#Syrien200

Det enda Jamil har kvar av sin son är en bild, där han ligger död med två nummer skrivna i pannan.

Kriget tog nästan hela hans familj. Efter att ha förlorat sin son bestämde sig Jamil, 57 år, för att fly Damaskus. Han hoppades få leva resten av sina dagar i trygghet, men livet i Sverige känns som ett fängelse. Det här är Jamils historia.

Vi förstod inte att det var ett inbördeskrig, vi levde ju i trygghet. Jag åkte till jobbet som mäklare och körskollärare varje dag. Efter jobbet träffade jag vänner, vi skrattade tillsammans och pratade om framtiden – vi njöt av livet. Jag minns att jag den där sista tiden tänkte på hur det skulle vara att se min son gifta sig, men då bröt kriget ut.

När granaten träffade min familjs hus dog både mamma och pappa. Tre månader senare dödades min lillebror, som var 38 år gammal, när en raket slog ner.

En dag kom en militärstyrka till vårt hus och hämtade min ena son, fyra dagar senare kom de tillbaka och hämtade hans bror som vid den tiden gjorde sin tvååriga militärtjänstgöring. Vi hade ingen aning om vad som hänt dem så vi frågade runt, mutade människor för att få information.

Jag ville leva den tid som är kvar av mitt liv och lämna allt som hänt bakom mig.

Jag fick veta att min ena son, Anas, dött under tortyr. Jag fick inte ens hämta hans kropp, de gav mig bara hans tillhörigheter. Men jag la mitt liv i Guds händer och la all min styrka i att få ut min andra son. Efter två år av att ha betalat dem pengar fick jag ut honom, jag skickade honom direkt till Turkiet och vidare till Tyskland. Sen fick jag iväg vår dotter tillsammans med hennes make och deras barn.

Jag hade ingen kvar i mitt hemland att ta hand om eller oroa mig för. När jag fick veta att jag var efterlyst av säkerhetstjänsten blev jag rädd att de skulle döda mig för att ha skickat iväg min son, så jag bestämde mig för att fly.

Jag ville leva den tid som är kvar av mitt liv och lämna allt som hänt bakom mig. Mitt lidande var stort under flykten, men jag kom fram. Tacka gud.

Jag var rädd att dö innan jag fick träffa mina barn igen.

Jag reste till Libanon och Turkiet, därifrån över havet till Grekland, Makedonien, Österrike, Tyskland och Sverige. Det värsta var att korsa havet. Jag var väldigt rädd eftersom jag inte kan simma och har ont i höfterna som jag brutit en gång förut.

Jag var rädd att dö innan jag fick träffa mina barn igen, innan jag fått lära känna en värld där en bror inte dödar sin bror, där det finns kärlek.

Innan jag kom till Turkiet hade jag inte bestämt mig för vart jag skulle fly. Men det blev Sverige, eftersom jag är 57 år gammal och det är ett land där man behandlar äldre på ett bra sätt. Ända sedan barndomen har jag hört om Sverige som det enda landet utan krig och orättvisor.

Jag förväntade mig att få leva, att få vård och omsorg. Men inget av det har jag fått. Jag trodde att jag skulle kunna glömma lidandet i mitt hemland, men jag fick bara mer lidande.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det som finns inuti mig. Jag vill bara få arbeta, ha vänner och leva det som är kvar av mitt liv i ro utan sorg. Jag vill kunna träffa mina barn och barnbarn, och att landet som gett mig skydd ska bli stolt över mig.

Jag kom hit i december 2015 och bor på ett asylboende i Storå samtidigt som jag väntar på uppehållstillstånd. Från början var jag så lycklig över att vara framme i trygghetens land. Men efter ett tag blev jag deprimerad, det känns som att jag sitter i fängelse. Jag vet inte var jag vill bo, men det måste vara i en stad där jag kan träffa mer människor så att jag inte dör ensam.

Jag trodde att jag skulle kunna glömma lidandet i mitt hemland, men jag fick bara mer lidande.

Det finns ingen omsorg här, speciellt inte för de som är i min ålder. Det känns som att man tror att vi kom hit för att enbart äta och sova under tiden vi väntar. Helst skulle jag vilja återvända till mitt hemland, men jag är rädd för att bli dödad eller torterad.

Varje dag här känns som ett år. Men jag kan inte göra någonting, för jag flydde mitt hemland.



Vad är Syrien200?

År 2016 gjorde SVT Nyheter ett projekt som kallades för Syrien200, eller "Från Syrien till Sverige – 200 röster om flykten från kriget." Vi frågade 200 syrier om kriget, flykten och livet i Sverige och var och en fick sin berättelse publicerad hos oss. 34 av personerna blev också intervjuade framför kameran, och det är tolv av dem som vi träffat igen nu - fyra år senare.

Den här artikeln som du precis läst är en kopia av originalet som publicerades för fyra år sedan - eftersom hemsidan syrien200 inte fungerar fullt ut längre.


Visa

Tryck på bilden nedan för att se hur Jamil har det idag.




SVT Datajournalistik

Publicerad 3 oktober 2016


Uppdaterad 30 december 2020