Ali - pojken med en pappa i kedjor


I ett land som krossats av krig finns ingen hjälp för en traumatiserad pappa. SVT:s Mellanösternteam har besökt ett flyktingläger i Jemen.

Sjuårige Ali håller en kedja i sin hand. I den är hans far fastlåst, till både händer och fötter.

– Pappa är sjuk och de har bestämt att han måste vara kedjad nu, så jag går ut med honom några gånger varje dag, säger Ali.

Det är byrådet som bestämt att Omar ska hållas fängslad. Kriget har gjort honom galen. Ljudet av skottlossningar fick trebarnspappan att bryta samman. Han fick svårare och svårare att umgås med andra och ibland försvann han i dagar. När han började slå sin familj och springa omkring naken i lägret beslöt ”de äldsta” att han skulle kedjas - till händer och fötter.

Omar och hans fru, pappa och son.
Omar är fastkedjad till både händer och fötter. Hans son Ali, till höger i bild, är en av dem som går ut med Omar några gånger per dag.

Vi befinner oss i ett flyktingläger i al-Mashkaraf. Det ser ut som om någon bara kastat ut bråte på den torra ökenmarken. Men bland plastdukarna och trädstammarna bor 1.600 människor som flytt kriget i Jemen.

– Jag har tagit er hit för att ni ska förstå vad som sker i vårt land. Det här är vad kriget gör mot oss, säger läkaren Abdrasik al-Shatari som vi följer på hans runda i lägret.


Det bildas en klunga av människor runt doktor Abdrasik. Han har sällan tid att besöka de utsatta flyktingarna eftersom behovet av honom är gränslöst. En kvinna pekar på en stor förhårdnad på hennes mage.

– Det kan vara en tumör, säger Abdrasik.

En mor får honom att titta på hennes son som har brutit armen. Familjen har hängt den krokiga underarmen i ett snöre.

– Vi borde röntga honom, det är ett armbrott som måste gipsas, fortsätter läkaren. Han ställer diagnos efter diagnos. Lika självklart som blixtsnabbt. I bästa fall kan han ge lite medicin men mer hjälp än så finns inte.

Läkaren Abdrasik al-Shatari har elva olika läger att besöka.

Där det inte finns någon hjälp för en bruten arm eller en trasig tand är vård för den med psykiska problem avlägsen.

Det vet sjuåriga Ali och hans mamma Safiya som går bredvid Omar – mannen i kedjorna.

Pappa Omar talar osammanhängande och hans ögon rullar.

Så länge vi alla svälter orkar ingen bry sig om någon som har blivit tokig.

Långsamt går den sjuårige sonen med sin pappa bakom sig. Ingen i lägret bryr sig. Omar har burit de omänskliga kedjorna i tre månader.

– Min man behöver hjälp, men så länge vi alla svälter orkar ingen bry sig om någon som har blivit tokig. Jag önskar att han blev frisk igen, säger hans fru Safiya.

Safiya berättar om sin oro för Omar.

Vi går vidare med doktor Abdrasik.

Han arbetar som ansvarig för sjukvårdsmyndigheten i Laihj. En fin titel på ingenting. Många av hans läkare har flytt, tillgången på mediciner är begränsad och lindriga sjukdomar blir livshotande. Och det finns ytterligare elva läger där situationen är minst lika hopplös som här.

– Den stora faran i lägret är bristen på rent vatten. Familjerna har funnit en smutsig källa utanför en bondgård en och en halv timme bort, till fots. Dit går de för att fylla sina kärl. Några kokar sitt vatten andra inte, berättar han.

I ett av tälten sitter en liten flicka och dricker ur en smutsig plastflaska. När hon vänder sig mot oss ser vi att hennes ena öga är slutet. Så har det varit i över ett år. Troligen är det en infektion på synnerven som förlamat hennes öga. Ögoninfektioner är oerhört vanliga i lägret och de får stora och allvarliga konsekvenser.

Doktorn sitter samtidigt böjd över ett barn han tror har kolera. De flesta här blir sjuka av den miljö de lever i. En infektion botas i ett tält, men smittan kommer tillbaka från grannen.

