Välkommen till staden där ingenting finns

Fabrikerna är borta. Det finns ingen bensinstation, sjukhuset är stängt sedan länge och till slut försvann den sista mataffären. Cairo verkar vara en spökstad. Men alla har inte flytt. I ett hus med en blomstrande bakgård finns fortfarande hopp om att gatorna ska väckas till liv igen.

Future City.

Framtidens stad, står det på den sista vägskylten innan man lämnar de stora majsfälten och kör in i de gröna skogarna som omger Cairo, Illinois. Vid första anblick finns allt annat än en framtid här. Besökare möts av ruiner, fattigdom och brustna drömmar.

Bensinmacken har ätits upp av grönska. Kyrkorna har fortfarande reklam för kommande gudstjänster, men det var länge sedan de slutade hållas.

Följ med på en rundtur




Det är svårt att bli något här



Den som åker fram till ett av husen som fortfarande har en skylt med den välkända loggan från en snabbmatsrestaurang möts av ihåliga fönster som, precis som nästan överallt, skvallrar om tomheten som ekar inuti.

I tegelhuset där den lokala kvällstidningen brukade hålla till bor råttor nu.


De som bor här beskriver det som att Cairo är en människa som behöver hjärt- och lungräddning för att överleva. Annars kommer ingen att kunna bo kvar.

Men Cairo är inte en spökstad, som andra platser i USA. Det skulle betyda att alla hus stod tomma, att alla invånare lämnat.



Framtiden, den är ingenting



Eric är en av dem som stannat kvar.

– Det är hårt. Det finns inga jobb, inga affärer. Det är svårt att bli något här, särskilt om du har någon form av vision eller ambitioner för ditt liv. Om du har visioner är det här inte en plats för dig.

"Inte en enda bil"

Michael har bott här hela livet. Han sitter i en plaststol utanför sitt hus tillsammans med Eric och tre andra vänner. Han har ingen elektricitet och har fått gräva ett hål i marken för att använda som toalett.

– Framtiden, den är ingenting. Om inte några andra människor tar över den här staden som gör något annorlunda.

Vad är det för stad Eric och Michael vuxit upp i?

Cairo hamnade i strålkastarljuset under inbördeskriget med en viktig roll som hemstad åt Ulysses S. Grant - som senare skulle bli USA:s 18:e president - samtidigt som strider pågick i den gränsande delstaten Missouri. Grant bosatte sig senare i Cairo i ett hus som fortfarande står kvar: Magnolia Manor.



Det är som ett helt annat land



Under 20-talet blomstrade denna Illinois allra sydligaste stad, med sitt viktiga läge i närheten av Mississippi- och Ohiofloden. En hamn byggdes för transporter, färjor hade sin hemmahamn här, fabriker öppnade och familjer flyttade hit för att bygga sina liv.

En mörk historia

Även många år senare, när Eric växte upp, brukade Cairo vara en av de mest populära platserna i delstaten. Alla ville komma hit, säger han.

– Åker du 45 minuter bort är det som ett helt annat land, det rör på sig. Kolla här. Inte en enda bil. Det är hemskt. Det enda man kan göra nu är att försöka komma på nästa plan för hur man ska klara sig.

1920 bodde 15.000 personer i Cairo.

1980 hade befolkningen halverats.

2016 kommer siffran att vara strax över 2.300.

Det berättar vad som hänt, men inte varför.

Cairos historia är en blandning av ekonomisk nedgång, våldsamma spänningar mellan olika grupper och arbetsmöjligheter som gått upp i rök. Det började med att hamnen, som varit en knytpunkt för transporter, gradvis förlorade sin viktiga roll till järnvägarna.

I slutet av 1800-talet blomstrade flodstaden Cairo, med ångbåtshamnen och färjetransporterna. Foto: Henry Wellge & Co/Library of Congress

Den första järnvägsbron som byggdes över Ohiofloden drabbade inte Cairo direkt då en stor del av trafiken fortfarande gick genom staden. 1905 byggdes en andra bro över Mississippifloden, den gången slog det hårt. Trafiken minskade och färjetransporterna förlorade sin funktion.

1929 och 1937 stod ytterligare två broar klara över floderna, med dem var allt behov av färjeindustri borta.



