special#Syrien200
Buthina, 43 år, flydde genom fem länder med ett av sina barn. Hon sökte tryggheten i Sverige, och möjligheten att genom familjeåterförening kunna få hit sin familj. Det här är hennes historia.
Jag levde ett gott liv tillsammans med min man och våra fyra barn i Yarmouk i Damaskus. Men det var ett enkelt liv. Jag var hemmafru. Jag drömde om att få jobba vilket jag till slut fick, innan kriget satte stopp för det.
Jag bodde nära min mor och mina syskon och vi träffades nästan varje dag. Mina barn var jätteduktiga i skolan. Jag kände mig trygg när jag tänkte på deras framtid. Vår inkomst räckte för våra enkla behov.
Tiden före flykten var en av de svåraste perioderna i mitt liv. Vi var tvungna att flytta mellan olika hem, och till slut lämna Syrien för Libanon. Men det var omöjligt att bo där. Dessutom kunde inte min man följa med oss. Vi bestämde oss för att återvända till Syrien. Inte till Yarmouk, utan till ett tryggare område. Men även det blev mycket svårt, vi kände oss aldrig trygga. Alla platser var farliga och vi kunde tvingas ge oss av närsomhelst. Det påverkade mina barn och deras skolgång.
Kidnappningar, våldtäkter och arresteringar pågick hela tiden.
I september 2011 bestämde jag mig för att vi skulle fly första gången. Jag var rädd å mina barns vägnar. En dag, när vi var på väg till ett nytt område, började det falla bomber överallt omkring oss. Kidnappningar, våldtäkter och arresteringar pågick hela tiden.
Vi flydde via Egypten, Libyen, Italien, Schweiz och Tyskland, vi kom fram till Sverige i oktober 2012. I Egypten packade smugglaren ihop oss med en massa andra flyktingar. Många av dem hade försökt resa tidigare, utan att lyckas. När vi fick höra om deras erfarenheter ville vi återvända till Syrien. Det lät väldigt farligt. Vid den tidpunkten var vi väldigt psykiskt svaga.
Det var oerhört läskigt att bege sig ut på havet, trängas, och förflyttas från en båt till en annan. Vid ett tillfälle band de ihop två båtar och kastade över folk till den andra båten, som soppåsar. Båtarna kunde glida ifrån varandra närsomhelst. Det var det sista steget för smugglaren. Han lämnade oss där ute på havet, i en sliten träbåt, medan han själv åkte tillbaka. Hade inte den italienska kustbevakningen räddat oss hade vi aldrig kommit fram.
Det bästa med resan var att inse vilken stark person jag är. Jag tog beslutet att resa över havet, och att rymma från flyktingförläggningen i Italien. Jag lärde mig också att avgöra vilket virke folk är gjorda av. Under resan träffade jag hjälpsamma människor som behandlade andra som de själva skulle vilja bli behandlade. Men det fanns också själviska människor.
Jag tänkte konstant på min man och mina barn. Jag blev deprimerad.
Jag valde Sverige för att min mans bröder och föräldrar har bott här sedan många år. Sverige är också det bästa landet vad gäller uppehållstillstånd och annat. När jag kom fram var jag väldigt trött, men jag kunde ändå inte slappna av. Jag kom hit under vintern och bodde hos min svåger. Han och hans fru jobbade medan jag satt hemma själv. Det blev svårt att bo hos dem efter ett tag. Jag tänkte konstant på min man och mina barn. Jag blev deprimerad.
Jag trodde att det skulle vara enklare att få igenom min ansökan om familjeåterförening. Jag trodde också att folk skulle leva i lyx här, men så är det inte riktigt. Det som stämde med mina förväntningar var att det är ett bra samhälle där människor följer lagen. Flyktingar behandlas bra och svenskarna är trevliga.
I dag bor vi i Uppsala. Jag trivs ganska bra här. Vi bor nära barnens skolor, och nära mitt jobb. Det finns många affärer i närheten, bra lekplatser för barnen och huset är fint och ordnat. Vi har lärt känna en svensk familj genom en förening för nyanlända. Vi träffade dem varje vecka och de hjälpte oss med språket.
Det finns expertkunskap och folk med bra betyg som inte utnyttjas.
Nyanlända borde få studera svenska mer än de gör i dag. Det borde finnas fler praktikplatser och jobb som är anpassade efter människors specialiteter. Nyanlända lider av att jobba med saker som inte passar med deras utbildningar. Det finns expertkunskap och folk med bra betyg som inte utnyttjas. Många går på praktik bara för att fylla ut praktiktimmarna, utan att lära sig något. Det är också viktigt att man som nyanländ respekterar lagen och följer reglerna i samhället. Man bör lära känna nya kulturer och traditioner.
Utöver rädslan för en ökande rasism och hat är min största oro för framtiden att inte hitta ett fast jobb. Jag saknar allting i Syrien, men även efter det att kriget tar slut kommer det dröja många år innan jag kan återvända. Och mina barn är här nu och de vill inte åka tillbaka.
Vad är Syrien200?
År 2016 gjorde SVT Nyheter ett projekt som kallades för Syrien200, eller "Från Syrien till Sverige – 200 röster om flykten från kriget." Vi frågade 200 syrier om kriget, flykten och livet i Sverige och var och en fick sin berättelse publicerad hos oss. 34 av personerna blev också intervjuade framför kameran, och det är tolv av dem som vi träffat igen nu - fyra år senare.
Den här artikeln som du precis läst är en kopia av originalet som publicerades för fyra år sedan - eftersom hemsidan syrien200 inte fungerar fullt ut längre.
Tryck på bilden nedan för att se hur Buthina har det idag.
Publicerad 3 oktober 2016
Uppdaterad 30 december 2020