Medan rättegången går vidare mot det oundvikliga slutet droppar försvarets vittnen av. Att de nu en efter en ”sviker” sin vittnesplikt och att försvaret inte framhärdar i att söka tvinga in dem i rättssalen, känns rimligt. De hade inte haft någon funktion att fylla om de kommit, skriver Sven-Erik Alhem.

Breivikrättegången går vidare dag för dag mot det oundvikliga slutet. Trots att Breivik alltjämt ska betraktas som oskyldig precis som alla andra som åtalats för brott men ännu inte blivit dömda genom en lagakraftvunnen dom, är skuldfrågan så uppenbar att slutresultatet är givet. Breivik kommer att dömas och i en eller annan form spärras in för resten av sitt liv.

Försvarets vittnen droppar av. Att de överhuvudtaget åberopades för att styrka att Breiviks världsbild och ideologi delades av flera och att  Breivik alltså inte skulle vara en vanställd personlighetstyp, fick från början kritik och många – i likhet med mig – ställde sig undrande över försvarstaktiken. Det ena efter det andra av de vittnen Breivik önskat höra i målet har fått kalla fötter och vill inte på något sätt bli förknippade med en simpel och ynklig åtalad barnamördare som genom att klä sig i en polisuniform lurat barnen i en trygghetsfälla på Utöya och därefter kallblodigt avrättat dem där. Breivik är själv helt avklädd från sin påstådda heroiska insats och han må utkämpa sin kamp för att slippa hamna på en rättspsykiatrisk avdelning och få förmånen – enligt eget synsätt – att i stället bli inspärrad i fängelse.

Oavsett var Breivik slutligen hamnar utgår jag från att det blir efter en – uppenbarligen omsorgsfull och omfattande – föregående sakkunnig bedömning. För mig personligen och för alla överlevande målsägande och för alla anhöriga till de mördade barnen är det ett säkerhetsmässigt inspärrande av Breivik för återstoden av hans liv som är väsentligast. Tyvärr kommer den kommande domen inte att kunna garantera detta. Själv är jag emellertid övertygad om att ingen omdömesgill framtida beslutsfattare någonsin skulle fundera ens en sekund över något alternativ till ett livslångt förvarstagande av Breivik.

I avgörandet av straffrågan saknar alla de av Breivik åberopade vittnesmålen enligt min bedömning varje betydelse. Som jag ser det hade åberopandet av mer eller mindre spektakulära bevispersoner rätteligen bort avslås av rätten från början. Att de nu en efter en ”sviker” sin vittnesplikt och att försvaret inte framhärdar i att söka tvinga in dem i rättssalen, känns därför rimligt. De hade inte haft någon funktion att fylla om de kommit. Lika lite som de som väljer att trots allt ställa upp har det. Det enda resultatet av utsagor från den här typen av vittnen är att de rör upp känslor inte minst för de överlevande brottsoffren och för de anhöriga till de mördade barnen.

Frågan om Breiviks psykiska status har alltså inget med de åberopade personernas utsagor att göra. Det är upp till rättspsykiatriker och ytterst domstolen att så sakkunnigt som möjligt avgöra den frågan.