#Syrien200

Ahmad tog med sig sina betyg från Syrien. Det är det viktigaste han har.

Ahmad, 54 år från förorten Jobar i Damaskus, skulle bereda vägen för sin familj. Han valde att riskera sitt liv och ta sig till Sverige. Detta är hans berättelse.

Jag har haft många olika jobb. Jag insåg att jag inte behövde vara anställd, utan kunde starta mitt eget företag. Så år 2000 öppnade jag en bilservice som blev väldigt framgångsrik. Efter ett tag utökade jag verksamheten till handel med reservdelar och underhåll av elektriska bilsystem. Jag började från noll, och byggde upp en strålande verksamhet.

Vinsterna investerade jag i företaget och i min personliga utveckling. Damaskus utsågs till 2008 års arabiska kulturhuvudstad och jag hade då möjlighet att besöka många utställningar. Jag hade råd att se en syrisk orkester framföra Carmina Burana, en samling medeltida sånger. Och jag fick tid över till att läsa många böcker.

Jag överraskades faktiskt av revolutionen. En fredagseftermiddag i mars 2011 låg jag hemma i soffan när min son rusade in och sa att det pågick en demonstration i närheten. Vad är det? undrade jag. Det var första gången jag hörde talas om något sådant i mitt liv, min första erfarenhet av demonstrationer i Damaskus. Det var något oerhört, något underbart att människor kan stå upp mot diktatur.

Demonstrationen stannade i närheten av mitt hus. På andra sidan av rondellen stod det ett gäng sophämtare. De hade anlitats av regimen och var beväpnade med pinnar och gafflar. Bakom dem stod polisen som till slut avfyrade tårgas in i demonstrationståget. Gasen spred sig överallt, till och med in i vårt hus. Och folk som trodde att de kunde protestera under fredliga former.

Jag anser fortfarande att det pågår en revolution.

Jag anser fortfarande att det pågår en revolution. Det syriska folket är offer som kontrolleras av diktaturen.

Vi lämnade så smånginom Jobar och flyttade in hos min bror i staden Qudsaya. Vi hade tur som undgick alla bomber i Jobar. De var inte riktade mot någon särskild grupp eller person, utan syftade bara till att terrorisera befolkningen. Vi mötte många faror under flykten från Damaskus, bland annat alla avspärrningar där vakterna avkrävde oss id-kort. Och då var ändå Damaskus mycket säkrare än många andra platser.

Vi stannade hos min bror i några dagar, sedan återvände vi för att hämta våra saker. Efter ytterligare några flyttar hyrde vi ett hus i ett regimkontrollerat område.

Jag flydde Syrien den 1 juni 2014, före presidentvalet samma år. Jag föreställde mig att en katastrof väntade Syrien om Bashar förlorade. Men som vanligt skräddarsydde regimen valresultatet efter eget tycke.

Resan från Syrien till Turkiet tog tre veckor. Det var väldigt svårt. Jag reste med elva andra personer i en minibuss. Det var avspärrningar längs hela vägen, och bomberna föll omkring oss. Vid ett tillfälle blev vi stoppade av en soldat längs vägen. Vi klarade oss undan genom att chauffören sa att han själv var soldat. Vi hade många sådana upplevelser. Vi blev chockade och var väldigt nervösa.

Jag blev av med min väska med mina anteckningar, adresser, telefonnummer och böcker som jag hade tänkt läsa under flykten.

Jag tillbringade tre veckor i Turkiet i väntan på en lämplig smugglare som kunde ta mig över havet till Grekland. Till slut fick jag tag på en i närheten av staden Izmir. Vi passagerare fick själva blåsa upp gummibåten. Jag blev av med min väska med mina anteckningar, adresser, telefonnummer och böcker som jag hade tänkt läsa under flykten. Smugglarna lät oss inte ta med någonting. De brände en del av våra saker. De sa att jag skulle få tillbaka min telefon i Grekland, men den försvann tillsammans med runt tusen kontaktuppgifter.

