De tysta övergreppen

Fem unika berättelser. Fem kvinnor som väljer att berätta om de övergrepp som de utsattes för som barn. Deras liv och deras upplevelser skiljer sig åt men en sak har de gemensamt. Vuxenvärlden har svikit dem.

De har utsatts av vuxna och av närstående. Föräldrar, grannar, styvföräldrar, far- och morföräldrar. Det handlar om incest och pedofili och övergreppen är grova och pågår i många fall under flera års tid. Det handlar om det vi inte pratar om, det som är så tabu att få orkar, kan eller vill tala om det. Om det som blir för jobbigt att inse - vad som sker bakom stängda dörrar hos den trevliga grannen eller den mysiga farfadern. Nu lyfter vi tabut – vi låter deras berättelser få höras, de fall av grova övergrepp som sällan rapporteras om i medierna.

SVT Nyheter kommer i kontakt med dessa kvinnor genom att de vågat skriva om sina upplevelser i Facebookgruppen #allavi, som kom till efter me too-rörelsen och där kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp kan finna en plats att dela med sig och få stöd hos varandra. Den som läser berättelserna i gruppen, finner strax att det är många som berättar om övergrepp i barndomen. Dessa kvinnor har inte hittat en plats i me-too rörelsens många branschupprop – men i kölvattnet av höstens upprop upplever de nu att de ändå vågar berätta om vad de utsatts för. Berättelserna skiljer sig åt – men det går att skönja likheter. Det handlar om tidiga övergrepp som i flera fall fortsatt upp i vuxen ålder och där socialtjänsten, rättsväsendet och vuxenvärlden svikit barnen.




Malins berättelse


- Hans sanning var att han skulle förbereda mig för sex. Töja mig inför framtiden.

Malin var fyra år när hennes styvpappa och hennes egen mamma började att förgripa sig på henne. Hon våldtogs, tvingades dricka alkohol, titta på våldsporr, hotades med kniv och blev tvingad till mängder av sexuella handlingar. De vuxna som skulle vara hennes närmaste trygghet blev hennes största skräck.

- När min mamma träffade honom var han redan anklagad för att ha förgripit sig på sin egen dotter. Hon hade en förvarning om vem han var, men hon var med på det. Han slog henne och var snällare mot henne om hon lät honom hålla på med mig. Men det är ingen ursäkt för vad hon utsatte mig för, säger Malin.

Övergreppen pågår i tre år. Även när paret separerat låter mamman styvpappan vara barnvakt åt Malin så övergreppen kan fortsätta.

Jag berättade inte för någon, jag var ju van.

Både styvpappan och Malins mamma döms senare till fem, respektive tre års fängelse för våldtäkt mot barn. Men de första årens övergrepp blir inte de sista Malin ska uppleva. Hon hamnar på en internatskola – där en äldre pojke våldtar henne.

- Jag berättade inte för någon. Jag var ju van.

På helgerna får hon åka hem till sin biologiska pappa som hon aldrig haft kontakt med tidigare. Och nästa övergrepp blir sveket från myndigheterna.

- Socialtjänsten placerade mig hos min mamma igen efter att hon avsuttit sitt fängelsestraff. Det var det värsta som kunde hända.

- De bara släppte mig där, ingen följde upp. Jag har ett suddigt minne av en socialmänniska som heter Greger, men det är allt. Jag och mamma fick åka till en psykolog en gång i veckan tillsammans, men jag kunde inte prata om det. Min farmor ville ha vårdnaden, men varför hon inte fick det och jag hamnade hos mamma, det har jag aldrig förstått eller fått veta.

För att kunna förstå har Malin försökt få ut sina journaler – men socialtjänst och kommunerna hon bott i hävdar att de är borta.

- De är så viktiga, jag vill veta vem jag ska vara arg på och hur man resonerade.

Hon accepterar än i dag honom, men tycker att jag ska skämmas.

Den psykiska misshandeln fortsätter. Malins mamma behandlar henne som en slav, kallar henne slampa och vägrar kännas vid övergreppen som hon dömts för.

