Debattinlägg

Wikileaks de enda jag fortfarande litar på i denna soppa av maktmissbruk

ASSANGE ·

Anna Troberg, Piratpartiet, om Julian Assange:

De senaste två årens cirkus kring Assanges person är en stilstudie i maktmissbruk och i hur man smular sönder en organisation och dess trovärdighet. Demoniseringen av Wikileaks har även spillt över till Assange. I USA har högt uppsatta politiker suttit i tv-soffor och pratat om att skjuta skallen av honom.

Minns ni sommaren 2010? Wikileaks hade tvingat världen att stirra krigets fasa i vitögat genom den läckta ”Collateral Murder”-videon. Fyra månader senare bjöd Wikileaks in till presskonferens i London och världen höll andan medan en sammanbiten Julian Assange systematiskt gick genom nästa stora läcka, ”Afghan War Logs”.

Wikileaks visade oss att världen är rutten, men man levererade också en lösning i form av en bergfast tro på öppenhetens renande kraft. Jag vet inte om Assange själv iklädde sig rollen som räddare i nöden eller om vi gjorde det åt honom. Antagligen var det båda. Just då spelade det ingen roll. Vi var alla naivt nöjda, men underbart är kort. Bara ett par veckor senare var det över.

Jag vet inte vad som hände den där helgen i Stockholm. Andra har salufört sina mer eller mindre kvalificerade spekulationer om vad som hände, men jag tänker inte låtsas som om jag vet något jag omöjligt kan veta. Jag tänker därför bara skriva om det jag faktiskt vet.

De senaste två årens cirkus kring Assanges person är en stilstudie i maktmissbruk och i hur man smular sönder en organisation och dess trovärdighet. En del ser detta som en medveten strategi av främst amerikanska och svenska intressen. CIA har pekats ut. Den amerikanska militären, svenska myndigheter, feminister och svenska kvinnor i allmänhet likaså.

Det finns reellt fog för en del av de här misstankarna. Wikileaks har demoniserats bortom rimlighetens gräns av makthavare vars förehavanden inte tål det ljus som organisationen riktat mot dem. Det har gått så långt att bolag som VISA och Mastercard, som utan minsta moraliska betänkligheter skickar vidare donationer till Ku Klux Klan, plötsligt såg sig moraliskt skyldiga att inte hantera donationer till Wikileaks.

Även i Sverige har Wikileaks rört om i grytan. Beatrice Ask var inte road över att USA:s kravlista i upphovsrättsfrågor dök upp i ett av de diplomatmejl som Wikileaks läckte i slutet av 2010. Carl Bildt kan knappast heller ha varit nöjd över att amerikanska diplomater i sina brev hem beskrev honom som ”a medium size dog with a big attitude”.

Demoniseringen av Wikileaks har även spillt över till Assange. I USA har högt uppsatta politiker suttit i tv-soffor och pratat om att skjuta skallen av honom. Storbritannien har hotat med att storma Ecuadors ambassad om inte Assange lämnar den självmant. Bradley Mannings öde är en otrevlig påminnelse om vad som väntar om Assange sätter foten på amerikansk mark.

Det är knappast någon hemlighet att USA tänjer på lag och moral när de anser att nöden kräver det. Det är inte heller någon hemlighet att svenska politiker gärna petar i saker de borde hålla fingrarna borta från. Det är bara några dagar sedan det uppdagades att Bildt utövat lite gammalt hederligt ministerstyre genom att skriva önskebrev till Kronofogdemyndigheten. Antagligen ser vi bara toppen av ett betydligt större isberg av maktmissbruk och det är ur detta faktum konspirationsteorierna föds.

Wikileaks har givit oss en tidigare omöjlig vy under vattenytan. Wikileaks har riktat strålkastarljuset mot de mörkaste hörnen i maktens korridorer. Wikileaks har slagit upp fönster och dörrar på vid gavel och givit oss öppenhet. Därför blev det något av en chock för många när Assange själv valde att smälla igen både dörrar och fönster när strålkastarljuset som riktades mot honom började blända istället för att värma.