Människorna lever så nära intill varandra och dricker det otjänliga vattnet. Ammande mammor får inte i sig den näring de behöver och barnen svälter.

– Undernäringen är värst, nästan alla är sjuka och behöver hjälp men fungerade vattenleveranserna hit skulle ändå mycket kunna förändras säger doktorn.

Till tältlägret i al-Mashkaraf når inga hjälporganisationer.

Säkerhetsläget är en av orsakerna, men alla tvingas prioritera när ett helt land är i nöd. Och al-Qaida har stöd i omgivningen vilket gör läget utsatt.

Sahar blev skjuten i flyktinglägret.

Plötsligt kommer en liten flicka fram och pekar på sin nacke. Hon heter Sahar och är sex år. Hon har skjutits från långt håll, ingen vet varför. Skottet borrade sig in i hennes kropp och stannade precis vid ryggraden. Kulan sitter där den sitter och plågar den lilla sexåringen.

– Naturligtvis behöver hon opereras. Men vad ska jag göra? Risken är att jag skadar henne ännu mer. Vi har inte den här specialistkunskapen här. Det krävs en kirurg för att plocka ut kulan eftersom den sitter så nära ryggraden, säger doktor Abdrasik.

Sahar leker ofta med sina kompisar, men inte längre i utkanten av lägret som hon gjorde den där dagen då hon sköts.

– Jag är rädd för att någon ska sikta på mig igen. Någon försökte döda mig, men jag förstår inte varför, säger flickan.

Sahar är som vanligt lite trött så här på eftermiddagen. Hon är en av ganska få i lägret som har lyckats få en plats i skolan. Varje morgon, i gryningen, går hon tillsammans med sina kamrater i en dryg timme för att ta sig till den lilla skolan.

– Det är det bästa jag vet. Skolan är någonting helt annat än hur vi lever här. Vi lär oss alfabetet och får läsa ur Koranen, berättar hon.

Det här är egentligen den bästa tiden på året att besöka Jemen. Nätterna är kalla, men dagarna uthärdliga. Om några veckor börjar solen att bränna mot landskapet och temperaturen stiger till upp mot 40 grader. Och i al-Mashkafa finns ingen plats att söka skydd på. Inte mot solen. Inte mot regnet, eller vinden. Det är en plats där det alltid blåser och sanden tränger sig in överallt bland de uppspända plastdukarna, som kallas bostäder.

Plötsligt griper han hårt tag i sin frus handled

Nästa dag ser vi Omar i kedjorna igen. Den här gången är det hans pappa som drar honom framåt. Ali och hans mamma går bredvid. De för honom till det lilla ofärdiga tält där familjen ibland får tak över huvudet. Omar sätts i det hörn han gjort till sitt. Plötsligt griper han hårt tag i sin frus handled. Det känns obehagligt, men Safiya lättar vant på hans grepp och försöker att lugna honom. Safiya bestämmer sig för att låsa upp hans fotkedjor.

Samtidigt kommer doktor Abdrasik tillbaka från sin bil. Han försöker att samtala med Omar, men får ingen kontakt. Han är helt i sin egen värld och skriker någonting obegripligt.

– Ge honom en tablett två gånger om dagen, säger doktor Abdrasik, och vänder sig mot Safiya.

– Det är lugnande medel och kommer att göra det enklare för er att hålla uppsikt över Omar, berättar doktorn.

Det är dunkelt bakom de uppspända presenningarna.

Safiya tittar närmare på tablettkartongen och sedan på doktorn.

– Kan jag ibland ge honom två tabletter?

TV: Se SVT:s minidokumentär om konflikten i Jemen

Läs mer: Unika bilder från Jemen – SVT Nyheter på plats

Läs mer: Därför åker SVT Nyheter till Jemen


Stefan Åsberg


Korrespondent, Jemen

Niclas Berglund


Fotograf, Jemen

Anna H Svensson


Webbreporter


Publicerad: 3 februari 2018 10.00

Uppdaterad: 3 februari 2018 10.21