Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Vita ”antirasister” måste försöka se mer än sig själva

KRÄNKANDE BILDER · Film- och medievetaren Ylva Habel om Stina Wirsén och rasismdebatten:

När etniska stereotyper debatteras i Sverige är utgångspunkten alltid att vita, självutnämnda antirasister ska trivas. Om bruna eller gula människor känner sig kränkta skrattas det bort. Det skriver Ylva Habel, apropå kritiken mot Stina Wirséns barnboksfigur Lilla Hjärtat.

Inför premiären av barnfilmen Liten Skär och alla små Brokiga, som går upp på biograferna den 21 september, tog en kritisk diskussion om filmens gestaltningar av hudfärg och stereotyper fart på Folkets Bios Facebook-sida. Flera av oss ifrågasatte den svarta figuren Lilla Hjärtat, en variant av en Pickaninny-figur ur USA:s gamla blackface- och minstreltradition.

Både Folkets Bio och skaparen Stina Wirsén försvarade sig med argumentet att alla figurer i filmen är stereotyper som pekar mot mångfald. Hon tillade att deras antirasistiska avsikt har varit att inte utesluta någon. Detta skrev de i ett pressmeddelande i fredags – och undandrog sig därefter all vidare diskussion.

Nu har man dragit tillbaka filmens affisch. Men problemet kvarstår.

I måndagens P1-program Nordegren och Epstein fick barnfilmskonsulenten Linus Torell träda in och försvara Liten Skär och alla små Brokiga. Med värme talade han om hur de som samarbetat kring filmen älskar alla de fem figurerna lika mycket. De är ”starka personligheter”, inte minst Lilla Hjärtat, som minsann kan vara ganska jobbig.

Det har vi nog förstått: Lilla Hjärtat – med demonisk min – kan ses rycka Liten Skär i byxbaken. Det krävs inte mycket av historiemedvetande för att se bilden av svart ondska som angriper vit oskuld. Inte kan de som gjort filmen vara okunniga om hur just denna kulturella gestaltning av relationen mellan vit och svart har cirkulerat i västvärlden?

Det jag har hört från Folkets Bio, Stina Wirsén och Linus Torell pekar på en häpnadsväckande likgiltighet inför vad denna kritik mestadels har handlat om – nedsättande stereotyper av svarta. De har mer eller mindre avsiktligt missförstått kritiken som har riktats mot dem. Och vad värre är – filmmakarna vägrar som sagt att diskutera sin film. Hur detta kan tolkas bryr de sig inte om. Torell har visserligen nu svurit filmen fri från alla kopplingar till historiska stereotyper. Han framhåller att de är ömt omhuldade och att representationen av dem är ”ren”.

Ren från vad? Historia? Rasism? Försvaret håller bara inte. För saken är ju just den att i en vit världsframställning är en rasistisk stereotyp ett oerhört älskat objekt; det blir alltid ett otroligt liv när den kritiseras. Chokladbollar, Kinapuffar och Fazerlakrits är några exempel på hemmaplan. Gång efter gång har det fastslagits att bruna och gula människors upplevelser av förnedring inte har någon vikt, utan att det är känslan av trivsel, igenkänning och tradition hos den vita majoritetsbefolkningen som måste prioriteras.

Ser man bortom vår horisont finns fler exempel. I Holland har det sedan flera år rasat en het strid om figuren Zwarte Piet, en blackface-figur som är Sinterklaas (St Nikolas) följeslagare. Den svarta minoriteten tycker att figuren är obehaglig och rasistisk, och har börjat hålla sina barn hemma vid firandet den 5 december. Utan att lyssna har många ur den vita majoriteten fortsatt med traditionen. Det är ju så mysigt!

Om Wirsén och kompani hade gjort lite research i samarbete med representanter för den mångfald de säger sig förespråka, hade ”Liten Skär” antagligen blivit en annan film – med en annan titel. Då hade filmskaparna inte behövt sitta på egen hand och försöka gissa hur en okej representation av ett svart barn kan se ut.

Här har jag endast talat om den svarta stereotypen, men det är ju knappast den enda som är problematisk. Liten Skär själv är ett i raden av emblematiska exempel på en vit, självutnämnd antirasism, som istället för att med engagemang ta sig an uppgiften att göra något för de marginaliserade, placerar sig själv centrum.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.