Foto: BILDBYRÅN

”Miller var den profil som sporten behövde – och behöver”

Uppdaterad
Publicerad
Krönika ·

Under alpina VM i Åre delar Björn Fagerlind med sig av sina bästa minnen som kommentator.

I dag om VM 2005: Bode Miller, salamipizza och flygkaos.

Björn Fagerlind

kommentator alpint

På VM 2005 var det Janica Kostelic och Anja Pärson som delade gulden mellan sig. Damerna tävlade i Santa Caterina och Janica tog tre guld och Anja två.

Herrarna tävlade i Bormio, 16 km därifrån, och där tog Benjamin Raich och Bode Miller två guld var.

VM-vintern

Bode Miller hade tagit två guld redan i St. Moritz 2003 och gjorde det nu igen. Möjligen hade det blivit tre om han inte hade tappat en skida i kombinationsstörtloppet.

När sådant händer faller de flesta åkare, om de inte lyckas stanna. Men inte Bode. Han fortsatte åka störtlopp på en skida. För han ville alltid vara annorlunda.

Rubrikernas man

Bode Miller var den profil som den alpina sporten behövde, och behöver. Det hände alltid saker omkring honom och han skaffade sporten rubriker.

Han sa vad han tyckte, vilket inte alltid var så populärt. Han bötfälldes, tappade bort medaljer, bodde i en husbil. Han tyckte det var fel på reglerna och var ibland så less på alltihop så han bara ville lägga av.

Han var inte alltid heller så villig att ”spela spelet” utan kunde bli helt oförstående eller irriterad på en fråga på en presskonferens.

”How happy are you with todays result?”

”Twelve”.

Rodeo Miller

Även hans åkning kunde ofta se annorlunda ut. Ibland såg han nästan uttråkad ut i starten och bara gled iväg. Ofta var han på väg ur, men lyckades på något sätt rädda situationen. ”Han åker som en rodeo, han är överallt, jag är lika förvånad varje gång han kommer i mål”, sa Hermann Maier.

Pizzafeber

SVT-truppen hade sitt boende i Santa Caterina. Ganska liten by och utbudet av restauranger var inte så stort. De flesta av oss åt oftast på samma pizzeria. André Pops och fotograf Per Frisell gjorde det varje dag. VARJE DAG! Vid samma bord. Ryktet säger dessutom att de alltid åt likadan pizza. Varje dag i fjorton dagar! Själva säger de att det inte var så. ”En med salami ibland och en med grillat kött och ruccola ibland”, meddelar André så har fjorton år senare.

”Kastade av oss headsetet”

Hemresan från detta VM blev äventyrlig. Precis som vanligt hade Stig och jag börjat lägga upp strategin för hemresan redan på Arlanda. Så gjorde vi alltid. Hur kommer man hem snabbast?

Väl i Bormio rekade vi var vi skulle ställa bilen sista dagen. Inte på den erbjudna parkeringen vid backen i alla fall, insåg vi. Då skulle vi bli tvungna att åka genom byn efter tävlingen, och riskera att hamna i en lång kö.

Vi hittade ett gärde, lite utanför byn, där vi ställde bilen. Direkt när vi var klara kastade vi av oss headseten, greppade våra grejer och började springa mot bilen. Senare, när kollegor ringde och satt fast i kö i byn, och undrade hur det gick för oss, var vi redan långt borta.

Sidvind ställer till det

Jodå, vi hann med planet, och det lyfte i tid. Nöjda lutade vi oss tillbaka i våra stolar, snart hemma.

Mellanlandning skulle ske i Köpenhamn, där blåste det hård sidvind och efter några försök gav piloten upp. ”Ah, tänkte vi! Stockholm i stället? Ännu snabbare hem?”

Det blev Oslo. Där vi sedan stod och väntade på att det skulle sluta blåsa i Köpenhamn. Vilket det gjorde efter några timmar och vi flög tillbaka dit. Landade två på natten, fick ta in på hotell och flyga till Stockholm nästa morgon.

Så vi hade inte så mycket för att vi placerade bilen på ett gärde utanför Bormio.

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.

VM-vintern

Mer i ämnet