Men sveken och övergreppen skulle fortsätta komma. När Malin är tolv år förgriper sig hennes nya styvfars lillebror på henne.

- Min mamma sa först att jag aldrig mer skulle behöva träffa honom, men en dag när jag kom hem från skolan stod han bara där. Något brast inom mig, än en gång hade hon svikit mig. Hon accepterar än i dag honom, men tycker att jag ska skämmas.

Under tonåren försöker hon rymma och söker fler gånger hjälp hos skolsköterskan som ringer hennes mamma ”som pratade bort allt”. Inget händer. En vecka efter att hon fyller 18 flyttar Malin hem till sin farmor.

I dag är Malin 37 år och har fyra barn. Hon har tryckt ned sina känslor kring övergreppen så djupt att hon inte kan gråta när hon pratar om dem. I stället har hon haft krampanfall, muskelproblem och en ständig trötthet och huvudvärk.

Jag lever för barnens skull.

Just nu är hon sjukskriven och av psykiatrin har hon under åren vid två tillfällen erbjudits 20 timmars psykologhjälp. Men hon söker ett mer långsiktigt stöd av experter på sexuella övergrepp.

- Jag är rädd för vad som händer när de 20 timmarna tar slut och jag precis vågat öppna mig. Hur kommer jag att må då? Jag har försökt så många gånger att få rätt hjälp men det går inte.

Hon kämpar med självmordstankar och ångest.

- Men jag lever för barnens skull.

Fotnot: Malin heter egentligen något annat.




Jennys berättelse


- Hans försvarsadvokat frågade mig under rättegången: ”Är det verkligen möjligt att han fick in sin snopp in i din lilla mun?”

Hon har alltid haft känslan av att hon inte blev trodd från första början. Jenny var tre år gammal när hon utsattes för de första sexuella övergreppen av en man inom barnomsorgen. Under flera års tid tvingade mannen Jenny till oralsex och protesterade hon blev hon fastbunden. Två år senare polisanmäldes övergreppen av hennes föräldrar. Då följde år av polisförhör som inte ledde någonstans. Förhör som skedde utan vare sig hennes föräldrar, en advokat, socialtjänsten eller psykolog närvarande.

- Jag var fem år första gången när jag satt ensam i timmar med en okänd polis för att berätta vad som hänt mig. Fem år! Det kändes hela tiden som att förhören var utformade för att skydda honom för att han inte skulle bli falskt beskylld, inte för att jag skulle känna mig trygg och betrodd.

Jag passar inte in på föreställningen om hur en utsatt person ska vara.

Det skulle dröja tio år innan mannen åker fast för övergreppen. Samma år som brottets preskriptionstid är slut, ringer en polis till Jenny. Då är hon 15 år.

- Han hade utsatt två barn till. Som kanske aldrig skulle ha blivit utsatta om jag hade blivit trodd.

Rättegångarna pågår när Jenny går i gymnasiet. Jenny får plötsliga krampanfall och åker flera gånger medvetslös i ambulans till sjukhuset efter oförklarliga attacker av skakningar. Hon får utslag och magproblem. Men utåt sett är hon, då liksom nu, glad, utåtriktad och verbal.

- Jag passar inte in på föreställningen om hur en utsatt person ska vara. Det finns en bild om att man ska vara ett vrak och psykiskt sjuk. Därför har jag känt att jag inte blivit hundra procent trodd. Jag får höra ”men du är ju så välklädd och verkar må så bra”. Hos mig har det satt sig fysiskt i stället.

Det är en fruktansvärd makt vuxna sitter på.

Först på gymnasiet får hon hjälp att bearbeta sina upplevelser – genom gruppterapi med en tjejgrupp. Som barn – under alla år av polisutredningar – blev det ingen terapi eftersom inte båda hennes föräldrar godkände det, vilket är ett krav. Den förälder som inte godkände terapin ville skydda Jenny från att röra upp känslor kring händelsen.

- Det är en fruktansvärd makt vuxna sitter på. Mina föräldrar har funnits där och gjort vad de kunnat men saknade kunskap och kompetens kring det här. De ville skydda mig från att minnas. Jag upplevde också att andra barn skulle skyddas från min berättelse. Det känns som att sexuella övergrepp mot barn ska hyssjas ned.

