#Syrien200

Samer berättar om bilden han har på sin dotter, tagen strax innan resan över havet mot Grekland.

Först försvann elen. Sedan försvann vattnet. När även tryggheten försvann bestämde sig Samer, 36 från Damaskus att lämna Syrien med sin fru och dotter. Det här är hans berättelse.

En dag vaknade vi av strider i vårt kvarter i Darayya. Vi tvingades lämna huset, men hoppades kunna återvända inom några dagar. Så blev det inte. Jag har inte varit hemma sedan augusti 2012.

Före kriget levde jag som vem som helst. Jag jobbade med handel av medicinsk utrustning, jag hade vänner och hobbies. Jag vaknade tidigt på morgonen och utnyttjade tiden till att läsa böcker. Efter frukosten gick jag till jobbet, och kom hem för lunch. Efter jobbet gick jag ofta på kulturella föreläsningar som var vanliga i mitt område. Jag besökte släkt och vänner. Jag levde ett liv fullt av aktiviteter.

Efter att vi flytt vårt hem bodde jag hos min släkt i Damaskus. Min far bodde hos min farmor, och min mamma flyttade in i sina föräldrars hus. Det fanns inget hem där vi alla kunde bo tillsammans. Situationen förvärrades hela tiden, men jag kunde fortsätta arbeta fram till att kriget nådde det område där jag jobbade. Vi var tvungna att hålla vår butik stängd under tio dagar. Men efter det bestämde jag och de andra delägarna oss för att avsluta verksamheten. Jag stannade i Syrien, men mina partners bestämde sig för att fly.

När en människa inte längre känner trygghet måste man kunna fatta tuffa beslut, även om det innebär att lämna sitt land.

Jag tog min examen i journalistik, och försökte fortsätta jobba inom handeln, bara tillräckligt för att få ihop lite pengar till familjen. Samtidigt kände jag att jag behövde ett jobb som skulle hjälpa mig ur den svåra situationen. Jag fick då en praktikplats på en elektronisk tidning i Syrien, och jag hoppades att den skulle leda till ett jobb. Samtidigt hade jag anmält mig till universitetet igen för att förbättra min engelska. Men innan jag hann avsluta den tvååriga utbildningen var jag tvungen att fly.

Jag lämnade Syrien i september 2015. Det var ett väldigt svårt beslut. Men jag hade inget hem eller jobb kvar, och situationen hade blivit för farlig för mig, min fru och vår dotter. Vi försökte hålla god min när elen försvann. Sedan blev det även svårt att få tag på vatten. När en människa inte längre känner trygghet måste man kunna fatta tuffa beslut, även om det innebär att lämna sitt land.

Bilden på dottern i flytväst påminner Samer om flykten.

Vi resten via Syrien, Libanon, Turkiet, Grekland, Makedonien, Serbien, Kroatien, Ungern, Österrike, Tyskland, och Danmark. Den svåraste upplevelsen var att ta gummibåten till Grekland. När båten var halvvägs framme gick det väldigt långsamt på grund av överbelastningen. Då började passagerarna röra sig fram och tillbaka, vilket ledde till att vatten strömmade in vid fören. Kvinnor och barn började gråta och männen började bråka. Vi var då mitt på havet utan hjälp i sikte. Så jag höll mig tyst och sa inte ett ord, tills vi kom fram till den grekiska ön.

Om jag ska säga något positivt om resan så är det att jag fick lära känna nya vänner. De var med mig på gummibåten. Vi fortsatte resan tillsammans hela vägen till Tyskland. De hjälpte oss på vägen vilket var mycket värdefullt. De bestämde sig för att stanna i Tyskland när vi reste vidare.

Det var oförglömliga stunder. Vi var överlyckliga att vi skulle få komma fram till det landet vi ville till.

De första positiva erfarenheterna fick vi Österrike. Särskilt när jag träffade en vän som bor i Wien. Men jag var orolig på tåget till Tyskland. Jag hade fått höra att den tyska polisen inte var särskilt trevlig, och oroade mig för att de skulle ta våra fingeravtryck där. Men det gick bra och vi tog en buss till Sverige. Det var oförglömliga stunder.

Vi var överlyckliga att vi skulle få komma fram till det landet vi ville till. Jag drömde om att få studera på universitetet och lära mig ett nytt språk. Min svägerska bodde i Sverige sedan tidigare. Min svärfar hade hämtat systern med hjälp av reglerna om familjeåterförening.

Personligen hade jag läst mycket om Sverige. Om medmänskligheten och respekten för mänskliga rättigheter. Så det var därför vi bestämde oss för att ta oss till Sverige. Egentligen hade jag inga höga förväntningar på livet i Sverige. Och jag visste att det skulle dröja med våra asylärenden. Trots det chockades jag av hur lång tid det faktiskt tar.

