”Hej, ditt barn dog tyvärr av fentanyl”


Hon har avslutat dagens andra obduktion när vi träffas. I kylskåpet ligger ett tiotal kroppar och väntar. Rättsläkaren Jennie Duval rycker uppgivet på axlarna. Varje dag tvingas hon höra av sig till föräldrar med buskap om att opioider ligger bakom att deras barn dött.

– Jag är verkligen trött på att ringa de samtalen.

SVT Nyheter åkte till New Hampshire för att möta några av dem som varje dag tvingas hantera USA:s skenande opioidepidemi.



Slutstationen – kylskåpet i Concord – är lika kall som verkligheten utanför. 130 personer dör varje dag i USA av opioider. Det innebär en person var elfte minut.

– Det är definitivt en epidemi här i New Hampshire, säger Jennie Duval, delstatens rättsläkare.

52 000 amerikaner dog av opioider 2015.

63 000 under 2016.

70 000 dog av dem 2017.

Eftersom majoriteten som dör är mellan 25 och 35 år har det fått ett lika häpnadsväckande som horribelt resultat: som enda västerländska land går medellivslängden i USA ned, inte upp.

”Tvingas välja bort vissa kroppar”

Jennie Duval, rättsläkare i delstaten New Hampshire

Det ökade antalet dödsfall syns tydligt i Jennie Duvals kylskåp. Fackföreningen rekommenderar att en rättsläkare gör max 250 obduktioner per år. Hon har genomfört cirka 300 de senaste fem åren, sedan epidemien började.

– Det svåra är att jag numera tvingas välja bort vissa kroppar, vi har helt enkelt inte tid att obducera alla. Så några, som verkligen verkar vara uppenbara överdoser, blir aldrig obducerade, säger Jennie Duval, och fortsätter:

– Men jag har ju en yrkesstolthet, och det känns inte bra, för tänk om det inte är dödsorsaken?



Duval visar runt i det sterila rummet där hon möter döden varje dag. Går igenom ett obduktionsprotokoll, beskriver proceduren. Hur hon i tur och ordning går igenom kroppens delar, börjar med huvudet, den dödes ansikte, näsa, mun. Hon tittar på tänderna. Går vidare till nacke, bröst, mage.

– En obduktion tar cirka två timmar. Jag jobbar väl cirka 60-70 timmar per vecka, mellan 12 och 15 timmar per dag. Vi skulle behöva vara tre personer för att göra jobbet ordentligt.


Oxycontin blev "hillbilly heroin"


Opioidkrisen har kallats ”den moderna läkekonstens största misstag”.

I slutet av 1990-talet började läkare skriva ut medicinen Oxycontin i stora mängder, efter en extremt aggressiv marknadsföring av läkemedelsbolaget som bland annat inkluderade en video – som inte var godkänd av amerikanska folkhälsomyndigheten – skickad till 15 000 läkare. Innan dess hade den sortens preparat bara getts till cancersjuka som var i slutskedet av livet.

Förskrivningen av det smärtstillande läkemedlet Oxycontin ökade dramatiskt i slutet av 1990-talet. Foto: Toby Talbot / AP / TT

Oxycontin var den starkaste och mest beroendeframkallande drogen någonsin att skriva ut som vanligt smärtstillande. På landsbygden i fattiga delar av USA fick den snabbt smeknamnet ”hillbilly heroin”.

I dag, 20 år senare, konsumerar USA 80 procent av världens receptbelagda smärtstillande medel trots att man bara är fem procent av jordens befolkning. Av de heroin- och fentanylberoende SVT intervjuat har nio av tio börjat sin beroendebana med just Oxycontin.

”Opioidkrisen är urskillningslös”

Jennie Duval, rättsläkare i delstaten New Hampshire

När läkare så småningom slutar distribuera de smärtstillande är steget för många inte särskilt långt till heroin, eller fentanyl, en opioid som är 50-100 gånger starkare än heroin. Ett kvarts milligram kan döda dig.

Drogen kommer dels brevledes från Kina och dels smugglas över gränserna. Fentanyl är både lättillgängligt och billigt.

– Det finns många fördomar runt opioidkrisen. En av dem är ”det kan inte hända mig”. Men de som hamnar hos mig är från alla sorters familjer, det är äldre män, unga pojkar och flickor, medelålderskvinnor, de är från alla socioekonomiska bakgrunder. Opioidkrisen är urskillningslös, säger Jennie Duval.


20 minuter bort, i grannstaden Manchester, svarar brandmannen Hank Martineu på ett alarm. En överdos, 52-årig man. Hank slår på sirenen och börjar köra mot rödljus.

