1 maj, 1991. Fotbollslandskamp på Råsunda. Skuggan efter totalfiaskot i VM 1990 ligger blytung över svensk fotboll. Men ett nytt landslag, där Tommy Svensson gör sin första landskamp som förbundskapten, vinner mot Österrike, 6-0. Kennet Andersson gör tre mål, Martin Dahlin två och Stefan Rehn det sjätte.
Vid sidlinjen finns en smålänning som är extra glad; Lars-Åke Lagrell har bara varit ordförande i Svenska Fotbollförbundet i en månad och det är med lättnad han jublar över segern vid slutsignalen. Men – publiksiffran är symbolisk för hur svensk fotboll mår vid denna tid, det är bara 3.689 personer som löst biljett.
Det allsvenska publiksnittet är obetydligt högre, alltså uselt.
Men nu väntar nya tider.
Ett år senare går Sverige till semifinal i EM på hemmaplan.
Tre år senare blir det VM-brons i USA.
Även allsvenskan får ett lyft, både sportsligt och ekonomiskt.
Svensk fotboll har tagit sig ur mörkret och Lars-Åke Lagrell är en stor förklaring till det. I stort och smått bidrar han till att lösa problem och driva utvecklingen framåt.
Bidragande orsak till utvecklingen
Det började tidigt. Ung och blyg i Jönköping upptäckte ”Lagge” som tonåring att han kunde leda, han hade idéer, så 14 år gammal startade han ungdomssektionen i IK Cyrus. Därefter blev det ledaruppdrag i Östers IF, Jönköping Södra, Smålands Fotbollsförbund och till slut blev han svensk fotbolls högste chef, som förbundsordförande 1991.
Lars-Åke Lagrell är en bidragande orsak till svensk fotbolls stora kliv under de senaste 30 åren. Under Lagrells ledarskap exploderade intresset för allsvenskan, mycket tack vare tv-avtal som till stor del var Lagrells verk. När han tog över som chef var damallsvenskan bara tre år gammal och även damallsvenskan och damlandslaget fick en tydlig positiv utveckling, med stora framgångar bland annat internationellt.
Bakom titeln som chef för SvFF fanns en person som berörde många. För journalister var han alltid anträffbar, mobilen var aldrig avstängd, och han svarade alltid på mail. I intervjuer fanns det alltid extra tid att utveckla ett resonemang med reportern.
Utanför den offentliga rollen hade Lars-Åke Lagrell en skön humor som han ofta bjöd på vid informella samtal. Störst avtryck från den sidan av sin personlighet gjorde förbundschefen 2008 då han chockade publik och tv-tittare med att vara utklädd till Batman i Fotbollsgalan i TV4.
Ville inte ta åt sig äran
Och visst fick Lars-Åke Lagrell även kritik, men han var bestämd och det fanns både ledarkollegor och klubbsupportrar som såg honom som en gammaldags ”pamp” som satt för länge på sin post. För de gömde han sig inte, han tog diskussionen på alla nivåer, även om den ibland blev högljudd och offentlig. Och det fanns röster som 2012 ville att han skulle fortsätta, då han meddelade planerna på sin pensionering från fotbollen.
Lars-Åke Lagrell älskade sin fotboll, men han gjorde även under många år betydande insatser som styrelsemedlem i Riksidrottsförbundet och studieförbundet SISU.
Den lite knarrande småländska rösten, som sällan lät annat än mycket vänlig, har idag tystnat. Men arvet från Lars-Åke Lagrell är stort och betydande. Intäkterna till svensk fotboll både på landslags- och klubbnivå är förstås ett kvitto, dagens publiksiffror (före pandemin) är ett annat.
Själv ville han inte ta åt sig av äran, att leda svensk fotbolls utveckling var ett lagarbete, menade han. Men när han som avgående ordförande skulle målas som porträtt var han innerst inne hedrad, förstås, och det var viktigt att mobiltelefonen fanns med på målningen.
Lars-Åke Lagrell fanns alltid att nå, för den som behövde ringa honom. Även på senare år. Tyvärr är samtalen över nu. Men minnet av en stor gärning finns kvar.
Den sista fotbollsmatch Lars-Åke Lagrell såg från sidlinjen var när barnbarnen spelade, hemma i Jönköping.