special

#Syrien200

I ett hörn av flygplatsen sitter han en lång stund. Han gråter för sig själv, tänker på vad han förlorat. Sedan samlar han sina krafter för att börja ett nytt liv. Nu vill Feras, 37, inte förlora en enda dag till. Det här är hans historia.

När revolutionen var i sina första dagar var jag en av dem som gick ut på gatorna. Jag skrev dikter om revolutionen, många publicerades i tv. Min inställning var neutral och logisk – ända fram till den andra april 2013.

Eldstrid bröt ut där jag bodde efter att Fria Syriska Armén kommit dit. Bomberna föll, med dem kom döden. Jag förlorade mitt hem och min arbetsplats, men det var inte det som förändrade allt.

Min äldsta dotter Maria, endast tio år gammal, dödades den dagen. I tio dagar kämpade hon på ett sjukhus i Turkiet innan hon gick bort. Jag begravde min dotter i Aleppo och sa adjö till Syrien, jag kommer aldrig tillbaka.

Under en lång tid bodde jag i Turkiet, utan att ha det man behöver för ett fungerande liv. Inget jobb, inga pengar, nästan ingen mat. Jag volontärarbetade för olika organisationer för mänskliga rättigheter för att jag inte skulle sitta helt ensam med mina tankar och problem.

Men när jag fick en stor summa pengar av en tysk vän som studerat arabiska i Aleppo för många år sedan så kunde jag betala av alla mina skulder – och köpa det som behövdes för att ta mig till Sverige.

Jag glömmer aldrig när vi skulle gå ombord på den lilla båten i Turkiet. Alla var rädda, jag också eftersom jag inte kan simma. Bland oss fanns en liten flicka på tio år som grät, hon ville inte gå på båten och försökte stöta bort sin far av rädsla. Jag var den sista att gå ombord, och tänkte att det kanske skulle hjälpa om jag drogett skämt – men ingen skrattade. Jag vet inte varför, men den där stunden påverkade mig. Under den där båtresan förstod jag att jag inte kunde förändra något, oavsett om det var ledsamt eller glatt.

Jag skulle behöva timmar av skrivande för att beskriva mina känslor kring tiden från att jag gick ombord tills vi kom iland. De andra människornas ansikten, som jag ständigt tänker på, skulle behöva en bok vardera.

Feras flydde från Turkiet till Grekland och vidare genom Europa. Han kom fram till Göteborg i augusti 2014.

Vi höll på att sjunka på vägen och räddades av den grekiska kustbevakningen, men när vi kom ombord slog de oss och visade ingen medmänsklighet. Jag trodde att jag skulle få ett nytt liv när vi gick ombord på fartyget – men upptäckte istället att detta bara hade varit början på dödens väg. I Grekland fängslades jag i 20 dagar och blev kvar i landet i en hel månad innan jag kunde hitta en smugglare som kunde ta mig vidare.

Jag kom till Göteborg utan att ha en aning om jag befann mig i öster eller norr. Men jag var glad att mitt lidande var över. Nu, tänkte jag, ska jag tränga undan dödens spöke och börja bygga min framtid – följa de drömmar som kriget berövat mig.

På flygplatsen satt jag mig för mig själv, jag grät och mindes all sorg jag tagit mig igenom, och försökte samla mina krafter för att ta mig vidare.

Flykten kostade mig 8.000 euro. Jag ville egentligen till Danmark, eftersom jag hade hört att man snabbast får uppehållstillstånd där och ett av mina barn är i akut behov av en operation. Men jag var ändå glad att ha kommit till Sverige.

Jag fick uppehållstillstånd i september 2015, ungefär ett år efter att jag kom hit. I dag bor jag i Halmstad i en liten lägenhet under ett hus. Ägaren och hans fru är jättetrevliga. Huset är byggt i gammal stil, vilket jag älskar, och ligger bara fem minuter från centrum. Dessutom finns en trädgård. Jag vet inte om den är fin eller om jag bara är en person som är nöjd av mig, men jag tycker om den och jag trivs.

Innan kriget var jag som en eld, som brann av liv och aktivitet. Jag har varit poet, sångare och jobbat som politiker. På slutet ägde jag en handelshall för reparationer och försäljning av elektronik. På fritiden tillbringade jag tid med att skumma igenom böcker eller vara med min stora familj, jag tyckte även om att spela fotboll och basket och tränade ett fotbollslag.

Under min första vecka här i Halmstad gick jag till Röda Korset och frågade om jag fick jobba som volontär. De sa ja och genom det jobbet har jag byggt många goda relationer till människor som jag umgås med nu. Jag har bildat det första fotbollslaget för flyktingar, nu deltar de i svenska turneringar.

Genom det fick jag diplom för att träna barn och skapade många kontakter, vilket har gjort att jag har kunnat hjälpa till på flyktingförläggningar och ordnat kurser för barn och tonåringar genom kommunen.

Sverige gör ett fantastiskt arbete för att integrera nyanlända, men det finns också många saker som är fel, enligt mig. Jag tror att språket måste komma i första hand eftersom det är dörren till allt, ändå ser jag inte att man fokuserar på det när det gäller människor utan uppehållstillstånd. Det borde vara lättare för de här människorna att få praktik. Väntetiden kan vara mellan ett och två år, det kan vara tillräckligt lång tid för att få en person integrerad, redan innan de fått uppehållstillstånd.

Jag vill stanna i Halmstad. Det är min stad och jag älskar den som om jag vore född här. Jag tycker om hur gatorna och naturen ser ut, hur polisen behandlar människor och att man respekterar lagen.

Genom fotbollslaget och mitt arbete med Röda Korset har jag lärt känna människor, när jag går på gatan stannar många och hälsar. Det finns många som jag kan ringa på kvällen.

Ibland saknar jag mitt hem. Jag saknar min familjs hus och mina vänner, en del av dem är döda idag. Jag saknar jordens doft efter regnet. Men jag tänker inte återvända, jag har börjat ett nytt liv för mig och mina barn. Jag vill inte titta tillbaka. 35 år av mitt liv har gått förlorat och jag vill inte förlora en enda dag till.

Tryck på bilden nedan för att se hur Feras har det idag.

SVT Datajournalistik

Publicerad 3 oktober 2016

Uppdaterad 30 december 2020