#Syrien200

Abdul Menaem har förlorat sina minnen, bröllopsfoton och allt annat. Det enda han har kvar är bilderna på sina barn.

Abdul Menaem från Homs kontaktade ett svenskt sjukhus för att donera sin njure mot att få resa till Sverige. När sjukhuset vägrade acceptera erbjudandet visste han att det var Sverige han ville till. Det här är hans berättelse.

Mitt liv var fint och enkelt innan kriget. På helgerna var jag med mina vänner. Vi träffades varje torsdag och vi brukade bestämma vart vi skulle på fredagarna.

Jag jobbade med aluminium och design. Jag hade en liten affär för att få det att gå runt. Jag tänkte inte på framtiden, utan levde mycket i nuet och tog dagen som den kom.

Kriget i Homs började sex månader efter att revolutionen började. Det fanns inte längre arbete och livet blev svårare. Sedan började det spridas propaganda mot alla som bodde i mitt område. Då ville vi inte vara kvar. Vi lämnade Homs och reste till Dier ez-Zor, vilket då var en säker stad. Vi bodde där i tio dagar, sedan började kriget även där och vi åkte i stället till Palmyra.

Kulorna som ven genom luften i mitt hemland framstod nästan som ett bättre alternativ än förnedringen i Libanon.

När vi kom fram till Palmyra bestämde vi oss för att lämna Syrien och åka till Libanon. Där kände vi oss säkra och vi fann stabilitet. Vi började jobba. Men efter ett år började myndigheterna i Libanon göra det omöjligt för oss att leva där. Men även allmänheten var hotfull. En gatsopare kunde stoppa mig och kräva att få titta igenom min väska. Situationen blev allt svårare. Kulorna som ven genom luften i mitt hemland framstod nästan som ett bättre alternativ än förnedringen i Libanon.

Jag var äldsta barnet i familjen och jag var ansvarig för försörjningen. Situationen var så svår att jag bestämde mig för att fly Libanon.

Vid en svår etapp hade jag vandrat nio timmar i sträck. Jag var tvungen att bära min dotter och hålla min son i handen, samtidigt som jag bar packning.

Vi tog oss till Turkiet och sedan över till Grekland. Därifrån vandrade vi över Balkan norrut. Vid en svår etapp hade jag vandrat nio timmar i sträck. Jag var tvungen att bära min dotter och hålla min son i handen, samtidigt som jag bar packning. Vi tog hjälp av våra telefoner och vandrade genom naturen. Vi hörde hundar skälla och min fru var orolig för att vi skulle bli upptäckta. Då kände jag mig stark och jag hade stark vilja, en känsla som jag aldrig känt så starkt tidigare i mitt liv.

När vi var i Ungern på väg till Österrike sköt den ungerska polisen mot oss. Det var den värsta upplevelsen under flykten.

Det bästa beslutet under flykten var att inte ta hjälp från smugglare. Vi mötte flera sådana personer på vägen, men jag bestämde mig tidigt för att inte lita på något vad de sa. Istället skulle vi göra tvärtemot vad de rekommenderade hela vägen genom Europa.

En kompis till mig som är från Libanon bor i Sverige sedan länge. Han övertygade mig om att Sverige var rätt val för oss. Jag hade också tidigare kontaktat ett sjukhus i Sverige och sagt att jag ville donera en njure. Jag ville se om det fanns en möjlighet att då få resa till Sverige med min familj. De sa att de inte kunde acceptera sådana erbjudanden. Då bestämde jag mig att jag ville resa till Sverige, det är ett land som på riktigt respekterar människan.

När jag kom fram i september 2015 slogs jag av kylan. Jag hade inte förväntat mig att det skulle vara så kallt här. Men om folket här kunde bo i sådana förhållanden, då kunde även vi det.

I dag bor jag på ett asylboende i Kramfors och trivs helt ok. Det är nära till affärer men också till barnens skola. Det finns också en moské här.

Jag har träffat en ny svensk vän. Han heter Olavi och han hjälper mig med svenskan. Vi har också besökt varandras familjer, och trots att det är en viss åldersskillnad mellan oss kan vi fortfarande ha trevligt ihop.

Integrationen är inte så komplicerad. Det handlar bara om personer som har olika tankesätt och språk. Jag tycker inte att språket är så svårt då det finns skolor som hjälper en. Och under den första tiden måste man helt enkelt umgås med folk som talar svenska. Enligt min erfarenhet har allt fungerat bra!

Men jag besökte några svenska familjer, och de åt samma slags mat utan att vägra eller tycka det var dåligt.

Men jag kan endast tala för syriska nyanlända. Vi är okomplicerade men samtidigt starka individer. Men vi måste respektera folk. I asylboendet till exempel så vill de flesta nyanlända inte äta den maten som erbjuds. Men jag besökte några svenska familjer, och de åt samma slags mat utan att vägra eller tycka det var dåligt.

Några svenska vänner till mig hjälpte mig att få ett ordentligt jobb, och betala skatt. Mina barn går till skolan och min fru har påbörjat Arbetsförmedlingens etableringsplan. Jag jobbar med samma yrke som i Syrien, men med en något annorlunda inriktning.

Jag kommer nog vilja bo kvar här. Vädret är bekvämt, inte så väldigt kallt. Jag jobbar här och allt som jag behöver finns att få tag på.

Jag tror inte jag kommer återvända till Syrien. Det skulle vara om Sverige och svenskarna stöter bort mig och jag tvingas till det. Det är min enda oro. Men jag ser det som att Sverige är mitt land nu och jag måste hjälpa mitt land.

Jag ser det som att Sverige är mitt land nu och jag måste hjälpa mitt land



Vad är Syrien200?

År 2016 gjorde SVT Nyheter ett projekt som kallades för Syrien200, eller "Från Syrien till Sverige – 200 röster om flykten från kriget." Vi frågade 200 syrier om kriget, flykten och livet i Sverige och var och en fick sin berättelse publicerad hos oss. 34 av personerna blev också intervjuade framför kameran, och det är tolv av dem som vi träffat igen nu - fyra år senare.

Den här artikeln som du precis läst är en kopia av originalet som publicerades för fyra år sedan - eftersom hemsidan syrien200 inte fungerar fullt ut längre.


Visa

Tryck på bilden nedan för att se hur Abdul har det idag.




SVT Datajournalistik

Publicerad 3 oktober 2016


Uppdaterad 30 december 2020