Nådens hus


Migranternas oas i Libyens grymma öken



Mohammed satt fången i ett libyskt fängelse i tio fasansfulla månader. Han blev misshandlad och brutalt torterad, pryglad med elkablar. Ofta pågick tortyren så länge att han svimmade när smärtan blev för svår att uthärda. Det var först när hans familj sålde släktens hus och köpte honom fri som han kunde lämna sin cell.

SVT:s Stefan Åsberg och Niclas Berglund har besökt Nådens hus där de får höra Mohammeds och många andras fruktansvärda berättelser.




Männen står med ryggarna vända mot oss. De säger att de vill berätta. Men det är knappt att de behöver, för ingen bild av tortyren som migranterna utsatts för är tydligare än deras svårt ärrade ryggar.


Många av de tidigare fångarna visar sina fruktansvärda ärr efter tortyren i fångenskap.

Det är mörkt och kvavt i det lilla stenskjulet. På några smutsiga madrasser ligger åtta unga män bredvid varandra.

– Jag låg och sov när järndörren till vår cell plötsligt vräktes upp. När jag tittade upp såg jag en av mina vänner stå med elkablarna i sin hand. Det var som om någonting brast inom mig när jag såg honom och jag förstod direkt vad som väntade, säger Mohammed.

Alt-text som beskriver bilden för skärmläsare
Mohammed får nu vård och husrum på en av Libyens få säkra platser för migranter.

Gång på gång höjde vännen sina armar och lät de styva, vassa kablarna skära upp Mohammeds rygg. Smärtan var outhärdlig och det var en av de värsta nätter Mohammed varit med om.

Samtidigt var det så de korrumperade fångvaktarna arbetade. Några få fångar valdes ut, de kunde själva slippa bestraffning – men bara om de torterade sina egna vänner.

Mohammed säger att misshandeln var den värsta och grymmaste under hans tio månader i det libyska fängelset. När han senare vaknade upp, i sitt eget blod, förstod han att hans enda chans att överleva var om hans familj kunde köpa honom fri.

Alt-text som beskriver bilden för skärmläsare
Mohammeds rygg bär spår av den brutala tortyr människosmugglarna utsatte honom för.

Orden stockar sig för Mohammed när han berättar. Flera gånger kommer hans vänner för att lägga en tröstande hand över hans axlar.

Han är inte ensam om att bära spår av tortyren. Bilderna vi får se är fruktansvärda.


Hussein Khar som driver Nådens hus har dokumenterat många av de torterades skador.

De somaliska männen sitter tätt intill varandra, precis som de gjorde i fängelset. Detta trots att de nu nått tryggheten i ”The Mercy House”, en plats där Libyens svårt utnyttjade migranter får skydd, vård och husrum.

Alt-text som beskriver bilden för skärmläsare
Hussein Khar öppnar sina portar för migranter, trots många hot.

– Omvärlden ser inte de här migranterna som människor. I mitt land behandlas de som djur som säljs till högstbjudande, säger Hussein Khar.

Khar är en liten energisk man med fäktande armar och ett stort hjärta som leder arbetet på ”The Mercy House”.

Han håller alltid sina portar öppna för de utsatta, trots att ett ständigt hot från kriminella gäng hänger över verksamheten.

– Jag välkomnar alla. Kristna eller muslimer spelar ingen roll. Här är alla människor och vänner.

Hussein Khar försöker hjälpa så många som möjligt. Totalt har runt 4 000 migranter fått hjälp här under åren.

Det är en liten men ändå viktig insats som kan vara skillnaden mellan liv och död. På väggarna runt omkring oss kan man se hur många migranter som fått skydd i det lilla huset har skrivit sina namn.

Det i hopp om att deras släktingar hemma på något sätt ska få veta att de lever.

Alt-text som beskriver bilden för skärmläsare
Väggarna är täckta av namn, ett meddelande till anhöriga därhemma.

I stenbyggnaderna bakom de höga murarna finns tre rum: ett för kvinnor och de andra två för de manliga migranterna. Några toaletter har byggts i ena änden av tomten och nära den tunga entréporten finns en liten odling.

De gröna växterna ska tjäna som påminnelse om frihet. Om frihet och framtiden.

– Det här är ett laglöst land. Vi saknar en stark regering och vårt land är i kaos, säger Hussein Khar om sitt Libyen.

– Många av dem som arbetar i lägren eller i fängelserna är bovar. Men värst är de kriminella gäng som handlar med sina egna landsmän.

Alt-text som beskriver bilden för skärmläsare
Amina, som kidnappare brände svårt vid ett flyktförsök, söker svalka vid rummets enda fläkt.

Försiktigt skjuter Hussein Khar upp dörren till rummet där kvinnorna bor. Där, bakom en surrande fläkt sitter Amina. Hon har svåra brännskador i ansiktet och över hela kroppen, hon brändes svårt när hon försökte fly från sina kidnappare.

Amina beskriver själv vad hon gick igenom i plågoandarnas händer.

Amina hade betalat några män från Nigeria som skulle föra henne in i Libyen. Därifrån tänkte hon försöka ta sig till Europa – men när de kom till Libyen så kidnappade männen alla ombord på lastbilen och krävde lösen från deras familjer.

– Redan första kvällen våldtog en av männen mig och så bara fortsatte det. Vi trodde att vi skulle till Europa men hamnade istället i det här helvetet, säger Amina.

Hussein Khar flyttar en kudde närmare Amina så att hon kan lägga sin mobiltelefon närmare sig, men hon har svårt att hålla någonting i sina brända händer.

Under hela vårt möte sitter hon tätt intill den enda fläkt som finns i huset. Den ljumma blåsten lindrar i alla fall lite.

– Där borta har ni ändå ett mirakel, flämtar Hussein och skyndar över till den andra änden av rummet.


På en filt ligger Faith Omokhodion och hennes lilla dotter, bara fyra dagar gammal. Som de flesta andra här har Faith utsatts för både misshandel och våldtäkter.

– Om jag hade vetat vad som väntade mig hade jag aldrig lämnat Nigeria, säger hon och virar ännu en liten handduk kring den nyfödda.

Mitt i allt det hemska sker ändå små mirakel. Men hur det kommer att gå för den lilla flickan är det ingen som vet.


Stefan Åsberg


Reporter

Niclas Berglund


Fotograf

Webbproduktion: Carl Fridh Kleberg, Linnea Heppling & Hasse Burström