Jag valde Sverige för att jag hade två systrar som redan bodde här. Jag hade inte undersökt för- och nackdelarna med andra länder. Min 82-åriga mamma och några andra av mina syskon bor dessutom i Helsingfors i Finland.

Jag förlorade 50 år när jag flydde. Jag förlorade allting jag hade byggt upp i livet.

Jag förlorade 50 år när jag flydde. Jag förlorade allting jag hade byggt upp i livet. Jag kände min stad, mina vänner, gatorna, varenda spricka på väggarna, varje teckning, affisch och alla träd. Mitt företag som jag grundade år 2000. Allt förlorade jag.

Men det var underbart att befinna sig i säkerhet efter åratal av krig. Att slippa se smärtan i människors ansikten, att slippa bli bombad. Och att inte behöva se de stackars människorna från Damaskus landsbygd som varit tvungna att lämna sina hus och sova på gatorna och i parkerna. Det var en väldigt tragisk situation jag lämnade.

Det var omöjligt att ta med min familj. Jag har min fru och fyra barn. Jag visste inte själv vilken väg jag skulle ta och jag visste inte om jag skulle klara det. Så jag lämnade dem i Damaskus och gav mig iväg. Jag kunde inte låta dem resa över havet. Jag skulle bereda vägen eller dö. Och jag lyckades.

Det var skönt att komma fram till Sverige. Jag tror på ordets makt, och det gör även det svenska samhället. Det var en stor lättnad för mig. Det var då juli 2014.

Jag begav mig direkt till min syster, och sökte asyl två dagar senare. Jag fick mitt permanenta uppehållstillstånd i februari 2015.

I dag bor jag i en lägenhet i Strömsund. Men det tog ett tag att få ett boende. Jag var hos min syster i två månader, men bad sedan Migrationsverket att hitta ett asylboende åt mig. Jag trodde att det skulle gå snabbt att få en egen lägenhet, men det tog fem månader.

Min familj kom till Sverige nu med hjälp av reglerna om familjeåterförening. Det var i mars 2016, efter att vi hade varit ifrån varandra i två år.

Jag har fått två svenska vänner, och jag hoppas få fler. Det är svårt dock. Du kan inte tränga dig på, och du vet inte när andra har tid att prata med dig. Men det är normalt att vara upptagen. Jag är upptagen själv. Jag har en fru och fyra barn och de fullbordar mitt liv. Språket är också en utmaning för oss alla. Men jag hoppas att de kommer att trivas i Sverige för vi har egentligen inga alternativ.

Vi kom hit som underklass, men jag hoppas att vi kan förbättra vår situation. Man måste lära sig svenska och jobba hårt. Vi måste förtjäna vårt levebröd. Vi nyanlända måste också visa att vi är normala människor med erfarenheter och kvalifikationer. Vi kan bidra precis som svenskarna. Vi kom inte hit för att ta svenskarnas jobb, vi kom hit för att undgå kriget. Jag hade aldrig tänkt på att ta mig till Sverige förutom som turist.

Jag tror inte att jag kommer att återvända till Syrien efter kriget. Om jag tar mig dit så är det för att besöka landet. Jag hoppas att freden kommer tillbaka till Syrien, men inte med diktatorn och krigsförbrytaren Bashar.



Vad är Syrien200?

År 2016 gjorde SVT Nyheter ett projekt som kallades för Syrien200, eller "Från Syrien till Sverige – 200 röster om flykten från kriget." Vi frågade 200 syrier om kriget, flykten och livet i Sverige och var och en fick sin berättelse publicerad hos oss. 34 av personerna blev också intervjuade framför kameran, och det är tolv av dem som vi träffat igen nu - fyra år senare.

Den här artikeln som du precis läst är en kopia av originalet som publicerades för fyra år sedan - eftersom hemsidan syrien200 inte fungerar fullt ut längre.


Visa

Tryck på bilden nedan för att se hur Mattias har det idag.




SVT Datajournalistik

Publicerad 3 oktober 2016


Uppdaterad 30 december 2020