Mannen som utsatte Jenny och de andra barnen dömdes till fem års fängelse. I dag arbetar Jenny med barn och brinner för deras rättigheter.

- Jag kämpar fortfarande med dålig självkänsla och rätten att få ta plats. Men jag har byggt ett skal runt den trasiga självkänslan. Jag står över övergreppen nu.

Mer än vart fjärde barn utsätts

• Enligt rapporten ”Våld löser inget” av Stiftelsen Allmänna Barnhuset har 26 procent, 40 procent av flickorna och tio procent av pojkarna, blivit utsatta för sexuella övergrepp vid något eller flera tillfällen.

• Sexuella övergrepp i rapporten räknas som allt från våldtäkt på barn, att någon tagit på barnet mot dess vilja, tagit och spritt avklädda bilder på barnet och tvingat barnet att se på när någon utför sexuella handlingar.

• Nästan nio procent, 14 procent av flickorna och två procent av pojkarna, hade utsatts av en vuxen person, oftast någon okänd

• Totalt hade 70 procent av de elever som blivit utsatta för sexuella övergrepp av en vuxen berättat om övergreppen för någon. Nästintill hälften hade berättat för en jämnårig vän och var fjärde utsatt elev hade berättat för en förälder eller annan närstående vuxen.

• Av de elever som utsatts av en vuxen person hade 18 procent berättat för en professionell inom skola, socialtjänst, polis, hälso- och sjukvård eller ungdomsmottagning.

Rapporten utfördes på uppdrag av regeringen. Sammanlagt 4.741 elever i årskurs 9 på grundskolan och 2 på gymnasiet svarade på frågor om utsatthet för olika former av våld och övergrepp under uppväxten.

Källa: Rapporten ”Våld löser inget” av Stiftelsen Allmänna Barnhuset på uppdrag av regeringen, december 2017.

Visa

Toves berättelse


- Han lämnade presenter i en lekstuga varje gång. Då visste jag att jag var skyldig och måste betala igen.

Tove kan fortfarande inte förlåta barnet Tove. En förståndshandikappad granne – en äldre man, förgriper sig på henne under många år i barndomen. Han tjatar till sig sexuella handlingar och mutar henne med presenter. Hon minns inte exakt första gången men det började innan hon började skolan.

- Jag inser att jag fortfarande skäms och känner mig som en riktigt dålig person, säger Tove.

Mannen bodde med sin mamma – som aldrig sa eller gjorde något, trots att Tove tror att den äldre kvinnan visste. Mannen försökte även närma sig andra barn, vars föräldrar förbjöd dem att träffa honom. När Tove är 12 år händer något som för henne kommer att bli som ett kvitto på att det är hon – ett barn - som bär skulden för övergreppen. Hennes förövare har gett henne en kartong lego och hennes pappa säger ”Du måste sluta med det här, det kallas att hora.”

- Om pappa inte sagt som han gjorde… det blev som spiken i kistan. Det satte lås på mina känslor kring det här.

Jag har haft många fler sexpartners än vad jag velat. Upplevt så mycket tjatsex.

Tove var ett barn som ville vara till lags, hon visade aldrig hur dåligt hon mådde. Och mannen tjatade på ett vänligt sätt. Även som vuxen har hon väldigt svårt att säga nej och styrs av dåligt samvete mot andra.

- Jag har haft många fler sexpartners än vad jag velat. Upplevt så mycket tjatsex. Min sexdrift är väldig låg, men jag vill inte göra min partner ledsen.

När Tove är väldigt liten lär hon sig att hata sig själv.

- Jag grundade självhatet tidigt. Inte förrän jag var 35 år insåg jag att jag sagt till mig själv varje dag att jag är värdelös.

Min kropp har inte varit bara min någonsin, den har alltid tillhört någon annan.

Relationerna följer tätt inpå varandra – för då är det i alla fall en annan människa som älskar henne, när hon själv inte kan göra det. När hon blir singel vid 38 års ålder inser hon att äntligen är hennes kropp bara hennes.

