Vem kan


rädda Sanne?


Sanne är 29 år, och hon riskerar att dö.

Sedan 2016 har hon tagits in på akut psykiatrisk tvångsvård 21 gånger, men släppts ut igen utan att få någon fungerande behandling. På gatan blir droger, hemlöshet och sexuella övergrepp hennes verklighet.

Uppdrag granskning och SVT Nyheter Stockholm har följt Sanne under tre års tid. Ansvariga inom vården följer lagar och regler. Men om de gör rätt – varför håller Sanne på att gå under?

Varning för starka bilder.




Januari 2016. Vårt möte med Sanne och hennes mamma Eva Dozzi börjar i en liten lägenhet i södra Stockholm. Sanne har varit försvunnen i en vecka och nu har hon hittats utomhus av sin mamma.

När Eva hittar Sanne är dottern tillsammans med en främmande man. Han har hittat henne när hon drivit runt på stan och i olika lägenheter, bland okända människor.

Sannes mamma hittade sin dotter med en främmande man. Spela klippet för se bilderna från Sannes lägenhet.

Sanne ligger i sängen, knappt vid medvetande. Ibland gnyr hon och skriker till. Eva har larmat om hjälp till lägenheten. Till slut kommer ambulans och polis, en ny vårdresa tar sin början.

Den kommer att likna en karusell.

Sanne har svår anorexi och ångest, och var under en period intagen på en psykiatrisk avdelning. Efter en tid upptäckte avdelningen att hon fått in och överdoserat narkotikaklassad medicin. Då beslutade läkare att hon måste lämna avdelningen.

Det var nyårsafton, men ingen i familjen kontaktades. I sitt sjuka tillstånd drev Sanne runt i Stockholm.


Den här bilden tog Eva på sin dotter när hon fortfarande befann sig på avdelningen.


Hon har blivit utsatt för våldtäkt och lider av posttraumatiskt stressyndrom, men har inte fått någon fungerande behandling för det. Istället skickas Sanne runt mellan olika vårdinrättningar, när hon släpps ut leder det till psykoser, överdoser och självmordsförsök.

Eva och Sannes lillasyster Tilde kan bara bevittna det som sker. Men de vägrar acceptera det.

– Hon har varit utsatt för de hemskaste saker som vi inte ens kan föreställa oss, säger Eva.


Eva och lillasyster Tilde är oroliga för Sanne och vill att hon ska få vård. Bilden är från 2004.

Från lägenheten i Stockholm skickas den traumatiserade och svårt anorektiska Sanne runt till olika ställen, ibland flera varje dag.

Det blir 14 förflyttningar med polis, under 12 dagar.

– Ingen har ansvaret. Att bollas hit och dit och inte få några svar, det är som att simma i sirap, säger hennes mamma Eva när vi möter upp henne då hon precis besökt sin dotter på psykakuten.

Det kan tyckas som om någonting gått fel, när en sjuk människa flyttas runt som Sanne gör.

Men det visar sig att de som hanterat Sanne under de här dygnen verkar ha gjort precis som lagar och regler säger att de ska. Johan Franck är chef på beroendeakuten vid Sankt Görans sjukhus i Stockholm, som flera gånger tagit in Sanne.

– Det behöver inte vara fel. Jag tänker att det finns en liten grupp patienter i samhället som är väldigt sjuka och som behöver väldigt mycket vård. Och då kan det ibland bli så här, säger han.

Spela klippet för att se när Sanne avvisas från en avgiftning på Södermalm i Stockholm.

Samhället har delat upp missbruk och psykisk sjukdom med två olika tvångsvårdslagstiftningar:

• LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård, för psykiatri.

• LVM, lagen om vård av missbrukare, för missbruk.

Enligt lag är det inte psykiatrins ansvar med beroendevård och de kan därför skriva ut Sanne med hänvisning till hennes missbruk.


Drogerna ger Sanne svåra spasmer i kroppen.

Men behandlingshemmen mot missbruk har inte kunnat hjälpa henne, eftersom hon är för sjuk i anorexi och annan psykisk ohälsa.

Så Sanne skickas omkring i vårdsystemet mellan de två lagstiftningarna.

– Det är inte ens någon som försöker dra henne ur den här mardrömmen. Det finns liksom ingen terapi eller traumabehandling, säger mamma Eva.

