WOLF POINT. Frederick och Colleen har inte vant sig vid den tomma stolen vid matbordet.
För att döva smärtan brukar de ställa saker där, göra platsen lika rörig som den var när 13-årige Michael fortfarande levde.
– Att han dog med min pistol, medan jag satt vid det här bordet, det kommer att förfölja mig varje dag resten av mitt liv, säger Frederick Lee.
De jobbar i tyst, om än lite osynkad, symmetri i köket.
Frederick Lee, 46, häller upp vatten i en kastrull för sin hustrus morgongröt.
Hon tittar på mängden och häller ut hälften när han vänder ryggen till, ursäktar att hon inte har hunnit äta frukost.
– Jag sov lite längre än planerat, jag var på en biljakt hela natten, säger Colleen Timmins-Lee, 32.
– Han kom undan.
Precis som sin man är hon polis i det lilla samhället Wolf Point i Montana. 2500 invånare.
– Det finns bra och dåliga saker med att vara polis på en mindre plats. Vi äter sällan på restaurangerna i staden, för vi har arresterat de flesta servitriserna och kockarna en eller flera gånger, säger Frederick Lee.
De träffades på jobbet för fyra år år sedan. De hade nyligen flyttat ihop när telefonen ringde.
Frederick Lees son från ett tidigare förhållande, som bodde fyra timmar bort, hade ringt 911.
– Hans mamma var i ett psykotiskt tillstånd, hon diagnosticerades med schizofreni och metamfetaminmissbruk, och Michael fick komma till oss. Han hade väldigt dåligt samvete länge, för att han ringde till polisen. Han var rädd att han gjort sin mamma illa, säger Frederick Lee.
För att få tioåringen att känna sig hemma målade de hans nya rum i blått och neongrönt, hans favoritlag Seattle Seahawks färger.
– Han kunde namnet på i princip varenda spelare i NFL, men när det gällde Seattle Seahawks så kunde han varje spelare, deras position i laget, deras statistik, var de kom ifrån, var de läste på college. Amerikansk fotboll var hans passion.
Han tittar på sin frus gröt innan han fortsätter.
– Michael… för honom var den bästa frukosten en skål med flingor framför en NFL-match.
Vilket barn ber om en ny aknemedicin en vecka innan han sätter en pistol mot huvudet?
Ett år efter att Michael flyttat till dem ringde telefonen på nytt.
Michaels mamma hade tagit livet av sig, genom en överdos tabletter.
Oroliga för hur mammans självmord skulle påverka Michael, tog Colleen och Frederick honom till en terapeut.
Med deras sjukförsäkring kostade det 900 kronor per besök, en gång i veckan, i ett halvår. De tyckte att det var värt det.
De säger att tiden – åtminstone på ytan – verkade läka sår.
Att Michael pratade om sin mamma och sitt dåliga samvete, men att det verkade gå åt rätt håll.
I april i år gifte sig Frederick och Colleen, Michael var ringbärare.
– Han var så stilig i sin blå kostym, säger Frederick Lee.
I somras pratade Michael om att han längtade efter att skolan skulle börja till hösten, att han hade vänner han såg fram emot att träffa.
– Vi såg inga tecken. Det är det som grämer mig nu. Han tjatade på sin morfar att han skulle få nya – dyra – gymnastikskor, och fick dem också. Man hör att barn som är deprimerade ger bort sina ägodelar. Inte Michael. En vecka innan han dog frågade han mig om hjälp att köpa en ny aknemedicin, han var rädd att tjejer inte skulle gilla honom om han hade finnar, säger Colleen.
Hennes röst brister.
Hon pausar innan hon fortsätter.
– Vilket barn ber om en ny aknemedicin en vecka innan han sätter en pistol mot sitt eget huvud?
Jag önskar att han var här så att jag kunde skälla på honom
För det var det som slutligen hände, den 27 juli 2018.
Michael hade varit en vecka på sommarläger, och dagen efter satt familjen och åt lunch.
