”Ta fajten om vinsterna, även om ni förlorar.”

Det tipset ger S-debattören Daniel Suhonen till regeringen i ett videoinlägg här på SVT Opinion. Han menar att folk längtar efter politiker som brinner för något, tar strid för något.

Jag tror att han har rätt i det där sista, men tipset är ändå dåligt.

Regeringen bör tvärtom begrava utredningen, och försöka få oss att glömma att den någonsin existerat.

Utredningen ser ut att bli det största fiaskot i svensk utredningshistoria.

Inte främst för att dess förslag lär skjutas ner av riksdagen – den risken löper alla minoritetsregeringar – utan för att den är så ideologiskt rigid och så klantigt skött att den riskerar att skada förtroendet för Sveriges utredningsväsende för lång tid framöver.

Låt oss ta det från början.

Den 26 oktober 2012 slog Stefan Löfven, då nybliven oppositionsledare, fast i Aktuellt att det är ”omöjligt” att sätta någon vinstgräns och att försöken att göra det är ”en meningslös lek med ord”.

Med tiden blev dock Socialdemokraterna alltmer pressade av de hårda orden från Vänsterpartiet, och efter valet 2014 blev de dessutom beroende av Vänsterpartiet för att få igenom sina budgetar.

I den uppgörelse som slöts med Jonas Sjöstedt blev den omöjliga och meningslösa ordleken därför officiell svensk regeringspolitik.

Till utredare av vinstbegränsningen utsågs Ilmar Reepalu, en socialdemokratisk ringräv med lång bakgrund som stark man i Malmö. En stad som är mer känd för att stänga ner stökiga kommunskolor än för att utgöra bördig mark för spirande valfrihet.

Sedan dess har vinstutredningen utvecklats till en sorglig soppa av internkritik, omtvistad statistik och snäv partitaktik.

Reepalu började snabbt veva om vinster som låg på mellan fyrtio och femtio procent, siffror som tycks plockade ur luften.

Joachim Landström, en välrenommerad företagsekonom som Reepalu själv anlitat som expert, varnade i ett senare läckt dokument för ”långtgående konsekvenser” om förslaget genomfördes. Bland annat riskerade företagen att helt gå omkull. Han ville därför göra noggrannare beräkningar, vilket utredningen vägrade gå med på.

De beräkningar som faktiskt gjorts är dessutom baserade på felaktiga data. Även verksamheter som inte ligger i välfärdssektorn men som bedrivs av företag verksamma där, räknas in som välfärdsvinster.

Vid det laget – nu skriver vi alltså början av hösten 2016 – stod det klart att utredningen är ett genompolitiserat hafsverk, och även från socialdemokratiskt håll börjar oron sprida sig bland kommun- och landstingspolitiker.

Kommunalrådet Lars Stjernkvist, finansborgarrådet Karin Wanngård och landstingsrådet Erika Ullberg har alla på olika sätt kritiserat tanken på vinsttak, väl medvetna om att det är de som tvingas hantera konsekvenserna om utredningens förslag blir verklighet.

Remissinstanserna, från företagarorganisationer till ideella sammanslutningar till Västra Götalandsregionen, sågar förslaget.

Ilmar Reepalus häpnadsväckande svar blir då att företagen kan öka sittoperativa kapital genom att ta banklån.

Plötsligt sitter en statlig utredare och ger tips om hur hans egna förslag ska kunna kringgås. Dessutom med en metod som hans egen utredning vill förbjuda!

Så här får utredningsväsendet helt enkelt inte användas.

Det är till för att ge beslutsunderlag, inte för att bistå med propaganda för politiska partiers parlamentariska problem.

Risken är dock att missbruket sprider sig, och att vi även framöver kommer se med misstänksamhet på aldrig så seriösa utredningar. Det kan leda till ännu svårare politiska låsningar än dem vi redan har.

Ilmar Reepalu och Stefan Löfvens regering hotar därför inte bara valfriheten inom skola, förskola, äldreomsorg och primärvård. De hotar förtroendet för både denna och kommande regeringars arbete med att lösa de problem som landet står inför.

Förstår de överhuvudtaget vad de sysslar med, där borta i Rosenbad?