Min farbror diktatorn
Jamsjid satt tolv år i isoleringscell på grund av sin journalistik - på order av sin farbror.
Nu återvänder SVT:s Elin Jönsson till Uzbekistan för att leta upp sin vän och kollega i ett av världens mest slutna länder, dit knappt några utländska journalister släpps in.
Senast jag såg Jamsjid var på en busstation. Vi åt en glass medan vi väntade på bussen till huvudstaden Tasjkent. Han skrattade åt mig, för att jag vägrade slänga glasspappret på marken när jag inte hittade någon soptunna. Istället stoppade jag det kladdiga pappret i fickan.
Sedan kom bussen, jag klev på och det skulle dröja nästan 13 år tills vi sågs igen.
Det året bröt det ut omfattande demonstrationer i staden Andijan. Tiotusentals människor gav sig ut på gatorna för att protestera mot att en grupp småföretagare gripits. En unik händelse i ett land där all opposition sedan länge krossats. Regimen svarade med stridsvagnar och automatvapen. Minst 500 personer dog.
Omvärldens fördömanden av våldet fick Uzbekistans diktator Islam Karimov att stänga landet. Alla utländska organisationer och journalister kastades ut.
Uzbeker som samarbetat med utlänningar fängslades. Så även Jamsjid. Att Karimov var hans egen farbror var inget skydd.
Nu händer det som jag fruktat mest av allt. Nu står jag på tur. Av en betrodd källa har jag fått höra att jag ska spärras in på något mentalsjukhus.
Ur ett brev från Jamsjid till Elin
Jamsjid anklagades aldrig för något brott. Inte heller fick han någon diagnos. Ändå hölls han isolerad i tolv år, utom i två månader då han var fri. Inför ett besök av Hillary Clinton lät man Jamsjid komma ut. När uppmärksamheten falnat låstes han in igen. Tills i februari förra året.
Nu står han framför mig, säkert tio centimeter kortare, tunn och krum. Han haltar men är full av energi och pratar på.
Det har gått tolv år sedan sist vi möttes och det var inte regimens avsikt att vi skulle träffas. Men mitt och fotograf Marco Nilssons besök här har två agendor. Regimens och så vår egen.
Fotografen och jag är några av de första utländska journalisterna på många år som får officiellt journalistvisum till Uzbekistan. Villkoret är att vi följer en inspelningsplan som det uzbekiska utrikesministeriet gjort åt oss. Den ser ut som rena charterresan med museibesök, mat- och vinprovning. Uzbekistan ska öppna sig för omvärlden och vill visa sig från sin finaste sida.
Vi får en guide. En kunnig kille som bor på samma hotell som vi. Vi ska också äta alla måltider tillsammans på restauranger som han bestämmer.
- Vilket muséum vill ni börja med idag då, undrar han glatt varje morgon, medan vi helst vill slippa vartenda muséum och ägna oss åt journalistik istället.
Rymmer från guiden
Flera gånger om dagen måste han rapportera till utrikesministeriet att vi inte gör några avsteg från planen.
Men det gör vi. Varje kväll smiter vi för att träffa kontakter och vänner som jag inte sett på närmre tretton år. Människor som kan berätta vad som verkligen händer i landet.
När vi anländer till Jamsjids hemstad kommer han omedelbart till hotellet för att träffa mig. Jag försöker varna honom om att vi är övervakade, men det är ingenting han tar hänsyn till. Mitt framför näsan på vår förvånade guide hoppar vi in i en svarttaxi tillsammans med Jamsjid. Hemma i hans lägenhet visar han mig högen av romaner och dikter han skrev under åren i cellen. Jag ber jag honom berätta vad som hände när han försvann.
Töväder. Det är ordet Jamsjid använder för att beskriva vad som pågår i Uzbekistan. Han jämför med tiden efter Stalins död i Sovjetunionen.
Sedan hans farbror Islam Karimov, som styrde landet under 27 år, dog hösten 2016 har järngreppet om invånarna lättat alltmer.
En efter en släpps politiska fångar som suttit inlåsta i decennier. Ekonomiska reformer gör livet lättare för landets hårt pressade småföretagare. Släktingar kan åka och hälsa på varandra igen. Det talas till och med om att de vägspärrar som hindrar invånarna att resa mellan länen utan tillstånd från myndigheterna ska skrotas. Den nye presidenten Shavkat Mirzijojev talar om öppenhet och mänskliga rättigheter.