Michael hade hamnat i ett bråk med en pojke på lägret och Frederick hade ett långt prat med sin son om att man ska ta upp saker direkt när något hänt, inte låta dem bygga upp frustration i kroppen.
– Jag kramade Michael och sa att jag älskade honom och var stolt över honom. Han kramade mig tillbaka och sa samma sak. Sedan gick han in på sitt rum, säger Frederick Lee.
Efter det kom skottet.
– Vi är båda poliser, så vi flög upp och tittade ut genom vardagsrumsfönstret. Vi sprang runt, övertygade att någon hade skjutit utanför vårt hus, säger Colleen.
– Sedan insåg vi att Michael inte kommit ut ur sitt rum. Det gjorde han alltid när det var något oväsen.
De öppnade dörren och hittade sin son på sängen.
– Att han dödade sig själv med mitt vapen, det kommer jag att få leva med resten av mitt liv, säger Frederick Lee.
I vanliga fall förvarar han och hustrun sina pistoler i ett låst vapenskåp, men just den här dagen hade Frederick Lee precis kommit hem för lunch och pistolen låg i hans stängda väska i sovrummet, där Michael visste att han inte fick vara.
Frederick säger att han – för att överleva – måste tänka att det var depressionen som dödade Michael, inte pistolen.
– Om du tar bort alla vapen så kommer de att använda alkohol, droger, knivar, rakblad. De kommer att hänga sig… ska vi ta bort alla rep i världen?
– Vi är i olika stadier av vår sorg, säger Colleen.
– Jag är ledsen, och jag saknar honom, men jag är samtidigt så arg. Jag önskar att han var här så att jag kunde skälla på honom. Fråga honom varför han valde sin mamma över oss, fråga varför det var så viktigt att vara tillsammans med henne nu, varför han inte kunde stanna här. Varför var det så hemskt att bo med oss?
Ett vapen i hemmet? Hittills har jag hittat 33
Självmord har länge varit ett stort problem i Montana.
Och det blir bara värre.
I dag är dödssiffran i delstaten dubbelt så hög som det nationella genomsnittet.
– Det finns många faktorer som spelar in, säger Karl Rosston som arbetar med att förebygga självmord i Montana.
– Montana har den ultimata blandningen av problem, förklarar Karl Rosston.
– Först och främst stigma, cowboymentaliteten, man ska inte prata om att må dåligt. Sedan har du D-vitaminbrist, enslighet, arbetslöshet, långa vintrar, hög alkoholkonsumtion.
Och, understryker han, tillgång till vapen.
– Om du försöker ta livet av dig med en pistol eller ett gevär är sannolikheten att du lyckas 93 procent. Jämför det med tabletter, där är siffran 3 procent.
Rosston säger att när det gäller de flesta andra tillvägagångssätt så finns en chans att ångra sig. Det har du inte med vapen.
– 62 procent av alla självmord här är med vapen, allt annat ihop står för 38 procent. Vid sidan om Wyoming har vi mest vapen per capita.
Karl Rosstons syster tog livet av sig för 30 år sedan, han har tillbringat det senaste decenniet med att kartlägga alla självmord i delstaten för att se gemensamma nämnare.
– Vapen är en av de största faktorerna. Jag var hos rättsläkaren när han fick ett samtal om att åka på ett självmord, en ung flicka. Jag ringde honom några timmar senare och frågade om det fanns ett vapen i hemmet. Han svarade ”ett vapen? Hittills har jag hittat 33”.
Och för de som söker hjälp är det inte säkert att det finns någon att få.
Nästan var tionde elev i high school har försökt begå självmord. Inte funderat på det, försökt.
Budgetnedskärningar i fjol har gjort över 100 statligt anställda terapeuter i Montana arbetslösa, det är i dag över 60 dagars väntetid för en vuxen person som söker hjälp att få träffa någon. Dessutom har delstaten i dag bara en fjärdedel så många anställda inom psykiatrin som folkhälsomyndigheten rekommenderar.
