Fotbollförbundet krossade min dröm om att spela landslagsfotboll. Jag passade inte in – bara för att jag råkade ha föräldrar födda i ett annat land.

Är jag inte svensk? Den frågan ställde jag mig efter att ha lagt på luren. Samtalet med Calle Barrling gjorde mig väldigt ledsen. Jag satt och grät. Förbundskaptenen för svenska U23-landslaget hade precis i ett långt samtal förklarat för mig att jag bör söka mig utomlands för landslagsspel, närmare sagt Turkiet då min pappa är född där.

Jag passade visst inte in. Eller som förbundskaptenen uttryckte det: ”Du är ju inte som oss tråkiga svenskar, du har en annan mentalitet”. Jag blev tipsad om att kontakta Leyla Güngur från Malmö som bytt från svenska landslaget till det turkiska.

”Men Calle, jag är ju svensk och jag vill spela för det svenska landslaget. Jag är född i Sverige och har en syriansk bakgrund. Jag kan inte ett ord turkiska och har ingen samhörighet med landet.”

Jag sökte stöd hos min klubb där jag berättade om det som inträffat i hopp om att få hjälp. Ingenting hände och under 2013 blev jag kallad som reserv till samtliga läger och landskamper. Trots flera återbud av mittfältare och forwards fick jag aldrig chansen igen.

Min dröm om att spela VM för svenska damlandslaget försvann sakta. Jag kände mig orättvist behandlad och glädjen i att spela fotboll tynade bort.

Från att ha blivit utsedd till matchens lirare i min debut för U23-landslaget till detta. Karriären var ju på topp. Vi hade vunnit mot svenska mästarna Tyresö med 2-0
i damallsvenskan och jag låg bakom båda målen. Jag hade ju även gjort Sveriges båda mål i min enda landskamp!

Nu har jag lagt skorna på hyllan. Kritiker menar att jag gett upp och att jag skyller på förbundskaptenen. Men jag gav aldrig upp utan jag fick nog.

En värld där det handlar om att rätta sig i ledet och ”ha samma mentalitet” som resten är ingen värld för mig.  Jag är stolt över vad jag åstadkommit på fotbollsplanen och jag ser tillbaka på en karriär som mestadels innehöll glädje och lycka.

Däremot anser jag att det är fel att krossa en ungdomsdröm med beskedet att man inte passar in för att man råkar ha föräldrar födda i ett annat land.

Damfotbollen ligger flera decennier efter andra sporter. I herrfotbollen hyllar vi Zlatan Ibrahimovic för att han är just Zlatan. Han vågar vara sig själv och sticker mer än gärna ut på sitt sätt. Dessvärre fungerar det inte på samma sätt i svensk damfotboll. Har man en annan mentalitet så kan det anses vara något negativt istället. Detsamma gäller vinnarskallar. Det ska inte vara ett hinder om man vill vinna och lyckas med sin karriär.

Min avsikt har aldrig varit att svartmåla förbundskaptenen eller Svenska Fotbollförbundet. Jag stod inför valet att tiga om det inträffade eller belysa problematiken och förhoppningsvis underlätta för framtida generationer.

Jag ser fram emot ett svenskt damlandslag med oliktänkande karaktärer, där svenska tjejer med utländsk bakgrund obehindrat välkomnas in i fotbollsfamiljen.