special#Syrien200
I tolv dagar befann sig Tuka, 22, från Yarmouk, och hennes familj på havet. De bytte båt fyra gånger på öppet vatten. Hon var livrädd för att hennes lillasyster och föräldrar skulle drunkna. Det här är Tukas berättelse.
Innan kriget studerade jag och mitt liv kretsade runt skolan och familjen. Jag träffade mina vänner och vi hade det så roligt tillsammans. Vi var lite stökiga och gillade att kivas med lärarna. När skolan var slut promenerade jag lite innan jag gick hem för att vila en stund. Sedan pluggade jag och umgicks med min familj eller något sånt.
När kriget började bodde jag i flyktingområdet Yarmouk utanför Damaskus, och situationen blev värre och värre. Jag tvingades fly med min familj till ett annat område. Vid sidan av mina studier fortsatte jag jobba för en hjälpkommitté på samma skola där jag studerade.
Trots omständigheterna var jag lycklig, jag pluggade och jobbade med barnen, det var en fin känsla att handskas med barn.
Plötsligt fanns det en chans att få uppnå mina drömmar och fortsätta mina studier på en trygg plats. Jag tog den och åkte mot Europa.
När vi lämnade Damaskus kom vi överens om att åka till Sverige. Men under flykten var vi med om så många hemskheter att vi blev tveksamma. Kanske räckte det med att bara få trygghet? Vi var nämligen väldigt utmattade. Men trots det fortsatte vi.
Det värsta under vår flykt var när de flyttade oss från en båt till en annan, mitt på havet. Vi bytte båt fyra gånger. Det kändes som att vi skulle ramla i vattnet och dö. Jag blev väldigt rädd för min lillasysters och mina föräldrars skull.
Jag tror att upplevelsen på havet och att vara där i tolv dagar lärde mig mycket.
Den bästa upplevelsen var att man måste lära sig stå ut. Det fanns flera människor som inte klarade av det. Det påverkade mig. Jag tror att upplevelsen på havet och att vara där i tolv dagar lärde mig mycket. Havet var den bästa och den värsta upplevelsen under min flykt.
Vi kom fram till Sverige i januari 2013. Jag kunde inte acceptera det. Till en början var jag väldigt arg och stressad. Jag ville åka tillbaka till Damaskus trots att jag visste att det var omöjligt. Jag grät ständigt för att allt var så annorlunda. Jag har inte kunnat anpassa mig särskilt fort till förändringen.
Vi blev kompisar och ringde varandra. Och när jag behövde be om hjälp fick jag det av dem.
I dag bor jag i Uppsala och trivs ganska bra. Det är bekvämt för vi bor stort och vi får sol från alla sidor. Det är varmt och bekvämt på vintern. Jag känner inte av kylan inomhus och hemmet ligger nära affärer. På min första arbetsplats träffade jag några svenskar och de var bra personer. Vi blev kompisar och ringde varandra. Och när jag behövde be om hjälp fick jag det av dem.
Det finns saker som Sverige skulle kunna göra för att göra det lättare för nyanlända att komma in i det svenska samhället. Det viktigaste är att de måste ta hand om de som är äldre. Det borde finnas skolor som riktar sig just till dem. För att integreras in i det svenska samhället måste nyanlända försöka blanda sig med svenskarna och lyssna mycket på språket.
Jag vill jobba inom vad som helst som känns vettigt för mig. Min enda rädsla är att gifta mig och få barn.
Personligen vill jag plugga och jobba och fortsätta mina studier för att bli översättare. Jag vill jobba inom vad som helst som känns vettigt för mig. Min enda rädsla är att gifta mig och få barn.
Jag saknar samtidigt det mesta i Syrien. Framför allt mina föräldrars hem, mitt rum och mina vänner. Jag saknar mitt jobb och mitt universitet. Jag längtar efter att få promenera på Damaskus gator och plocka jasminen och lukta på den. Jag tror att jag kommer att återvända när kriget är över. Det finns många saker som kopplar mig till Syrien. Det är där jag är född.
Vad är Syrien200?
År 2016 gjorde SVT Nyheter ett projekt som kallades för Syrien200, eller "Från Syrien till Sverige – 200 röster om flykten från kriget." Vi frågade 200 syrier om kriget, flykten och livet i Sverige och var och en fick sin berättelse publicerad hos oss. 34 av personerna blev också intervjuade framför kameran, och det är tolv av dem som vi träffat igen nu - fyra år senare.
Den här artikeln som du precis läst är en kopia av originalet som publicerades för fyra år sedan - eftersom hemsidan syrien200 inte fungerar fullt ut längre.
Tryck på bilden nedan för att se hur Tuka har det idag.
Publicerad 3 oktober 2016
Uppdaterad 30 december 2020