Döda kroppar packades in i svart plast

Inom vården var rädslan för det nya viruset stor redan från början.

Det fanns sjukhuspersonal som vägrade befatta sig med patienterna, labb-personal som inte ville analysera blodproven och de läkare som arbetade med hiv och aids stod i början lågt i rang.

De första åren fick smittade ligga på isoleringsrum, deras mat sattes utanför och de fick äta med engångsbestick och papperstallrikar då ingen ville befatta sig med disken. Döda kroppar packades i svart plast som plomberades och sedan lades direkt i kistor.

Fram till 1985 var däremot sjukdomen inget som gemene man i Sverige kände rädsla för, den var än så länge en sjukdom som i retoriken "de andra" drabbades av. "De andra" var homosexuella, narkomaner och prostituerade, de som resten av befolkningen och politikerna inte ville identifiera sig med. De smittade delades omedvetet upp i skyldiga och oskyldiga och debatten präglades av ord som "de" och "vi", de "normala" och "de andra".

Nyheter som att "den första utanför riskgrupperna har dött" och "den första heterosexuella kvinnan har dött i aids" får stort utrymme. En nioårig blödarsjuk pojkes död i aids i februari 1985 ses av många som startskottet för den panikartade rädsla för hiv och aids som präglade åren mellan 1985 och 1987.

Läkaren Jonas Blomberg föreslog att alla hiv-smittade skulle tatueras (ett förslag han sedan tog tillbaka), och biträdande professor Lita Tibbling att smittade skulle isoleras i speciella samhällen.

Läkaren Michael Koch skrev en tegelstenstjock bok om att man inte kan utesluta några smittvägar, och aids-delegationen, styrd av socialminister Gertrud Sigurdsen, tog beslutet att all aids och hiv-information skulle utformas så att Sveriges medborgare skulle förstå att aids och hiv angår alla.

Isbergs-teorin, som gick ut på att de smittade vi kände till bara var toppen av ett isberg, lanserades. 1986 beskrev Rapport framtiden som mardrömslik: redan 1988 skulle enligt uträkningar 20 000 vara smittade och i början av 90-talet så många som 10 procent av befolkningen.

Att skräckvisionen var starkare och mer seglivad än den sakliga rapporteringen var det många läkare som desperat vittnade om.

Se hela programmet "Kobra - Vem är rädd för aids?" från SVTs arkiv.

 

Smittad

När hiv kom till Sverige