– Ungefär hälften av våra jobb har att göra med faktiska bränder. Vi är ”first responders”, så det handlar lika mycket om överdoser, säger han.

”Var ren i fyra månader, det var den bästa tiden på väldigt länge”

Janine Demeris, hjälpsökande med långvarigt missbruksproblem

Den 52-årige mannen, som sjukvårdspersonalen försöker återuppliva nu, är känd sedan tidigare. Han överdoserade för några dagar sedan.

– Det är en tragedi vad som har hänt. Oftast jobbar vi bara på ganska mycket på autopilot, men ibland blir det mer personligt, säger Hank Martineu.

– Jag hade en kille som jag tränade i baseboll när han var grabb. Fem-sex år senare ser jag honom här, när han klev in på brandstationen och bad om hjälp. Jag kände inte igen honom. De här sakerna de tar, åldrar människor i hundår.


5 000 har sökt hjälp på två år


Att folk kliver in på brandstationen i Manchester är tack vare brandchefen, Dan Goonan. För två år sedan startade han ”Safe station”, som går ut på att missbrukare när som helst, dygnet runt och året om, ska kunna kliva in på en brandstation och be om hjälp att komma till en klinik.

Brandchefen Dan Goonan Foto: Andreas Zernell / SVT Nyheter

De bryr sig inte om huruvida den som kommer har försäkring eller ej, de kollar blodtryck, gör en snabb hälsokontroll, och ringer ett närliggande behandlingshem som gått med på att samarbeta.

– Vi dömer ingen, och de vet om det. Sedan vi öppnade för två och ett halvt år sedan har över 5 000 personer kommit hit för att få hjälp.

”Testade allt – jag tackar gud för att fentanyl inte hade kommit hit då”

Ryan Caschin, brandman i Manchester

Kvinnan som nyss bestämt sig för att hon vill ändra sitt liv heter Janine Demeris. Hon ringer på klockan och kliver in. Med sig har hon en ryggsäck med tillhörigheter.

– När du fått nog har du fått nog, säger hon.


När knarket håller på att gå ur


Janine Demeris säger att hon började medicinera mot depression för ett antal år sedan. Det blev början på ett långt missbruk för både henne och hennes man. I fjol dog han av en överdos. De hade varit gifta i sexton år.

– Jag gick hit och de skickade mig till behandlingshem. Jag var ren i fyra månader då, det var den bästa tiden jag haft på väldigt länge, säger Janine.

Just nu håller knarket hon tagit på att gå ut ur kroppen.

– När du är hög spelar inget någon roll. Du kan sova på gatan, det gör ingenting. Men nu, när det håller på att gå ut ur kroppen, det är då du mår som skit. Det är då du blir medveten om vad du håller på med, och självföraktet som slår dig, självhatet, är fruktansvärt jobbigt, säger hon.

En av brandmännen som pratar med henne är Ryan Caschin. Snart har han själv varit ren i tio år.

– Det brukar funka bra att jag tar emot dem, eftersom jag vet vad de gått igenom, säger han, och tillägger:

– Jag testade allt som fanns under mitt beroende. Jag tackar gud varje dag för att fentanyl inte hade kommit hit då.

Ryan Caschin, som själv varit drogberoende, talar med en kollega och med brandchefen Dan Goonan. Foto: Andreas Zernell / SVT Nyheter

En bil rullar upp utanför brandstationen och Janine Demeris kliver in.

Det sista hon säger är att hon vill leva. Att hon inte vill att hennes pappa, som tog med henne till brandstationen i dag, ska få samma samtal från rättsläkaren som hon fick. Hon säger att hon inte vill hamna på det där bordet.

Vid det bordet står Jennie Duval, redo att svara på fler frågor. Men hon får avbryta när telefonen ringer. Ett långt samtal om detaljer kring en kropp hon nyss obducerat följer.

– Samtalen med föräldrar är det absolut svåraste med det här jobbet, säger hon.

– Jag känner mig som en trasig skiva, som bara upprepar samma sak. Jag säger ”Hej, det är doktor Duval och undersökningen av din son/dotter är precis avklarad. Tyvärr var det som vi trodde, det var fentanyl.” Jag kan ringa sex sådana samtal per dag. Och för mig är det samma sak varje gång, men för varje familj så är det ett samtal om det värsta de kommer råka ut för, så man kan inte skynda dem.

Hon rycker uppgivet på axlarna.

– Men jag är väldigt trött på att ringa de samtalen.


Publicerad: 5 mars 2019




Carina Bergfeldt


Text

Andreas Zernell


Foto

Erik Grönlund


Webbproduktion


Läs mer i ämnet genom att trycka på en av bilderna nedan