Det hade varit en fantastisk plats att slå sig till ro på



Den lilla ekonomiska vinst man fortfarande kunde göra på besökare försvann helt i slutet av 80-talet när en tredje bro gjorde det möjligt för trafikanter att åka rakt förbi Cairo. Ingen stannade längre till.

1979 flyttade Lee och hans syster Marcel till södra Illinois. Lee köpte ett hus i Cairo, hans syster i en annan stad några kilometer bort.

– Det hade varit en fantastisk plats att slå sig till ro och starta en familj. Men staden bara dog, säger Marcel.

Syskonen Marcel och Lee.

Människor hade börjat fly redan 40 år tidigare, men under 60-talet eskalerade utflyttningen när ännu en kris drabbade staden. Den här gången handlade det om människor. Desegregationen som följde medborgarrättsrörelsen skapade hårda spänningar i Cairo mellan afroamerikaner och vita – som vid den tiden utgjorde majoriteten av befolkningen.



Striderna över desegregationen började.



1967 blev Cairo, med ett redan mörkt förflutet från lynchningar under början av 1900-talet, scen för våldsamma demonstrationer efter att en ung afroamerikansk soldat hittats hängd i sin fängelsecell.

– Striderna över desegregationen började och de fortsatte i tio, femton år. Och människor började fly, berättar Marcel.

Offentliga bostäder ska bort

Under 80-talet ingrep federala myndigheter för att även afroamerikaner skulle representeras i det lokala styret. Men spänningarna nådde en ny topp när Roy Lee Jones, en obeväpnad afroamerikansk man, sköts till döds med 14 skott av en vit polisman.


I dag består ungefär 80 procent av befolkningen av afroamerikaner. Countyt är det fattigaste i Illinois. Nu har federala myndigheter bestämt att man ska stänga ner de offentliga bostäderna.

De förfallna husen är hem åt omkring 400 personer, de flesta har inte råd att bo någon annanstans. Cairo riskerar nu att förlora ytterligare 15 procent av sin befolkning.

FAKTA: Spökstäder

Begreppet spökstad används oftast om en stad som övergivits av sina invånare där fortfarande byggnader som fabriker, bostäder och affärer står kvar.

Definitionen används ibland för att beskriva städer som inte helt övergivits av invånarna men där det mesta har slutat fungera.

De vanligaste anledningarna till att en spökstad blir till är att den ekonomiska aktiviteten fallit genom att staden fabriker flyttat eller jobbmöjligheter på annat sätt försvunnit, till exempel genom att en järnväg som löper genom staden slutar användas.

Ibland handlar det om att stadens läge och tillgångar blivit inaktuella, vilket gör att besökare helt enkelt inte längre passerar och bidrar till ekonomin.

Andra orsaker kan vara att staden ligger i ett utsatt läge för naturkatastrofer som till exempel översvämningar, eller att brottsligheten blivit väldigt hög.

I den amerikanska mellanvästern, som inkluderar flera delstater som Kansas och Nebraska, har en tredjedel av populationen försvunnit sen 20-talet. Tusentals städer blev spökstäder när en järnväg uteblev. Ytterligare hundratals övergavs när en motorväg byggdes.

En annan plats där man kan hitta flera, helt övergivna, spökstäder är på västkusten. Där handlar det om gruvstäder som lämnats när människor tvingats söka sig vidare för att kunna få jobb.

Visa

"Den här staden byggdes på rasism"

Eric, som levt hela sitt liv på Cairos ödsliga gator, har inget hopp om att han kommer att få se staden blomstra igen.

– De vill ta hit pengar, men de vill bli av med oss först innan de börjar bygga något. Alla tecknen finns där. När man börjar stänga mataffären, bensinstationen utan att ersätta det - hur ska vi klara oss, säger han och fortsätter:

– Den här staden byggdes på rasism. Det är inte bara här, det gäller hela vårt land.

Marcel ser rivningsprojektet som början på en ny era för Cairo.

– Det är hemskt att säga, men det är så det går till i de flesta större städer. De river de offentliga bostäderna och börjar bygga därifrån.



Det handlar om pengar



Att Eric och andra boende känner att de blir bortkörda är, enligt Marcel, sorgligt men ofta nödvändigt när fattiga och övergivna städer ska kunna få nytt liv.

– Det låter hårt, men det handlar om pengar. Och om du inte är här för att hjälpa till att bygga upp staden igen - vad bidrar du med då? Om staden ska fortsätta existera måste nya människor flytta hit som vill bidra till samhället.

