special#Syrien200
Jihad, 25, var engagerad i den syriska revolutionen. När inbördeskriget bröt ut och han såg sina vänner bli fängslade bestämde sig han och hans syskon för att lämnade Syrien. Det här är hans historia.
När revolutionen började var vårt område Yarmouk vid Damaskus fortfarande ganska tryggt. Jag levde en ungdoms liv, var intresserad av vetenskap och att skaffa mig en universitetsutbildning. Vårt område tog emot flyktingar från flera delar av Syrien, även långt bort ifrån. Jag arbetade i lägret, mest med nödhjälp. Men när våldet kom till vårt område behövdes personer som kunde ge första hjälpen, så då gick jag en kurs hos Röda Korset och startade flera team som arbetade med det under två år.
De sista fyra åren hjälpte jag till på ett flyktingboende som drevs av FN:s hjälporganisation för palestinaflyktingar, UNRWA, där bodde 300 flyktingar som flytt från krigsdrabbade områden. Men även boendet som de kom till var drabbat. Under en period arbetade jag som assistent till ekonomichefen i ett EU-projekt för att stötta ungdomar i tolv palestinska flyktingläger i Syrien.
På min lediga tid gick jag förbi universitetet för att se vad vi hade för lektioner och provdatum, om kvällarna var jag med och ordnade träningar för ungdomar.
Under min sista tid i Syrien arbetade jag som instruktör för första hjälpen-kurser och med media-aktiviteter för den syriska revolutionen. Yarmouk hade blivit ett mål för attacker, intensiva bombningar och belägring. Jag såg hur mina nära vänner blev fängslade, ofta för att tvingas göra militärtjänst. Även FN:s personal var ett mål för kidnappningar. Mina vänner blev fängslade eller flydde landet och jag såg hur revolutionen tog fel bana, den blev en väpnad revolution.
Det internationella samfundet övergav revolutionen och beskrev det som ett inbördeskrig. Jag var själv aktiv i förbjudna aktiviteter som nödhjälp och i media, så jag var tvungen att fly tillsammans med mina syskon.
Vi tog oss från Syrien till Egypten. Människosmugglarna tvingade oss att sitta i en lagerlokal i ett område där man tillverkar narkotika.
Vi tog oss från Syrien till Egypten. Människosmugglarna tvingade oss att sitta i en lagerlokal i ett område där man tillverkade narkotika. Därefter åkte vi över havet till Italien, vi fick flytta mellan olika båtar, jag minns att kvinnorna och barnen ständigt behövde hjälp för att klara resan.
Jihads flyktväg.
Målet var att överleva, att ta sig över havet. Sedan började jag och mina syskon diskutera i vilket land vi hade bäst förutsättningar att skapa ett nytt liv. Vi övervägde Holland, Norge, Sverige eller Tyskland. Det som avgjorde saken var att vi mötte en människosmugglare i en stad norr om Rom, han skulle köra en buss till Malmö nästa dag. Hela resan från Syrien till Sverige kostade oss mer än 4.500 dollar var.
Jag hade väldigt blandade känslor när vi kom fram. Jag undrade hur polisen och Migrationsverket skulle behandla oss. Mina förväntningar stämde, det mesta var väldigt bra, men jag blev chockad över de stora avstånden mellan där nyanlända bor och där svenskarna lever. Dessutom märkte jag snabbt att stödet för att starta ett nytt liv (med vissa undantag) kommer från enskilda människor – inte från regeringen. Jag trodde det skulle vara tvärtom.
Jag fick uppehållstillstånd i maj 2014. I dag bor jag i Göteborg och jobbar. Den första svenska vän jag fick var en kvinna på en Amnesty-föreläsning om belägrade områden i Syrien. Den andra lärde jag känna genom jobbet, vi fortsatte vara vänner även när han bytte jobb och åker ibland på utflykter utanför Göteborg.
Jag tror egentligen inte att Sverige kan göra någonting för en person som inte vill integrera sig och slå sig till ro.
Varje flykting som kommer har riskerat sitt liv för att komma till ro. Nyanlända måste försöka överföra sina erfarenheter, praktiska och teoretiska, till Sverige. Man måste bygga relationer förutom de som finns i etableringsplanen genom att gå på de aktiviteter som samhället ordnar, då förstår man systemet och liver i Sverige bättre.
Jag tror egentligen inte att Sverige kan göra någonting för en person som inte vill integrera sig och slå sig till ro. Men det man kan göra är att hitta en seriös lösning på bostadsproblemet, avstånden ökar när människor bor så långt ifrån varandra. Man skulle kunna organisera samhällsprogram som bygger riktiga broar mellan marginaliserade och icke marginaliserade grupper.
Att fundera på vad jag saknar mest i Syrien gör att man drömmer sig bort, det hände mig nu. I korthet, jag saknar allt – de små detaljerna som jag inte uppskattade förut. Som atmosfären och det sociala livet, de enkla relationerna mellan människor. Jag saknar gamla stan i Damaskus, att åka stadsbussarna. Självklart saknar jag mina vänner och mitt område, vissa gator särskilt och vinrankorna som hängde i vårt kvarter.
Jag tänker på hur människor från olika generationer och kulturer brukade samlas utanför lägenheten jag var med och byggde, tills MIG-flygplanen kom och jag tvingades fly.
Men om jag återvänder till Syrien eller inte beror på mitt arbete här i Sverige och de människor jag har kvar i Syrien. Ett hemland är inte bara husets byggstenar. Jag är en dubbel flykting, palestinsk och syrisk. Att komma till ro är min största dröm. Jag har skapat mig ett nytt liv och ett nätverk i min nya stad, folk känner till mig här som en nyanländ och ber mig om hjälp med mina erfarenheter av att integrerats snabbt.
Göteborg har blivit som ett andra Al Yarmouk för mig, det smakar bara lite annorlunda.
Vad är Syrien200?
År 2016 gjorde SVT Nyheter ett projekt som kallades för Syrien200, eller "Från Syrien till Sverige – 200 röster om flykten från kriget." Vi frågade 200 syrier om kriget, flykten och livet i Sverige och var och en fick sin berättelse publicerad hos oss. 34 av personerna blev också intervjuade framför kameran, och det är tolv av dem som vi träffat igen nu - fyra år senare.
Den här artikeln som du precis läst är en kopia av originalet som publicerades för fyra år sedan - eftersom hemsidan syrien200 inte fungerar fullt ut längre.
Tryck på bilden nedan för att se hur Jihad har det idag.
Publicerad 3 oktober 2016
Uppdaterad 30 december 2020