– I hela västra Montana finns en psykiatriker. En. För tusentals människor utspridda på hundratals kilometer, säger Karl Rosston.
Resultatet är att självmord ökar dramatiskt. På de senaste 30 åren har siffran aldrig varit så hög som den är nu.
Sedan 1999 har USA i stort sett en ökning av självmord på 30 procent. I Montana är siffran 38 procent.
– Men ni har en chans att vara med och ändra på den siffran. De flesta självmord går att förhindra, säger Karl Rosston från ett podium.
Han håller i en två timmar lång utbildning för ambulanssjukvårdare, som i sitt yrke måste möta självmord och självmordsförsök regelbundet.
Karl Rosston berättar för ambulanssjukvårdarna att de – genom sitt yrke – löper fem gånger högre risk att själva ta livet av sig.
Att de ska vara vaksamma på tecken, hos sig själva och andra.
– Ni kommer förmodligen inte höra så många säga rakt ut att ”jag ska ta livet av mig”, men de ni möter kan säga saker som att ”det vore bättre om jag inte fanns längre”. Det viktiga är att våga fråga rakt ut om de funderar på att ta livet av sig. Det är en myt att det skulle uppmuntra. Att se någons smärta och ta den på allvar är snarare vad som kan avskräcka.
Besparingarna är något som Frederick Lee sett på nära håll.
– Vi hade råd att betala en terapeut för Michael ur egen ficka, men många här har inte de pengarna. En kvinna jag känner, hennes dotter försökte ta livet av sig nyss. Det enda stället där hon kan få hjälp är fem timmar bort med bil. Så en mamma tvingas lämna sin självmordsbenägna dotter fem timmar bort, på sjukhus, utan att kunna stötta henne, för resurserna saknas här, säger han.
Värst drabbas delstatens vita äldre män, dess veteraner och dess ursprungsbefolkning. Och de unga.
– Under de senaste tolv månaderna har 9,5 procent av alla elever i high school försökt begå självmord. Alltså inte funderat på det, utan faktiskt försökt. Nästan tio procent. 3700 elever, säger Karl Rosston.
Ljudet – skottet som brann av – har stannat med mig
De höga siffrorna gör att allt fler börjar se självmord som ett hälsoproblem, snarare är psykisk ohälsa. En person i USA tar livet av sig var elfte minut, dygnet runt, året om. Den totala summan självmord, 45 000 om året, gör att dubbelt så många människor dör i självmord jämfört med mord.
– Ljudet, skottet som brann av, det har stannat med mig. Jag har aldrig haft problem med ljud men nu får jag panik. Fred tappade en kruka för några dagar sedan och jag trodde att jag skulle gå sönder. Jag var på ett jobb och plötsligt small ett däck, och jag kunde inte andas, säger Colleen Timmins-Lee.
– Du kan inte vara polis och vara rädd för ljudet av en pistol.
Hon gick till sin chef och berättade hur hon kände.
– Han var väldigt snäll och förstående. Sedan tog han med mig till en skjutbana och så sköt vi i tre timmar. Jag mådde lite bättre efteråt.
För Frederick Lee gick det inte att återvända till jobbet.
Tanken på att åka till en ny brottsplats, möta nya självmord, var omöjlig.
Makarna pratade igenom situationen och bestämde sig för att leva på en lön.
– Jag sa upp mig som polis, men sa att jag ville jobba med barn i skolan. Jag har ingen lön längre, men jag fick behålla min uniform och min bil. Jag är formellt under sheriffens stab, men som volontär.
I dag är hans första dag på jobbet.
Han har inte haft på sig uniformen sedan Michael dog.
– Jag ska vara ärlig, jag är skräckslagen, säger han när han kliver in i bilen.
Men på vägen mot skolan sitter många år av rutiner i.
Han kopplar igång sin radar och läser vant av hastigheten på alla bilar han möter. En bil kommer körande i 131 kilometer per timme. Frederick Lee skruvar på sig i bilen och gestikulerar genom rutan till bilen att sakta ned.