Wikileaks fick inte granskas på samma sätt som man själv granskade andra. Tidigare rykten om medarbetare som tvingats till lydnad och tystnad bubblade upp till ytan. De som tidigare misstänkt att Assange ansåg att Wikileaks började och slutade med honom själv fick snabbt sina farhågor besannade när misstankarna om våldtäkt och sexuellt utnyttjande lyftes. Assanges tämligen arroganta agerande gjorde att riddarrustningen snabbt krackelerade och lämnade efter sig en betydligt mindre smickrande bild av en betydligt mer ordinär man, en man som ansåg sig stå över de höga ideal han förväntade sig att andra skulle följa.

Att Assange kunde vara ett tacksamt byte för konspirationer var det knappast någon som ifrågasatte förrän han själv lanserade den illa underbyggda teorin om att Sverige skulle vara feminismens motsvarighet till Saudiarabien och att han utsatts för en ”radikal feministisk komplott” och trampat i ”ett getingbo av radikal revolutionär feminism”. Sådana uttalande kan få vem som helst att fundera över Assanges objektivitet och goda omdöme. Inte minst underminerade det helt legitima argument av typen: ”Jag är djupt oroad över risken att Sverige utlämnar mig till USA.”

I dag kom nyheten att Ecuador beslutat sig för att ge Assange asyl för att han ska slippa en utlämning till Sverige med medförande risk för vidareutlämning till USA. Det är en oväntat vändning. Inte minst för att Ecuador onekligen är ett märkligt val av land att söka asyl i för en yttrandefrihetskämpe.

Ecuador har kritiserats för bristande yttrandefrihet av bland andra Human Rights Watch, Reportrar utan gränser och Amnesty International. Att ge Assange asyl är knappast resultatet av en vurm för yttrandehetsfrihetsfrågor. Det är ett smart propagandadrag, ett försök att tvätta bort smutsen från landets skitiga människorättsfasad. Det är sorgligt att Assange upplåter resterna av sin riddarrustning till ett sådant skådespel. Om Assange nu lyckas ta sig till Ecuador, så får man ju hoppas att han kommer att använda sin tid där till att förbättra villkoren för journalister i landet.

Assange-fallet är en serie märkliga omständigheter som staplats på varandra. Det kommer aldrig att lanseras en sanning som alla inblandade kan ställa sig bakom. För vissa kommer Assange alltid att ha varit utsatt för en politiskt betingad konspiration som två svenska kvinnor lånat ut sig till. För andra kommer han alltid att vara en potentiell våldtäktsman som förgripit på samma två kvinnor. Det är den sorgliga verkligheten för alla inblandade.

Ovisshet föds ur maktmissbruk. Hade vi haft politiker och tjänstemän som inte gång efter annan ertappades med fingrarna i syltburken hade vi kanske kunnat lita på dem när de säger att Assange inte är ett offer för en konspiration på grund av sitt arbete med Wikileaks. Hade Assange levt upp till sina egna öppna ideal hade vi kanske kunnat lita på honom när han ihärdigt hävdar att han är utsatt för en konspiration istället för att ta en time out och rädda Wikileaks från en annars ofrånkomlig guilt by association. Som det nu är kan vi inte lita på någon.

Jag tror på Wikileaks öppenhetsideal, aktivism och kritiska granskande. Maktens korridorer måste ständigt flöda i ljus för det är i mörkret de otrevliga besluten fattas. Därför kommer jag att stå överst på barrikaderna om Assange någonsin utlämnas till USA. Av exakt samma anledning tänker jag inte okritiskt applådera Cirkus Assange efter varje nytt nummer.

Wikileaks är de enda som jag fortfarande litar på i den här soppan av maktmissbruk och ovisshet. Organisationens demokratiarbete är ovärderligt. Jag hoppas att Wikileaks nu förmår att resa sig ur askan av intern och extern stjälp och fortsätter att levererar öppenhet till en plats nära dig och mig.

Världen är helt enkelt inte redo för en tillvaro utan Wikileaks.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.