Att stämpla Beyoncé som en symbol för ”läppstiftsfeminism” är att degradera både henne och hennes fans. Queen B fyller arenor med kvinnor med olika bakgrunder och ger dem styrka att ifrågasätta rådande maktordningar. När vit bredbent rock får en särställning medan svart r’n'b trivialiseras är det ett uttryck för kulturrasism. Nytorgs-feminismen krossar inga sådana normer – istället kväver den mig, skriver Sara Yazdanfar.
På Glastonburyfestivalen i Storbritannien 2011 blev Beyoncé historisk. Aldrig tidigare hade en svart kvinna varit förstanamn och dragplåster på evenemanget. Hon är den enda svarta kvinnan som säljer ut konserter i städer som Zagreb, Seoul och Lima.
I 15 år har hon som låtskrivare, medproducent och artist haft kvinnlig egenmakt, kontroll över sexualitet och kapital samt systerskap som återkommande tema.
Beyoncé har blivit en politisk och feministisk ikon för att hon – trots rasifiering och sexism – är en av världens största artister. Det har under veckan av av flera debattörer förminskats och reducerats till ”fina sångtexter utan substans”.
När till exempel Lisa Magnusson på Rodeo beskriver Beyoncé som symbol för ”läppstiftsfeminism” och hennes låttexter som ”ljuvliga små stycken nonsens” förminskar hon kvinnlighet genom att använda det könade läppstiftet som symbol – samtidigt som hon inte tar textinnehållet på allvar.
Detta är vanligt när r’n'b och hiphop ska bedömas.
Konventionell rock och pop, producerad och levererad av av vita män, recenseras på sitt innehåll och som isolerade verk. R’n'b och hiphop får stå ut med att bedömas i förhållande till sin musikhistoria eller andra aktörer i samma genre.
Den vita bredbenta rocken får en särställning eftersom utföraren tillhör normen – medan r’n'b trivialiseras. Det första framställs som kultur. Det senare som underhållning. Det är kulturrasism.
Den politiska och feministiska effekt som musik har ska bedömas utifrån hur den organiserar människor och vilken verkningsgrad den har, snarare än på hur väl artisten når uppsatta kriterier satta av vita medelklassjournalister på Södermalm. Beyoncés musik ska analyseras politiskt och feministiskt utifrån hur den dekonstruerar, stärker eller förändrar lyssnarens föreställningar om kön och jämställdhet – inte utifrån godtyckliga kriterier satta av tyckare som vill framhäva sin egen intellektuella särställning i samhällshierarkin.
När vita medelklassfeminister kritiserar Beyoncé för sin lättkläddhet eller att hon döpt sin turné till The Mrs Carter Show konstruerar de bra och dålig feminism. Bra feminism är Judith Butler. Dålig feminism är Beyoncé. Högt och lågt. Akademiskt och arbetarklass. Vitt och svart. Fint och fult.
Detta frigör ingen. I stället exkluderar det alla som är avvikande. Det sätter upp normer för hur en god feminist ska vara. Förklarar att den kultur som stärker mig och som jag konsumerar inte är tillräckligt feministisk.
Jag vägrar försöka vara en del av den vita nytorgsfeminismen. Den krossar inga normer – istället kväver den mig.
Beyoncés musik är varken fin eller ful feminism. Analysskillnaden ligger i om man ser feminismens värde som teori eller förändringsmekanism. Beyoncé är politisk därför att hon är en av få artister som lyckas kombinera kapital med att kontrollera och styra sin sexualitet. Som reglerar den offentliga och privata bilden av sig själv. Som ena dagen producerar musik och andra dagen bär upp en bikini i en multinationell annonskampanj.
Och kanske framför allt: För att hon fyller arenor med kvinnor med mångfald av bakgrunder, ber dem höja sina knytnävar i luften och ger samma publik styrka att ifrågasätta rådande maktordningar.
Det betyder inte att Judith Butlers Könet brinner! är oviktig. Det betyder bara att Beyoncé är mer effektiv.