Foto: Måns Dohns, Johan Nilsson/TT
Debattinlägg

”Krigen och flykten tar inte juluppehåll”

Julen ·

”Nu behövs julens sanna anda och omtanken, värmen och generositeten mer än någonsin”, skriver Zinat Pirzadeh.

Julen vankas runt hörnet, men jag känner i år varken julglädje eller julefrid, och känner i dag mer sorg och större brist på tillförsikt än jag ens gjorde under den svåra tid som jag och min då treårige son levde under utvisningshot.

Julen har alltid varit en av de vackraste högtiderna för mig, för när vi kom fram till Sverige blinkade och glittrade hela landet av julstjärnor och tomtar. Och sedan dess har julen för mig varit starkt förknippad med frihet och fred.

Men det här året har jag fått fler e-post och meddelanden än någonsin från ensamstående mammor och pappor, som är berättelser om ångest inför julen, barnens julklappar och elräkningar som kommer lika säkert som ett kort en gång i tiden gjorde på posten.

På stora järnvägsstationer i vårt land ser jag människor som har lämnat det fysiska kriget bakom sig, och i deras ögon ser jag samma törst efter hopp, vänlighet och en ny chans, längtan efter ett liv i fred, som jag själv bar på en gång i tiden.

Samma känslor som har gjort att jag tackar livet varje dag, och försöker leva fullt ut i varje vaken sekund. Samma känslor som också alltid är blandade med sorg.

Sorg över de som aldrig kom fram, sorg över de som vi förlorade i kriget, hemlängtan eller sorg över det dagliga förtrycket vi var utsatta för. Detta blir jag aldrig fri från.

Jag tror inte att någon människa någonsin som har varit i krig, är densamma efter som hon var före. Kriget dödar alla sina offer, även om några föds på nytt och får en chans att försöka skapa ett nytt liv.

Till och med krigshjältar förlorar ofta mål och mening med livet i fredstider, och söker sig inte sällan till nya konflikter för att återuppleva den spänning som bara dödens ständiga närvaro ger.

Samma hormoner som gör att man känner sig som en hjälte för varje dag man överlever, kan locka vem som helst från mellanmjölkens Sverige eller förortens parallellsamhälle, att springa från vardagens skenbara meningslöshet, rätt i famnen på samvetslösa krigsherrar.

Julen ska inte göra ont, utan vara en tid när man tänker på varandra, när man delar med sig av det man har, en tid när man oavsett om man är religiös eller inte, skänker en tanke på vad Jesus människosyn bidragit med i form av medmänsklighet.

Det viktiga är alltså inte om vår frälsare fanns eller inte – utan de tankar som framförts i hans namn, och som har bidragit till att göra vår civilisation till vad den är.

Julen borde inte göra ont.

Men det gör den när barn drunknar på flykt. Barn vars liv ligger i händerna på pengatörstiga smugglare, traumatiserade föräldrar med grumlad beslutsförmåga, profithungriga flyktingentreprenörer, och orkeslösa, ibland dessvärre till och med fientliga, fega och okunniga politiker som gör alldeles för litet alldeles för sent på alldeles fel platser.

Eller tillåt mig att rätta mig själv. Kanske är det åtminstone helt rätt att julen gör riktigt ont nu, bränner till på allvar. För nu är det på riktigt.

Krigen och flykten tar inte juluppehåll.

Glöm inte våra hemlösa, såväl inrikes som utrikes födda, som ska överleva ännu en dag, ännu en natt. Glöm inte våra äldre som behöver sin allt dyrare medicin och som får allt mindre att handla den för.

Glöm inte våra utsatta medmänniskor Och glöm inte de som bara längtar efter en kram och ett vänligt ord mitt i julhetsen.

Låt oss göra julen 2015 till en jul som vi kommer att minnas med värme istället för med hjärtont.

God jul och gott nytt år, önskar jag, förde detta flykting och numera svensk medborgare, hustru och sexbarnsmamma som trots åtta års krig i bagaget, tillsammans med en nypa tvångsäktenskap, ett års flykt och över några års väntan på uppehållstillstånd – men som ändå, trots allt, trots allt!, varje dag längtar efter julen.

Nu behövs julens sanna anda och omtanken, värmen och generositeten mer än någonsin.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.