Markus Heilig är en av landets främsta experter på beroendesjukdomar. Han ser två faktorer som bidrar till att det kan bli som i Sannes fall.


”Systemet


är riggat


för att


misslyckas.”


Det ena är det uppdelade ansvaret – där socialtjänsten har hand om beroendevården, medan sjukvården har hand om det “övriga psykiatriska tillståndet”.

Det andra är bristen på vårdplatser.

– Sjukvården försöker freda sina resurser genom att så fort man kan bolla över till socialtjänsten, och vice versa. Det är inte individerna som gör något fel. De enskilda sköterskorna, läkarna, socialarbetarna – gör så gott de kan, men systemet är riggat för att misslyckas.

Tillbaka till Sanne.

Efter månader av inlåsning för sitt missbruk erbjuder socialtjänsten henne ett missbruksboende. Men Sanne återfaller i droger. Då planerar socialtjänsten och psykiatrin för att hon ska bo i en egen lägenhet i Stockholm igen.

Problemet är att Sanne aldrig klarat av att bo ensam. Hon har missat mötena med psykiatrin och socialtjänsten har svårt att få tag på henne.

Ibland sover hon i bilar och tvättstugor. Hon misshandlas och utsätts för våldtäktsförsök.


Andra missbrukare tar över Sannes lägenhet så att hon inte vågar vara där.


En gång försöker Sanne hoppa från en balkong. Andra gånger hittas hon när hon tänker hoppa framför tunnelbanan. Polis kör den psykotiska Sanne till psyk och beroendeakuterna, men släpper ut henne efter ett dygn eller några dagar.

Journalerna berättar om vad som hänt sedan vi träffade henne första gången, i lägenheten.

Sanne har tagits in akut under psykiatrisk tvångsvård, och släppts ut igen, 21 gånger.


”Hon har


varit utsatt


för de hemskaste


saker.”


Vi fortsätter att följa henne så nära det går. Nästa gång vi möts har Sanne just släppts ut efter maxtiden på ett låst missbruksboende.

Det har gått sex månader. För samhället har det kostat mer än 800 000 kronor att ge Sanne det drogfria halvåret. Det skulle kunna ha blivit starten på ett nytt drogfritt liv för henne. Men när hon släpps ut är det till ett lågtröskelboende med aktiva missbrukare, där det hänt att människor dött av droger på sina rum.

Samma dag som Sanne kommer hit tar hon återfall.

Det är återigen mamma Eva som rycker ut för att försöka plocka ihop bitarna av sin dotter. Hon och Sannes lillasyster ska försöka övertala Sanne att frivilligt åka till sjukhus.

Det har redan hunnit hända nya, fruktansvärda saker.


Spela klippet för att höra Sanne berätta om övergreppet: "Nu har jag kört dig, så då får du suga av mig."

Vi tar del av Sannes journaler från både psykiatrin och socialtjänsten.

Som barn blev hon mobbad i skolan. Hon fick tidigt ätstörningar. När Sanne var 14 utsattes hon för ett sexuellt övergrepp av en kille hon träffat.

Första gången hon vårdades på sjukhus för anorexi var hon 16 år, minns hennes mamma.

– Då var det någon kvinna där som var 30 år och som gick omkring som ett vandrande skelett. Och då kommer jag ihåg att Sanne sa till mig att “fy fan tänk att gå runt här och vara 30 år.“ Ja, men det ska inte du, sa jag, du ska bli frisk nu.


Sanne blev mobbad som barn och fick tidigt ätstörningar.

För att döva rädsla och tvångstankar började Sanne droga sig med tabletter och cannabis. Men det är amfetaminet som på senare år gjort att hon hamnat i de akut livsfarliga psykostillstånden.

Nästa gång Sanne hämtas är det av polis. Hon blir tvångsintagen, avgiftad, för att släppas ut på gatan dagen efter. Karusellen fortsätter att snurra.

Det är vår i Stockholm.

Sanne, som driver runt, är svår att få tag på. Hon förlorar ofta sin telefon.

Till slut kan vi träffas, nere vid tunnelbanan. Den här dagen är hon inte psykotisk.


Spela klippet för att se intervjun med Sanne: "Vad tror du själv skulle kunna hjälpa dig?"

Genom journalerna går det att följa hur Sannes tillstånd förvärrades kraftigt när ätstörningsavdelningen stängde dörren för henne 2015. Socialtjänsten protesterade, men psykiatrin bedömde att hennes missbruk och anorexi inte kunde hanteras på vårdavdelningen – så de skrev ut henne.

