På jakt efter kropparna som ingen frågar efter
Plötsligt kommer tipset vi väntat på. En skjutning, i södra Manilla. En man med kamera över axeln kryssar vant fram genom den tunga trafiken. Klockan är en bra bit efter midnatt. Vi är på jakt efter en kropp som snart kommer att vara försvunnen.
Följ med SVT:s Claes JB Löfgren och fotograf Emil Larsson på en resa genom knarkkrigets Filippinerna.
Full fart framåt. Tvärstopp.
Hisnande filbyten med små marginaler. Men fotografen Vincent Go rör sig hemtamt i den filippinska huvudstadens neurotiska trafikinfarkt. Efter att ha frågat några gatuförsäljare är vi snabbt framme vid avspärrningarna.
Men innanför de gula plastbanden polisen spänt upp är bara blodfläcken kvar, blodfläcken efter mannen som för bara en timme sedan arbetade på hotellet på andra sidan gatan.
Nu ligger han på ett bårhus, skjuten i huvudet precis som tusentals andra det senaste året. Vincent Go konstaterar torrt att vi kom för sent och vänder sig till poliserna och säger:
– Övervakningskamerorna? Fick ni något på dem?
Polisen skakar på huvudet och säger kort:
– Ur funktion.
Vincent Go ler ett cyniskt leende.
– Vilken otur! Och att det alltid ska hända polisen när de ska utreda de här dödsskjutningarna.
Hotet kommer från palatset
Manilla under hösten är mer ett vattendrag än en stad. När tyfonskurarna piskar gator och trottoarer hukar folk. Korsningarna förvandlas till insjöar och kåkstäderna till floder. Blixtarna står som eldsmärken på himlen och åskan får samtal att tystna.
Det är som om all civilisation sköljs ner i kloaksystemen och hotar förvandla megastaden till den orörda djungel Manilla en gång var.
Men det verkliga hotet mot jättestadens invånare, åtminstone de allra fattigaste, kommer inifrån, från stadens och nationens hjärta, från presidentpalatset och från mannen som sedan 18 månader bor där.
Rodrigo Duterte. Landets president.
Bårhusen blev bostäder
Eusebio funeral services 24 hrs är både begravningsbyrå och bårhus. Här hamnar några av offren för presidentens krig mot knarket.
Begravningsbyrån är inrymd i vad som liknar ett garage med två portar mot gatan. Mopeder, bilar och cyklar blandas med bårar på hjul och ett sminkbord för att snygga till liken.
"Efter 90 dagar läggs de i massgravar"
I ett kyffe ovanför likbilarna bor en trebarnsfamilj och mellan kontoret och bårhusdelen ligger en tioårig flicka och läser i skenet från en ficklampa.
Manilla är så tättbefolkat att också bårhusen blir bostäder.
Ett skåp för de döda
Vi står inför vad som ser ut som en stor skåpsäng och Vincent Go frågar:
– Ska vi öppna den?
Jag känner en stark olust och säger först nej, men frågar ändå vad som finns i det där stora skåpet.
– Fyra kroppar ingen frågar efter.
"Det här dödandet började när Duterte blev president."
Vincent Go är en av Manillas mest rutinerade pressfotografer och har bevakat knarkkriget sedan det började i juni förra året. Han är vår guide in i storstadsdjungelns mörker och det nya drama som utspelas där. Dutertes drama.
Och när han säger att tre av männen i skåpet dödats i knarkkriget brottar ändå nyfikenheten ner olusten och en anställd öppnar skåpet.
En skarp doft av formalin slår emot oss, jag och kollegan Emil Larsson kväver kräkreflexerna och ryggar tillbaka.
– Efter 90 dagar läggs de i massgravar om ingen frågar efter kropparna, säger Vincent Go när medhjälparen stänger skåpet igen.
Begravningsbyrån ligger i Calocaan, en av de stadsdelar som drabbats hårdast av polisens våldsamma antiknark-kampanj. I Caloocan finns Manillas stora fiskmarknad, i en del av Caloocan som kallas Navotas. Och i kåkstaden runt fiskmarknaden bor stuvarna. Arbetet är hårt, utförs på ackord och för en rimlig lön krävs mycket långa pass.
För att orka använder många stuvare shabu, det filippinska namnet för metaamfetamin, ett slags fattigmansknark.
Jerry sköts till döds
Inne i kåkstadens gytter hittar vi Fedile Arribe, en liten tunn kvinna i 70-årsåldern som i korta och sakliga meningar berättar om den där dagen i somras när hennes liv vändes upp och ner.
Dagen då Jerry, Fediles son, sköts ihjäl. Han var far till två barn och försörjde hela familjen på sin lilla lön från fiskmarknaden.
Jerry använde drogen shabu. När jag frågar Fedile hur polisen kunde veta det, säger hon:
– De har informatörer överallt. De maskerade männen leddes till vårt skjul av en pojke som bor här.
Landets alla stadsdelsnämnder är också, enligt en lag som stiftats under Duterte, skyldiga att skicka in en lista över narkomaner, langare och kriminella till polisen. I listan finns foton, namn och kontaktuppgifter på vad lagen kallar drugpersonalities.
Knarkkrigets kritiker kallar dem dödslistor.
Jag frågar Fedile hur hon kan veta att de maskerade männen var poliser.
– Bara poliser kan bära vapen här. Om civila gör det grips de direkt. Och det här dödandet började när Duterte blev president förra året, säger Fedile sakligt.
Men i hennes ögon syns en sorg större än hennes ord.
Sedan Jerry sköts ihjäl har Fedile öppnat en liten kiosk för lånade pengar. Men räntorna på lånet är skyhöga och måste betalas varje dag. När jag frågar om hon tror att hon kan betala tillbaka lånet ler hon bara generat och skakar på huvudet.