Marcel är optimistisk inför framtiden.

Inget finns här, säger Eric flera gånger. Ändå vill han inte lämna Cairo. Han kan inte se att en bättre framtid väntar på någon annan plats.

– Har du någonstans jag kan bo? Kan du köpa ett hus till mig? Ge mig ett jobb så att jag kan ändra mitt liv? Nej, det är vad det är. Man får göra det bästa av vad man har. Jag har hopp, de kan riva hela det här stället men det ska inte få diktera mitt liv. Jag klarar mig.

Hon drömmer om att bli läkare

Andra drömmer om att ta sig härifrån. Iileigha går i skolan, skolan som många befarar kommer att bli det sista som läggs ner.

– Vi förlorar elever hela tiden, vi har knappt tillräckligt många för att ha idrottslektioner.

Iileigha håller sig sysselsatt med sport. Men snart kanske hon inte kan spela basket mer.

När Iileigha kommer hem från skolan brukar hon titta på tv, det är det enda man kan göra säger hon. Men det är inte vad hon vill. Hon vill kunna gå ut, kanske till en park, och träffa andra ungdomar. Eller kunna hålla på med sport.

Hon älskar basket, men är rädd att det inte blir något lag.

– Det finns inte tillräckligt många tjejer för att vi ska kunna spela.

Cairo en stad i mängden

Distriktet har en dyster förstaplats i Illinois när det gäller andelen barn som lever under fattigdomsgränsen, 60 procent. Eleverna har försvunnit, precis som fabrikerna, en efter en. Nu finns knappt 500 kvar.

– Hela den här staden håller på att falla isär. Jag vill bli läkare men vi lär oss ingenting i skolan. Jag vill bara åka någonstans där jag kan få lära mig något och bli bättre på att leva.


Cairo är på inget sätt unikt. Hårt kämpande småstäder som förlorat sina fabriker ligger tätt när man kör igenom den här delen av USA, det som kallas för "the rural Midwest".

Frågan om hur man ska kunna återuppliva dem är mer aktuell än någonsin, med en president som gick till val på sina löften om att få tillbaka jobben till amerikanska städer och arbetare.



De flesta verkar ha slutat bry sig.



Under en biltur på vägen som löper rakt igenom staden fastnar blicken på ett av husen. Det sticker ut, med sin nyklippta gräsmatta och omsorgsfullt planterade rabatt.

På verandan trängs blommor i alla färger. Gatan utanför har någon sopat ren.

Det här är Lees hus, han bor här tillsammans med sin fru och deras hund.

– Det finns inget i Cairo. Du måste skapa något som håller lågan uppe, som jag. Jag älskar trädgårdsarbete och att ha fint omkring mig. Allting du ser här omkring försöker jag göra fint, för det får mitt hem att se bättre ut.

Han har precis klippt häcken vid landsvägen för att det inte ska ske en olycka när en bil kommer körande förbi. I flera åt tog han hand om huset på andra sidan gatan, men nu har åldern gjort sig påmind.

– Det verkar som att de flesta här har slutat bry sig. Inte jag.

Lee har bott i Cairo sen 1979.

Cairo är inte en spökstad, men det är inte långt bort. Ändå har Lee och hans syster Marcel hopp. De har hört att man planerar att bygga en ny hamn vid floden. Så fort jobben kommer så återvänder människorna. Människorna kommer med skattepengar, sen kommer affärerna och bensinstationerna.

Och så öppnar kyrkan igen. Det är Marcel övertygad om.

– Om du har mycket pengar är det perfekt att komma nu. Man kan göra fantastiska affärer. Du köper ett hus nu, sen väntar du bara på att det börjar byggas igen i framtiden.


Framtiden. Det är den Lee tänker på när han klipper gräsmattan på andra sidan gatan, plockar ner vinrankorna från de övergivna grannhusen och sopar trottoaren utanför. Framtiden, när någon som åker förbi bestämmer sig för att just hans gata är rätt plats att slå sig ner på.

– Det kommer att bli bra. Men det tar tid. Cairo är ingenting just nu, men Cairo är en stad för framtiden.

På väg ut åker vi förbi vägskylten igen.



Ella Berger


Reporter

Iman Tahbaz


Fotograf

Publicerad: 16 september 2017