special

Buthina Al Kilany

När kriget kom flydde Buthina Syrien med ett av sina barn. Nu bor hon i Uppsala – och har fått återförenas med sin familj.

– Min önskan och mitt mål är att få ett fast jobb, säger hon.

Buthina levde med man och fyra barn i Yarmouk, utanför Damaskus, när kriget kom. Hon var rädd för barnens säkerhet och bestämde sig för att ta ett av dem och fly för att sedan ansöka om familjeåterförening i Sverige.

När vi träffade Buthina år 2016 berättade hon om hur människosmugglaren övergav dem i en båt på Medelhavet. De hittades av den italienska kustbevakningen och kunde så småningom fortsätta resan mot Sverige.

Hör henne berätta om sitt nya liv, och se hur hon reagerar när hon får se intervjun vi gjorde med henne år 2016.

Buthina och hennes familj trivs i Sverige, framför allt för att det är tryggt här. Två av hennes äldre döttrar bor i Göteborg, sex timmar bort, men det känns okej i ett land som Sverige.

– I ett annat land kanske jag inte hade känt mig trygg med att ha dem så långt bort, säger hon.

Hon saknar Syrien och skulle egentligen vilja flytta tillbaka när det blir möjligt. Men eftersom hennes barn vill stanna här kommer hon också att göra det.

Hon tycker att mottagandet de fått har varit bra.

Hon berättar om ett tillfälle där hon försökte hjälpa ett äldre par – som inte ville ta emot hennes hjälp. Det kändes jobbigt, men hon säger att äldre människor kanske tänker lite annorlunda än unga och inte har samma förståelse.

Hon är med i en förening där hon fått hjälp med att lära sig svenska och om det svenska samhället. Där har hon också kunnat träffa människor som hon bjudit hem för att lära känna dem bättre.

Hon vill bli bättre på svenska, för att undvika missförstånd och kunna kommunicera ordentligt med alla.

Hon har inga stora drömmar säger hon, bara vanliga. Hon vill att hennes barn ska utbilda sig ordentligt, att hon ska lära sig svenska bättre och att hon ska få ett fast jobb. I Syrien kunde hon välja själv om hon ville jobba eller inte, men här måste både mannen och kvinnan jobba menar hon, tvärtemot vad hon trodde innan hon kom hit.

– Jag trodde kvinnor här bara fikade, tittade på tv och gjorde lite som de ville. Men jag har sett kvinnor köra lastbil, säger hon och skrattar.

Hon går en kurs i matlagning nu, och kanske kan det bli en egen restaurang så småningom. Men först vill hon bli bättre på svenska.

– Vi ska ses igen om fem år och prata om det. Och då kommer jag inte behöva någon tolk.