Jannes väg

Att vara förbundskapten för det svenska landslaget i fotboll är ”det finaste uppdraget du kan ha”, tycker Janne Andersson. Det är ett jobb han aldrig trodde han skulle få och fortfarande kan det ibland kännas overkligt. I sommar väntar det största som finns inom fotbollen – VM – och Janne tänker fortsätta gå sin egen väg.

Alla människor har sina egna morgonrutiner, men få är nog lika ambitiösa som Janne Anderssons. 06.00 kliver han ut ur radhuset på Lidingö och vi får följa med förbundskaptenen på hans dagliga morgonpromenad till Solna. 1,3 mil är det att gå – enkel väg. På eftermiddagen går han tillbaka till Lidingö. Totalt fyra timmars promenad.

– Jag har alltid gillat egentid. I min ungdom delade jag ut tidningar och det var skönt med lugnet. Eftersom så mycket av mitt jobb handlar om att vara med människor och kommunicera är det skönt att bara gå ibland och låta tankarna snurra, säger han och pekar åt det håll vi ska gå.

Hur taggad är du på första koppen kaffe när du kommer fram?

– Oj, oj. Första koppen… Den är så god, speciellt efter en lång promenad. En del tycker såklart jag är galen som går fyra timmar på en dag, men det är bättre än att sova lite extra.

Jannes promenadtempo är inget för veklingar. Det gäller att ta stora kliv för att hänga med. För kameramannen, som kånkar på 15 kilo, ser det allt svettigare ut.

Det kan inte finnas många förbundskaptener som går mer än dig?

– Nä, jag vet faktiskt inte, säger Janne och skrattar.

Du borde ha en gångtävling med Jogi Löw och de andra förbundskaptenerna…

– Ja, men jag har pajat ett knä, som blivit sämre med åren, så det får inte bli en hastighetstävling. Men handlar det om att gå långt så kan jag nog nöta ner dem. Det kan jag nog fan göra. Jag är rätt envis.

Visst har du spelat fotboll också i din ungdom? frågar jag och tar återigen några långa kliv för att hänga med.

– Ja… Jag var en väldigt arg forward, som gjorde mycket mål. Jag hade ett hemskt dåligt humör. De tendenserna finns fortfarande kvar, även om jag putsat bort mycket. En vinnarskalle och en dålig förlorare är inte samma sak. En vinnarskalle förstår att förberedelser är viktiga och att man satsar och håller i det under en längre tid. En dålig förlorare reagerar bara på att man inte vann. Som spelare var jag en kombination av dessa, men idag är jag mer utav en vinnarskalle.

Förr kom utbrotten oftare. Som 2007 när Kalmar FF och deras tränare Nanne Bergstrand kom till Halmstad för en ligamatch. En HBK-spelare skadade sig under spelet och laget slog ut bollen till inkast. Men Kalmar spelade inte tillbaka bollen, utan gick till anfall och fick snart en frispark som det blev mål på. Sekvensen fick det att koka hos Janne.

Per "Texas" Johansson spelade i Halmstad vid tillfället och minns situationen väl:

– På den tiden fanns det en stor rivalitet mellan HBK och Kalmar. Hos Halmstad upplevde man det lite som att Kalmar hade snott vår modell, kopierat vårt sätt att spela. Så det var alltid lite extra spänt när vi möttes. Jag minns att Janne blev riktigt riktigt upprörd på Nanne (Bergstrand) den gången, säger Johansson.

Att påstå att det är glest med folk ute på Lidingö strax efter 06 vore en underdrift. Men efter en stunds promenad passerar vi ett par som är mitt uppe i en diskussion. De får syn på Janne och ser förvånade ut när förbundskaptenen marscherar förbi i rask takt.

Att han en dag skulle bli förbundskapten såg han länge som en utopi. Det fanns inte på kartan. 2009 fick han lämna Halmstad efter en svag säsong och året efter lämnade han Örgryte efter en strulig tid där klubben brottades med stora ekonomiska problem. Då hörde Norrköping av sig och efter fem säsonger kom det sensationella guldet.

– Hos oss i Norrköping fick han en manager-roll (både sportchef och tränare). Första två åren var han avvaktande till rollen, men han växte in i det och gjorde det väldigt bra. Han fick mycket utrymme för sina tankar och skapade ordning och reda i vår sportsliga verksamhet. Det beslutet hade en stor del i guldet tror jag. 2015 gick allt bara rätt för oss. Stjärnorna stod rätt den säsongen, säger Norrköpings ordförande Peter Hunt.

Norrköping var inför guldsäsongen en klubb som inte ens nämndes som ett potentiellt topplag. Men plötsligt var Jannes mannar allsvenskans svåraste lag att möta och flera spelare utvecklades från medelmåttor till allsvensk toppklass.