Repression följs alltid av töväder. Det är cykliskt, säger Jamsjid som menar att den nye presidenten inte hade något val.
– Han vara tvungen att reformera och släppa in omvärlden. Landet höll på att gå under.
När isen smälter kommer de gömda sanningarna fram. Vart vi än kommer tar människor kontakt med oss för att berätta sina historier. Det är ohyggliga historier om hur de suttit fängslade i åratal under omänskliga förhållanden, hur de tappat hörsel och syn efter år av misshandel vid obligatoriska besök hos säkerhetstjänsten, hur deras fruar eller till och med små barn våldtagits för att de ska bekänna brott de inte begått.
Alla dessa människor som vi möter vill – förutom att vittna om vad de varit utsatta också uttrycka hur tacksamma de är för de förändringar som landet genomgår.
Man har dragit min pappa i sträckbänk, hällt kokande vatten över hans armar, dragit ut alla naglar på hans händer och fötter men sedan Mirzijiojev blev president har han fått det mycket bättre, han tillåts till och med läsa böcker.
Ung kvinna vars pappa varit fängslad i 13 år.
Det känns konstigt. Jag är van att invånarna i Uzbekistan alltid tackar presidenten när de ger intervjuer, för att skydda sig själva. Men i motsats tills det tvångsmässiga hyllandet under Karimovs regim känns tacktalen nu uppriktiga.
En kväll när vi smitit ifrån vår övervakare åker vi hem till en av Uzbekistans mest legendariska människorättsaktivister, Jelena Urlajeva. Under alla år Uzbekistan varit stängt har jag följt hennes hopplösa kamp via nätet. Nu står jag plötsligt i hennes kök.
En av Jelenas hjärtefrågor är tvångsarbetet på Uzbekistans bomullsfält. Med sin kamera har Jelena i decennier rest runt och dokumenterat slavarbetet, medan myndigheterna gjort allt för att stoppa henne.
2006 fastslog en domstol att Jelena Urlajeva är en psykiskt farlig person. Hon har varit tvungen att regelbundet uppsöka psykiatrin. Hon har tvångsbehandlats med olika mediciner och behandlingar.
Jag frågar om hon har kvar de obligatoriska sjukhusbesöken. Det har hon, säger hon, men tvångsmedicineringen har upphört.
Man verkar inte anse det nödvändigt att förfölja mig lika mycket längre. Jag hoppas att jag kan börja leva ett normalt liv snart, säger Jelena Urlajeva och upprepar, som om hon vill riktigt vill smaka på orden: Ett normalt liv.
”Försoningsgåvor” från staten
Jelena sätter fingret på den känsla som jag bär under hela resan i Uzbekistan. Den brutala regimen under Karimov, som var särskilt grym de sista tolv åren har skapat ett djupt traumatiserat folk. Nu när trycket lättat en aning finns här framtidstro. Samtidigt sitter rädslan i ryggraden, som hos ett agat barn som ständigt är berett på ett nytt slag.
Plötsligt ringer Jamsjid. Han säger att han ska ta livet av sig och nu vill han ta farväl.
– Elin, jag orkar inte en vända till. Jag tänker skära upp mina handleder.
I bakgrunden hör jag hans dotter snyfta.
Myndigheterna har ringt och sagt att de är på väg för att träffa honom. I Uzbekistan har det beskedet haft en innebörd: fängelset nästa. Den här gången betyder det något annat.
Jag känner igen det från andra möten under resan. Presenter som ska fungera som en slags ursäkt för övergreppen, men hos ett folk som lider av posttraumatiskt stressyndrom väcker myndigheternas besök snarare panik än tacksamhet.
När Jamsjid och jag tar farväl är han optimistisk. Vi ses absolut igen, Elin, ropar han. Men jag vet inte om jag vågar vara så säker på att få träffa Jamsjid igen.
Presidenten reformerar men den fruktade säkerhetstjänsten stretar emot. Politiska fångar släpps, men nya åker också in.
Den ena dagen känns det som det finns en verklig vilja till förändring, den andra som om det jag bevittnat under vår resa snarare är ett öppet fönster som när som helst kan slå igen.
TV: Se hela programmet i Korrespondenterna på SVT Play
Reporter, Uzbekistan
Fotograf, Uzbekistan
Videoreporter
Webbearbetning
Publicerad: 15 april 2018 15.02
Uppdaterad: 15 april 2018 15.51