Svante Nyberg är chef för södra Stockholms psykiatri. Han har inte varit Sannes behandlande läkare, men han menar att det kan vara rätt att skriva ut en patient, trots att hon är i behov av fortsatt psykiatrisk vård.

– Man kan hamna i situationer där en person har en komplex bild, med många olika problem. Så då kan man säga att "för att kunna behandla det här, så måste det här andra behandlas först".

Ansvaret för Sanne delar de med socialtjänsten i Skarpnäck. Enhetschef Karin Borg förklarar turerna fram och tillbaka i vården med att det finns många vars situation liknar Sannes, så kallade “mångbesökare”, som söker mycket vård.


Då ätstörningsavdelningen stängde dörren för Sanne 2015 började hon må allt sämre.

Beroendeexperten Marcus Heilig kallar det för ett "Svarte Petter-spel".

– De har inget uppdrag att erbjuda hjälp mot anorexi för det är ju sjukvården ansvarig för. Men där har man sagt att de inte kan vårda missbruk – ja det är ju socialtjänstens ansvar. Så om alla följer då blir ju Svarte Petter-spelet alldeles perfekt. För då behöver ingen ta sig an henne.

Stockholm, april.

Eva lyckas möta upp Sanne utanför ett tillfälligt boende hon beviljats på Södermalm. Sanne är i dåligt skick. Efteråt berättar Eva om hur det känns att inte kunna ta med sin dotter hem.

Spela klippet för att se Sanne med mamma Eva: "Jag måste hålla i väggarna för att kunna gå".

– Allting försvinner ju. När hon får noja har det ju hänt att hon helt totalgalen, har gått och gömt alla grejer i något buskage någonstans. Sedan hittar hon dem inte. På något vis är jag det där sista skyddsnätet, i hennes medvetande i alla fall. Och då blir man ju jävligt mycket medberoende. Men jag vet fan inte hur man ska göra det här.

Sanne försvinner igen. Det dröjer inte länge innan hon ringer från Södersjukhuset och berättar att hon blivit våldtagen. Den här gången av två män.

Hon driver runt som hemlös. En dag får vi bevittna när det sista skyddsnätet brister.

Sanne är på väg till ett kvinnohärbärge där hon har lovats en plats.

Här försöker Sanne få en plats på härbärget: "Helvete... Är det fullt?"

Dörren stängs. Det är fullbelagt på alla härbärgen i Stockholm. Utanför står Sanne, och i rabatten ligger en liten plastpåse med vitt pulver i som någon lämnat där. Sanne säger att hon vill vara själv.

Hennes mamma befinner sig på Östersjön, på färjan där hon arbetar. Många kvällar somnar Eva med tankarna på om hennes dotter fortfarande ska vara vid liv när hon vaknar nästa morgon.

Samtidigt finns fortfarande ett litet hopp om att Sanne ska få vård.

– Jag har väl inte riktigt tappat tron på det än. Eller förhoppningen. Men det blir ju mindre och mindre. Det krymper, det där hoppet. Det är så många gånger jag har tänkt att, jag försöker slå bort tanken, men jag kommer att sitta på min dotters begravning.


Eva ringer från färjan, där hon jobbar, för att ta reda på hur Sanne har det.

De som är ansvariga för vården pratar ibland om Sannes egen fria vilja när de stänger dörren för henne.

Men Sanne säger att det inte känns som att hon kan styra det som händer. Hon kan inte hantera sin ångest. Och det största problemet, tycker hon själv, är att det inte finns någonstans där hon både kan bo, få hjälp med sin ätstörning och vara drogfri.

Ser du någon framtid?

– Jag ser det inte. Men jag skulle gärna vilja att det blev så, säger hon.

Sanne är 29 år, och hon håller på att gå under.

Vem kan rädda henne?

Markus Heilig är professor i psykologi. Hör honom svara på frågan: "Vem kan rädda Sanne?"

Uppdrag gransknings reportage Vem kan rädda Sanne? är ett samarbete med SVT Nyheter Stockholm. Granskningen sänds på SVT1 onsdag den 7 november 2018 och finns att se på SVT Play.



Anna-Klara Bankel


Reporter

Emil Larsson


Fotograf

Peter Bagge


Redaktör

Linda Haglund


Webbproduktion


Publicerad: 6 november 2018