Det finns två skäl till att jag fastnade för alpinsporten.
Det ena var Ingemar Stenmark, jag drabbades av hysterin som alla andra.
Det andra var det faktum att jag alltid gillat siffror. Och att räkna. Vilken härligt dramatisk sport med sina hundradelsmarginaler!
En sliten sportklyscha är ”små marginaler”. Det påstås att det finns små marginaler i fotboll, i tennis, i ishockey, i alla möjliga sporter.
Jag säger bara Kelly Vanderbeek.
En kanadensiska som aldrig vann i världscupen, men som i en Super-G i Hafjell 2006 var en enda hundradel från seger. Och blev fyra! För det blev tre segrare. På samma hundradel.
DET är små marginaler.
I VM-sammanhang minns jag hundradelsdramatiken i herrarnas Super-G i Beaver Creek 1999. VM:s hittills enda delade guld – Hermann Maier och Lasse Kjus – och bronsmannen Hans Knauss en hundradel efter.
Lasse Kjus gjorde förresten ett fantastiskt VM då. Fem starter, fem medaljer, inget sämre än silver.
Det gick bra för Norden i detta VM. Utöver Kjus fem medaljer tog Norge ytterligare fyra medaljer genom Kjetil André Aamodt, Andrine Flemmen och Trine Bakke.
Pernilla Wiberg guld i kombination och silver i slalom, och Kalle Palander tog med slalomguldet Finlands första alpina VM-medalj.
Senare tog Tanja Poutiainen två VM-silver och två VM-brons.
”Tänk Edgar Allan Poe”
Vi brottades en del med uttalet av hennes efternamn i början. Ville gärna få det rätt (”o blir å, u blir o” försökte man påminna sig själv hela tiden).
SVT hade en finländsk programdirektör på den här tiden. ”Tänk Edgar Allan Poe, poeten. Tanjas efternamn ska börja som hans efternamn”, sa han till mig.
Efter den gången kunde man alltid höra en liten paus mellan för och efternamn när jag kommenterade hennes åk.
”Tanja”, sa jag. Och var sedan tyst medan jag tänkte ”Edgar Allan”… Och sedan kom ”Poutiainen”!
Vi har försökt vara noga med uttalen av åkarnas namn genom åren. Det har inte alltid blivit rätt. Svårast är åkare från Schweiz eftersom landet har fyra språk och det beror på varifrån åkaren kommer.
Steve Locher slängde på luren
Minns storslalomåkaren Steve Locher. Vi hade sagt ”LOCH-er” i flera år, när någon påpekade att det nog borde vara ”loch-ÄÄR”.
På VM 1997 bestämde jag mig för att kolla med honom själv. Ringde hotellet där han bodde och bad att få bli kopplad till rummet.
”Yes”, svarade en, som det lät, stressad och lite irriterad person i andra änden.
Jag förklarade vem jag var, att vi hade diskuterat uttalet av hans namn, och undrade om han kanske kunde tala om för oss hur det skulle vara.
”Steve”, röt han och slängde på luren.