Jag trodde aldrig att det skulle vara en bostadsbrist i ett så utvecklat land. Jag trodde det var förbehållet outvecklade länder med sämre ekonomi.

En annan svår sak är att hitta jobb i det här landet. Jag blev också mycket förvånad över att det är så svårt att få ett boende. Jag trodde aldrig att det skulle vara en bostadsbrist i ett så utvecklat land. Jag trodde det var förbehållet outvecklade länder med sämre ekonomi. Man måste lösa de här problemen.

Jag blev också förvånad över hur många flyktingar som kom, att det var 160.000 förra året. Men när jag hörde om det tänkte jag "men fem miljoner har flyttat till Damaskus." Där har jag aldrig hört någon klaga särskilt mycket.

I dag bor jag på ett asylboende i Umeå och försöker lära mig språket genom appar på min telefon och min dator. Jag har anmält mig till en skola och praktiserar på ett städföretag.

Jag trivs bra här. Jag har ett badrum som jag inte behöver dela med någon annan. Jag behöver vatten för min lilla dotter, något jag inte hade på mitt förra boende.

Jag har träffat en svensk vän. En gammal vän från Syrien ringde mig och sa att han hade träffat en svensk person som hjälpte honom på bussen. De kunde inte kommunicera med varandra, men bestämde ändå att de skulle träffas. Min vän ville att jag skulle vara med och hjälpa till att översätta. Vi träffades flera gånger efter det och blev goda vänner. Det trots att det är en stor åldersskillnad mellan oss. Han började besöka oss för att lära oss svenska. Jag fick också bo i hans hem och använda hans bil i några dagar när han var bortrest.

Jag undrar varför ni inte kommer ut till asylboendena och försöker hitta de akademiker ni behöver?

Jag läste att den svenska regeringen har avsatt pengar för att integrera nyanlända i samhället. Men jag ser att en del av pengarna går till företag som utnyttjar situationen för egen vinning. Pengarna går inte till nyanlända, utan till andra saker.

Jag fick höra talas om ett initiativ för att underlätta för ingenjörer att få praktik och jobb. Det är ett väldigt bra initiativ. Men när jag försökte anmäla mig fick jag höra att det bara var en viss typ av ingenjörer de var ute efter. Jag som inte kan engelska, och som inte uppfyller deras krav, har ingen chans att söka. Jag undrar varför ni inte kommer ut till asylboendena och försöker hitta de akademiker ni behöver? Sätt dem i intensiva språkkurser så att de kan börja praktisera fortare.

Jag deltog på ett möte om hur man kan utnyttja den långa väntetiden, där flera företag hade representanter. De lyssnade på mina idéer, men sa sedan att jag inte kunde vara med igen då det inte gick att hitta någon tolk. De kommer nämligen att tala svenska. Det tyckte jag var ett problem – svenskar som sitter och diskuterar med svenskar om hur man ska lösa integrationsproblemen. Frågan är då vilken roll nyanlända egentligen har? Är det bara ett experiment?

Jag är inte orolig för min framtid här. Däremot oroar jag mig för mina barn.

Som nyanländ har man skyldigheter. Att lära sig språket ordentligt och med intresse. Man måste lära sig regler och lagar ordentligt. Man måste också försöka utbilda sig. Sverige är ett utvecklat land som kräver god utbildning på arbetsmarknaden. Sedan blir det lättare.

Jag vill börja med att validera min universitetsutbildning, och sedan ta en mastersexamen, kanske i internationella relationer. Jag är inte orolig för min framtid här. Däremot oroar jag mig för mina barn. Vi kommer ju från en totalt annorlunda kultur med andra traditioner, religion och kultur. Vi måste integrera oss för att undvika att bli instängda.

Jag saknar mitt hem, mitt rike. Där jag kunde vara trygg och varm. Livet i Syrien är inte som det är i Sverige. I Syrien äger man sitt hem, inte bara hyr som här. Då kan man göra som man vill i sitt hem.



Vad är Syrien200?

År 2016 gjorde SVT Nyheter ett projekt som kallades för Syrien200, eller "Från Syrien till Sverige – 200 röster om flykten från kriget." Vi frågade 200 syrier om kriget, flykten och livet i Sverige och var och en fick sin berättelse publicerad hos oss. 34 av personerna blev också intervjuade framför kameran, och det är tolv av dem som vi träffat igen nu - fyra år senare.

Den här artikeln som du precis läst är en kopia av originalet som publicerades för fyra år sedan - eftersom hemsidan syrien200 inte fungerar fullt ut längre.


Visa

Tryck på bilden nedan för att se hur Samer har det idag.




SVT Datajournalistik

Publicerad 3 oktober 2016


Uppdaterad 30 december 2020