– Jag vet inte.
Reynaldo försvann
I Pasig, en stadsdel femton kilometer sydost om Caloocan, pågår likvakan för en 14-årig pojke, Reynaldo de Guzman. Därute i mörkret vräker regnet ner. Men här under presseningar spelar vänner och släkt pusuy, en filippinsk variant av poker, för att få ihop pengarna till begravningen.
På den öppna kistan pickar tre kycklingar i sig riskorn. Enligt filippinsk folktro ska deras pipande väcka mördarens samvete och få honom att kliva fram och erkänna.
Men i Reynaldos fall är det inte särskilt troligt. Han försvann tillsammans med en äldre kamrat en kväll i augusti. Samma kväll sköts kamraten, enligt en taxichaufför, ihjäl av uniformerad polis och Reynaldo hittades i ett träsk en vecka senare svårt knivskuren.
Kritik mot presidenten
Dödsfallen har, tillsammans med några liknande fall där tonåringar dödats, väckt stor indignation i Filippinerna och det tidigare så starka stödet för Dutertes krig mot knarket minskar nu.
"Fattiga drabbas kanske värst av kriminaliteten på gatorna."
Efter kritiken har polischefen i Caloocan avgått, några andra poliser tagits ur tjänst och antalet dödsskjutningar minskat.
Men den nedgången är bara tillfällig, tror Vincent Go. Han tillhör ett nätverk av fotografer, The Nightwatch, som tillsammans hjälpts åt i bevakningen och dokumentationen av knarkkriget.
Även om stödet just nu sviktar står en majoritet av invånarna, också de fattiga, fortfarande bakom kampanjen mot knarket.
– Fattiga drabbas kanske värst av kriminaliteten på gatorna, inte minst av narkomaner som rånar på jakt efter pengar. Och de är förbannade för ingen gjort något. Därför ser de en stark president i Duterte, någon som äntligen tar krafttag mot det onda, säger biskopen i Caloocan, Pablo Virgilio Siongsco David.
Men trots att han förstår stödet för Duterte, är han ändå en av presidentens främste kritiker:
– Man löser inte problemet med kriminalitet och droger genom att döda folk.
Tusentals dödade
En annan orsak till stödet för Duterte är att en stor del av morden utförs av maskerade män och att morden, enligt Duterteregimen, därför bara är interna uppgörelser mellan kriminella gäng.
– Trams, säger Vincent Go.
Han menar att den här sortens rena avrättningar började i samband med Dutertes kampanj mot knarket.
"Det finns de som dödar folk bara för att skada presidenten."
Under Marcos tio år långa diktatur försvann fyratusen personer, men bara under Dutertes första 13 månader har, enligt polisens egna siffror, över 13.000 personer dödats.
– Tusentals personer har också försvunnit och vad som händer ute i provinserna vet vi väldigt lite om.
Vincent Go har en fråga till de som menar att gängen ligger bakom dödandet i Manilla.
– Varför skulle de plötsligt sluta skjuta ihjäl varandra när polisen ertappats med utomrättsliga avrättningar på övervakningskameror och enligt vittnen?
Vi följer med till Manillas största polisstation. Anslagstavlan pryds av bilder på människor som aldrig kommit hem.
En av Dutertes närmaste
När vi träffar Salvador Panello, en av Dutertes närmaste män, på lyxhotellet Winford i centrala Manilla, ställer jag just den frågan:
Om det nu mest är kriminella som skjuter ihjäl varandra, varför slutar dom plötsligt skjuta ihjäl varandra just när polisen får hård kritik? Tyder inte det på att de här avrättningarna i själva verket är beordrade uppifrån – av presidenten?
Panello höjer ett lillfinger fullt med ädelstensringar och säger:
– Så sent som förra veckan sa presidenten själv att han är ett offer för en konspiration. Det finns de som dödar folk bara för att skada presidenten och hans kampanj mot knarket, säger Panello.
”De” är, enligt Panello, den politiska oppositionen.
Den där natten när vi åker på ett tips om en dödsskjutning i södra Manilla, nära flygplatsen, pekar Vincent Go mot ett kvarter en bit bort. Det är Maqaati, berättar han, de rikas och mäktigas kvarter.
– Där sker aldrig några polisraider eller dödsskjutningar. Men till vänster ligger ett pärlband av kåkstäder. Där dör folk varje dag i knarkkriget. Det här är ett krig mot de fattiga. Ett klasskrig.
En sista resa genom Manilla
Vincent Go tar oss med till likvakorna, kåkstäderna, bårhusen och polisstationerna med rutinen och lugnet hos en person som sett det mesta.
Men när vi den sista kvällen åker på ännu dödsskjutning, larmad av en kollega i nätverket the Nightwatch, blir också han märkbart berörd.
"Det här är ett krig mot de fattiga. Ett klasskrig."
Den skjutne är en 24-årig tvåbarnsfar och, precis som nästan alla andra offer, en mager man klädd i shorts och linne. Han ligger på magen med en stor blodpöl runt huvudet där den bakvända obligatoriska basebollkepsen fortfarande sitter kvar.
Tjugo meter längre bort pågår en födelsedagsfest.
Hans unga fru sitter på en plaststol alldeles utanför polisens avspärrningar och verkar ännu inte riktigt förstå vad som hänt.
Låten som på hög volym strömmar ut över gränden är kärleksballaden "The first time I ever saw your face".
Korrespondenterna om knarkkriget sänds i SVT2 den 21 november klockan 20.00 och finns på SVT Play.
Reporter, Manilla
Fotograf, Manilla
Webbreporter
Video