”Måste jag visa att jag vill ta livet av mig?”


När Dia utsätts för ett mordförsök samtidigt som hennes kusin mördas inför hennes ögon, vet hon inte vad hon ska ta sig till. Hennes psykiska hälsa är i botten och den posttraumatiska stressen gör sig synlig. Hon försöker hitta någon professionell att vända sig till, men känner att ingen tar henne på allvar. Ingen verkar förstå misären hon lever i.

Det här är berättelsen om Dias kamp för att få hjälp.



22-årige Shayan Gaff skulle aldrig bli en del av statistiken över gängvåld. Han hade ju inga kriminella kopplingar, studerade till lärare, arbetade extra på ett apotek och hade som mål att hjälpa ungdomar att hålla sig borta från att begå brott. Den 21 oktober 2018 skjuts han ändå med 13 skott i ryggen när han, tillsammans med sin kusin Dia Gaff, är på väg ut från en restaurang i Segeltorp i Stockholm.

Dia står bara centimeter ifrån honom när det sker och tror först att det är några ungdomar som kastar smällare. Sedan ser hon att Shayan blöder och faller ner mot marken. Hon tar upp telefonen och ringer 112.



Det Dia inte vet än är att hon nyss utsatts för ett mordförsök, att livet snart kommer att rinna ur Shayan och att hans framtid kommer att tas ifrån honom. Allt detta för att han misstogs för en annan person, som även han kommer att mördas några veckor senare. Åtta månader efter att Shayan dör kommer mördaren – mot sitt nekande - att dömas till 18 års fängelse för mordet, mordförsöket på Dia och grovt vapenbrott.

Men inget av detta vet hon nu. Just nu vet hon bara att Shayan tittar upp mot himlen och ställer frågan ”gud, varför jag?”.



”Jag är näst på tur”. Det är första tanken som slår Dia efter Shayans död. Hon har ju bevittnat skjutningen, då måste hon vara nästa mål.

Att leva med det som har hänt blir bara svårare. Snart väcks hon av mardrömmar på nätterna och skräms av minsta lilla ljud. Hon försöker gå vidare utan att få professionellt stöd, men inser snart att det är omöjligt. Hon har inte erbjudits någon som helst hjälp för det hon har upplevt och gått igenom, men bestämmer sig för att söka hjälp på egen hand. Hon måste ha professionell hjälp för att kunna leva vidare.



Efter flera försök att få vårdcentralen att föra ihop henne med en psykolog får hon till slut diagnosen posttraumatiskt stressyndrom. När Dia tror att hon äntligen ska få hjälp skickas hon istället hem med råd om att träna, sova på regelbundna tider och köpa ballonger som hon sedan ska blåsa upp och smälla, för att vänja sig vid ljudet. Av personalen på vårdcentralen tröstas hon även med att hon inte behöver oroa sig för att bli skjuten eftersom hon ju är tjej. Ingen vill remittera henne vidare för regelbunden terapi.

Dia vänder sig istället till sitt försäkringsbolag, som menar att hon inte har rätt till samtalsstöd eftersom hon inte var nära släkt med Shayan. Det krävs att en av poliserna som jobbar med fallet kontaktar försäkringsbolaget för att de ska förstå i hur kritiskt tillstånd Dias psykiska hälsa är. Till slut går försäkringsbolaget, genom polisen, med på att ge Dia några samtal. När hon sedan försöker få till fler samtal, via sina egna uppgifter den här gången och utan polisens hjälp, tar det stopp. Hennes samtalstillfällen är redan förbrukade.



Under tiden håller hennes värld på att falla sönder. Dia förstår att hon står vid en återvändsgränd. Att söka privat hjälp för flera tusen kronor är inte ett alternativ när hon inte får någon lön. Försäkringsbolaget menar att hon har fått den hjälp hon har rätt till. Vårdcentralen vill inte sjukskriva henne mer än en vecka och hon tvingas istället sluta jobba, när det helt enkelt inte går att resa sig upp ur sängen längre.

Till och med en del vänner vänder henne ryggen. Dia vet inte säkert varför, men hon tror att det kan bero på att folk är obekväma och inte vet hur de ska bete sig mot henne efter det som hänt. Kanske vågar de inte uttrycka sig fritt inför henne längre.

Men det finns förstås en del personer som stöttar henne när hon inte har någon annanstans att söka stödet hon behöver. Vännen Saly och systern Yaran är två av dem.



Efter otaliga försök lyckas hon via vårdcentralen, nästan två år efter händelsen, få en remiss till en psykolog. Dia får äntligen hopp. Hon är så nöjd med de första tillfällena att hon nästan vågar börja tänka på framtiden.

Men efter färre än tio besök bestäms det att Dia ska ta en paus från samtalen i tre månader, för att sedan göra en uppföljning. Vid uppföljningen berättar hon att besvären börjar bli svåra igen. Att hon drömmer mardrömmar, att dagarna blir tuffare, att hon har svårt att leva som vanliga människor gör. Men det finns personer som mår sämre, får hon höra. Hon måste prioriteras bort och skickas tillbaka till vårdcentralen igen.

SVT Nyheter har upprepade gånger under flera dagar sökt en kommentar från regeringen kring uppgifterna om att stödet till brottsoffer brister. Justitiedepartementet uppger att frågan inte är departementets ansvar och hänvisar till Socialdepartementet.

Socialminister Lena Hallengren meddelar att hon inte kan ställa upp på en intervju, men lämnar en skriftlig kommentar där hon säger att tillgången till omedelbart krisstöd för brottsoffer, anhöriga och vittnen kan vara helt avgörande för att förhindra komplicerade sorgeprocesser.

Hallengren skriver att ansvaret för kris- och traumastöd är en fråga för såväl psykiatrin som hälso- och sjukvården samt socialtjänsten. Socialministern skriver vidare att regeringen satsa cirka 6,7 miljarder 2021 för att stärka primärvården som är första ingången vid psykisk ohälsa.

"Mycket finns dock kvar att göra. Att stärka anhörig- och närståendeperspektivet i vården och omsorgen är en viktig fråga för regeringen som vi kommer att få skäl att fortsatt engagera oss i," skriver Hallengren.

Jag vill visa för andra runtomkring att jag är stark, jag kan klara mig. Men egentligen är jag kvar på exakt samma plats som den 21 oktober 2018.

Dia orkar inte skickas fram och tillbaka mer. Hon beskriver det som att hon skriker efter hjälp, utan att någon hör. Ibland undrar hon om det är hennes hårda fasad som gör att de hon träffar inte förstår hur dåligt hon faktiskt mår, trots att hon uttrycker det i ord. Hon ger helt enkelt upp tanken om att få professionellt stöd för att kunna leva livet som andra lever.






Pablo TorresFotograf och reporter

Prescilia HaddadReporter och webbproduktion

Sebastian StrandbergRedigerare