- Min kropp har inte varit bara min någonsin, den har alltid tillhört någon annan. Det var så sjukt befriande. Ingen kan säga något om hur jag ska vara, lukta eller se ut.

Hon testade gruppterapi för sexövergreppen och även för ätstörningarna som kom senare. Men gruppterapin för människor som varit utsatta för sexövergrepp blev tortyr, eftersom hon själv känner skuld för övergreppen.

- Jag blev avundsjuk för att de blivit tvingade till sex. Jag kände mig utanför och att jag inte förtjänade en plats där. Jag klarade inte av att jag kände så och slutade gå dit.

Men Tove har ändå jobbat mycket med sig själv. Hon har en god kontakt med sina föräldrar och en acceptans för vad som skett i det förflutna.

- Jag är okej och tycker om den jag är i dag. Det förflutna är vad det är.




Carolines berättelse


Caroline vill operera bort sin livmoder. ”Jag lider både fysiskt och psykiskt av att ha den. Den är så förknippad med allt som hänt, varje gång jag får mens så får jag panik och ett gynbesök är ett nytt övergrepp”.

Hon blir slagen av sin mamma innan hon har lärt sig gå. Kränkningarna är många. Mamman stänger in henne i en garderob. Trycker upp en blöja i hennes ansikte. Lämnar henne ensam för att gå på krogen när hon är fyra år.

Mannen som utsätter henne för de tidiga sexuella övergreppen är en av mammans pojkvänner. Då är Caroline fyra år. På förskolan misstänker man att något inte står rätt till när Caroline pratar om ”att hon sover med farbröder”. Men personalen gör ingen orosanmälan utan ber Carolines föräldrar ta henne till barn-och ungdomspsykiatrin (BUP). Där görs en utredning kring övergreppen och BUP rekommenderar kraftigt att Caroline inte ska bo kvar hos sin mor.

- Men socialtjänsten vägrade ta mig från min mamma.

Det finns en ton och en blick, som gör att man är så rädd att man inte vågar annat än att lyda

Det är det här som Caroline beskriver som det största sveket från vuxenvärlden.

- Det gör ont att man inte satte dit mamma som gjort så mycket vidrigt. Att ett barn blir misshandlat och utnyttjat, det är ju inget man kan sopa under mattan.

Inte förrän hon är åtta år får Caroline flytta hem till sin pappa – efter att mammans nya man inte står ut med att se hur Caroline blir slagen. Pappan blir – och är än i dag, Carolines stora trygghet. Men fredad blir hon inte ändå. Hon är nio år när en äldre pojke, sonen i en familj som är bekant med hennes familj, förgriper sig på henne.

- Han sa åt mig att ta av mig kläderna. Han sa det med ett röstläge som gjorde att jag inte vågade säga nej. Det finns en ton och en blick, som gör att man är så rädd att man inte vågar annat än att lyda.

Jag trodde att det var så här det skulle vara, att det var vad jag var värd.

Caroline berättade inget om övergreppet.

- Det låter kanske konstigt men jag gjorde ingen stor grej av övergreppet då. Jag förstod inte bättre, det var ju normalt. Det var fruktansvärt att vara med om, men det var en normalitet i mitt liv. Jag trodde att det var så här det skulle vara, att det var vad jag var värd.

Carolines liv fortsätter att kantas av psykisk ohälsa. Första gången hon tar en överdos av mediciner är hon elva år. Det blir många självmordsförsök genom åren, vissa är rop på hjälp, andra är riktiga försök att dö.

- 2011 gjorde jag mitt sista självmordsförsök. Jag kom fram till att jag inte bestämmer när jag ska födas och inte när jag ska dö. Det blev mitt sista försök och det har jag hållit.

Varken hennes mamma eller mannen som förgrep sig på henne har dömts för vad de utsatt Caroline för.

- Det hade varit bra om hon utretts och dömts så att hon skulle sluta, men det hade inte gjort någon skillnad. Min barndom var redan förstörd.