– Jag minns en grillkväll vi hade i juli 2015. Vi pratade mycket den kvällen, och jag minns att Janne för första gången sa: “Vi har chansen, vi kan vinna guld”. Då började man tro på det, säger Hunt.

Janne pekar ut Norrköping-backen Andreas Johansson som en stor bidragande faktor till SM-guldet och de två har än idag en tät relation. Johansson beskriver en tränare som gått från riskminimering till att förespråka mod och framåtanda.

– Från första början när jag hade honom i HBK såg man väl inte att han skulle kunna bli förbundskapten. Men här i Norrköping och vid guldet 2015 så… Och när man såg de andra kandidaterna till förbundskaptensjobb tänkte jag “Janne skulle göra det minst lika bra“.

Han pekar ut Jannes enorma vinnarskalle som en stor anledning till att det gått så bra.

– Han vill vinna i allt han gör och är väldigt mycket för förberedelser. Finns ingen lättja där. Han gör alltid jobbet. Jag minns till och med hur gärna han ville vinna när ledarna spelade Risk på träningsläger. Han skulle vinna till varje pris, men jag har för mig att ledarna gaddade ihop sig bakom hans rygg för att få stopp på honom, säger Andersson och skrattar.

Janne berättar att det inte blev något mer Risk den resan. Ett intresse han däremot har kvar är varmkorvs-intresset. Hade Janne varit Håkan Hellström kunde han ha sjungit: "Jag har varit i alla städer... letat efter korv."

– För mig är fotboll väldigt förknippat med korv och bröd. Ante Smith och jag brukade i HBK göra en liga med vilka korvar som var godast från olika arenor. Korv är bra grejer.

I sommar väntar fotbolls-VM och ett relativt profillöst svenskt landslag hoppas fortsätta skrälla – och fortsätta drömma. Janne får för första gången uppleva ett VM inifrån istället för som supporter framför TV:n.

– Jag har varit tränare i 34 år och gjort allt inom fotboll. Jag har till och med klippt gräsplaner. När jag fick frågan att ta över så tvekade jag aldrig och jag är fortfarande stolt. Jag kan ännu nypa mig i armen och tänka “det är faktiskt jag som är förbundskapten”.

Jag upplever dig som väldigt verbal och positiv, precis som en del tidigare förbundskaptener var till en början. Men sedan tyckte jag att de blev mer sammanbitna och slutna. Är du rädd att du ska bli lite så?

– Jag har stor respekt för alla människor, även media. Det händer att folk undrar om det inte är jobbigt med all uppmärksamhet och så, men när jag hade tänkt igenom vad det här jobbet innebar så förstod jag att media ingick. Och har jag ett jobb som jag tycker är det häftigaste i Sverige så förstår jag att andra är intresserade. Tänk vad hemskt om inte en enda journalist brydde sig om fotbollen? Det är inte en tilltalande tanke. Så… Jag blir inte trött på media, men jag blir trött på mig själv, för jag säger ofta ungefär samma sak.

Klockan åtta på morgonen är vi framme i Solna och fotbollsförbundets kontor intill Friends Arena. Stockholm har vaknat, bilarna rullar mot jobben och folk skyndar förbi med sina take away-koppar. Janne tar av sig handskarna och gör sig redo för ytterligare en dag på det jobb han beskriver som “ det finaste du kan ha”.

Han minns tydligt hur det gick till när han fick jobbet. Håkan Sjöstrand, förbundets generalsekreterare, ringde och de träffades sedan hemma hos Janne i Norrköping.

– Jag tänkte att han kanske ville prata med mig om vem som var lämplig. Eller att de gick väldigt brett med kandidater. Jag hade aldrig identifierat mig med den rollen eller med förbundet. Men vi satt och pratade och efter två timmar gick Håkan. Min fru kom ner och frågade hur det hade gått. Jag sa ”jag blir nog förbundskapten nu”. Från att inte haft en tanke på det. Det var en väldigt märklig upplevelse. Men sen är jag lite trög också. Jag borde räknat ut det tidigare i och med att han ville ses.

Hur firade du den kvällen?

– Ja… Jag gick ut med hundarna. Sedan gick jag och la mig. Men jag hade svårt att somna för då kom tankarna på hur jobbet skulle bli och hur det skulle mottas. Hur skulle det bli att ringa och berätta för mina syskon och min gamla mor? Min far gick bort år 2000 och han var en stor idrottsfantast. Tänk om han levt och fått uppleva dagen jag blev förbundskapten. När han gick bort var jag assisterande i HBK liksom. Det var många sådana funderingar. Men sedan rullade det på.

Max Schüllerqvist

Reporter

Marcus Östling

Foto/redigering

Webbproduktion: Linnea Heppling