– Egentligen vill jag stoppa honom, men jag vill hinna till skolan innan de slutar för dagen så att jag kommer igång. Jag har dragit mig för att åka dit tillräckligt länge.
Fyrtiofem minuter senare svänger han in på Brockton Public School. 135 elever, mestadels från reservat i området. Två av eleverna på skolan vet man har försökt att begå självmord, sju andra klassas som högrisk.
Frederick Lee knackar på alla dörrar, säger hej till elever och lärare, och berättar att han från och med nu ska komma dit varje vecka, att han gärna vill att de ska prata med honom om något är fel.
Mest jubel möter han hos sexåringarna, som bildar kö för att få skaka hans hand.
– Jag behövde det där, säger han när dagen är över.
– Såg du hur glada de blev?
Han tystnar, tänker.
– Någon av dem kanske kommer att prata med mig, eller en lärare, eller en vän, om de mår dåligt. En enda person. Det är vad jag hoppas på. Att en enda person skulle säga till någon annan att de behöver hjälp, snarare än att ta sitt liv. Då skulle det vara värt det.
Tillbaka i huset närmar sig intervjun sitt slut. En fråga från tidigare har stannat kvar hos Frederick Lee.
– Det är ett stolt ögonblick, men det är också ett sorgligt ögonblick, säger han.
– Jag vill visa.
Han går in i ett rum som målats i en ljust mintgrön färg. På två stolar hänger babykläder och två små par skor.
– Colleen är gravid, i 17:e veckan. Vi ville vänta med att berätta för Michael, för vi var så osäkra på att allt skulle gå bra. Han hade redan förlorat sin mamma, vi ville inte att han skulle bli glad åt ett syskon och sedan riskera att Colleen skulle få missfall. Jag sörjer varje dag att jag aldrig fick berätta att han skulle få en lillasyster eller en lillebror.
• Under 2016 begick 443 barn upp till 14 år självmord. De yngsta, sju stycken, var nio år gamla.
• Under 2016 begick 5723 tonåringar och unga vuxna, i åldersgruppen 15–24 år, självmord.
• De flesta självmorden begås timmarna efter skolan, i barnets hem.
• I en vanlig högstadieklass är det sannolikt att en pojke och två flickor har försökt begå självmord.
• I Montana är antalet självmord bland ungdomar 11-17 år 12,6 per 100 000 invånare. Det är tre gånger så högt som det nationella genomsnittet.
• I Montana har 9,5% av elever på high school försökt ta livet av sig under de senaste 12 månaderna. Det motsvarar 3700 elever.
• Varje år begår 45 000 personer självmord i USA. Det är en person var elfte minut.
• Män begår självmord fyra gånger oftare än kvinnor, men kvinnor försöker begå självmord tre gånger så ofta som män.
• 51 procent av alla som begår självmord gör det med vapen.
• Självmord har i den senaste årsrapporten från Folkhälsomyndigheten för första gången gått om trafikolyckor som vanligaste skaderelaterade dödsorsak.
USA-korrespondent
Andreas Zernell
Foto
Grafik
Publicerad: 20 oktober 2018
• Nationella hjälplinjen kan du ringa mellan 13.00-22.00 alla dagar på telefonnummer 020-22 00 60
• SPEC Riksförbundet för SuicidPrevention kan du ringa varje dag mellan 19.00-22.00 på telefonnummer 08-34 58 73
• Jourhavande medmänniska kan du ringa varje natt mellan 21.00-06.00 på telefonnummer 08-702 16 80
• Jourhavande kompis kan du ringa vardagar 18.00-22.00 och helger 14.00-18.00
• Röda korsets telefonjour erbjuder samtal varje dag mellan 14.00-22.00 på telefonnummer 0771-900 800
• Bris erbjuder hjälp för dig som är under 18 år vardagar mellan 15.00-21.00 och helger 15.00-18.00 på telefonnummer 116 111
• Vårdguiden erbjuder rådgivning dygnet runt på 1177