Caroline blev sjukpensionär som 18-åring. I dag är hon 39 år och föreläser om psykisk ohälsa. Kontakterna med vården är många – hon träffar en psykolog en gång i veckan och får vård för bland annat epilepsi och muskel-och ledbesvär. Hon kämpar med sin kropp, men hon mår bättre mentalt.

- Jag går i mörkret ibland men nu har jag i alla fall en karta – förut var det bara mörkret.

Fotnot: Caroline heter egentligen något annat.




Sandras berättelse


- Tystnaden gör folk sjuka.

Det säger Sandra när vi träffas och ska prata om det som hon varit tyst om i 30 år. Det här kommer inte bara bli en berättelse om de övergrepp som hon utsattes för från det att hon var sex år tills att hon var 13 år. Hon berättar om det som hände sedan och vad som händer nu. Om den revolution som me too blev för Sandra.

Två månader efter att me too-rörelsen i höstas startat tar Sandra upp telefonluren och slår numret till polisen. En kvinnlig polis svarar och Sandra brister i gråt. Men sen kommer orden. Hon berättar hur den vuxna mannen tog på hennes kön, hur han gned hennes kropp mot sin tills han fick utlösning, hur han tvingade henne till sexuella handlingar – hur hans blick brände på hennes lilla kropp när de var och badade.

Jag har förlängt mitt liv genom att lägga ansvarstyngden där den hör hemma.

- När jag la på skrek jag bara rakt ut: Yes! Det var en sådan enormt häftig och befriande känsla. Jag har förlängt mitt liv genom att lägga ansvarstyngden där den hör hemma. Jag har hela tiden känt att en viss skuld ligger på mig och känt att jag har en del i brottet.

Då, i slutet av 2017, hade det gått nästan 30 år sedan övergreppen. Mannen slutade rent fysiskt att förgripa sig på Sandra när hon träffade sin första pojkvän som 14-åring. Sedan dess har hon levt i relationer med män under den största delen av sitt liv. Inte förrän hon är 38 år gammal inser hon att hon är homosexuell.

- Inte förrän jag var 38 blev jag fri. Jag blev Sandra. I alla mina relationer har jag haft regler för hur någon får ta i mig. Jag hade lärt mig att man inte behöver tycka om sex och ifrågasatte inte det. Det hade blivit en normalitet. Jag tänkte inte ens att man kunde byta, säger Sandra.

Jag stod inte ensam längre, alla kvinnor i gruppen stod bakom mig.

När me too-uppropen går som en löpeld genom bransch efter bransch följer Sandra det på avstånd – hon skriver inte själv #metoo på sin Facebookstatus som så många andra gör. Det är inte förrän hon hör talas om och går med i Facebookgruppen #allavi som saker och ting blir annorlunda.

- Här fanns en grupp för sådana som jag, som inte kunde skriva in oss i någon särskild bransch. Jag läste flera berättelser innan jag själv vågade skriva. Det var jättesvårt och tog långt tid, men jag tog steget från ”jag skäms så att jag dör” till att berätta att det här hände mig och du får se på mig hur du vill.

Det är från Facebookgruppen som Sandra finner stöd och råd för att våga anmäla sin förövare. Ett viktigt steg för henne, trots att brottet är preskriberat.

- Jag stod inte själv längre, alla kvinnor i gruppen stod bakom mig.

Att börja prata har gjort att jag kan andas fritt.

Annat var det under uppväxten. Hon försökte ta upp med sin mamma vad mannen gjorde med henne, men det var svårt och försöken landade inte rätt.

- Jag hade inte språket att berätta eller förstå att det var fel. Så länge man inte har egna sexuella erfarenheter så vet man inte hur det ska vara och ifrågasätter inte. Jag hade behövt att någon hade lyssnat, frågat och gjort det här till ett talbart ämne.

- Barn behöver veta att det landar tryggt så de kan säga ”jag har tagit på hans snopp – ska det vara så”. Och får veta att de får och kan säga nej. Det kunde inte jag.

I dag lever Sandra med en kvinna. Hon har kunnat berätta för sin partner och sitt äldsta barn om vad hon utsatts för.

- När jag började prata, har jag inte kunnat sluta. Det har gjort att jag kan andas fritt.

Helena Zachariasson