Malin Hedfors jublar med supportrar på andra sidan stängslet. Foto: Bildbyrån

”Sällan har pausen från verkligheten känts så välbehövlig”

Uppdaterad
Publicerad
Krönika ·

Varenda skridskoskär hördes. Varenda kommentar ute på isen ekade. Klubbor slog mot varandra. 

AnnaMaria Fredholm

Reporter

I vanliga fall har jag nästan fått skrika för att höra mig själv i studion, i dag kunde jag viska. Det var en oerhört märklig känsla, men det magiska hände, så som det ofta gör när de handlar om idrott: när startvisslan löd slutade omvärlden för en stund existera. Då fanns bara spelarna, kampen, målen och en önskan om att gå segrande ur 90 minuters kraftmätning, inget annat. 

Det har rått delade meningar om huruvida finalerna borde ha spelats. Röster har höjts om att kulturskatten SM-FINALEN skulle förlora för mycket av sin själ om folkfesten uteblev, om publiken hölls borta. Jag tror att både de (väldigt få) som trots allt fick tillträde till Studenternas IP i dag, men framför allt, alla de som tittade hemifrån, så här i efterhand kan vara överens om att beslutet var helt rätt. Sällan har pausen från verkligheten känts så välbehövlig. Sällan har den blanka isen, badandes i sol, skänkt en sådan tröst. Och sällan har Västerås magiska vändning, Toumas Mättääs fantastiska genomåkningar, Charlotte Selbekks oerhörda mål och Fredrik Åströms tårar efter Edsbyns seger varit så viktiga. Jag vet att det inte går, men jag tror att idrotten egentligen behövs mer än någonsin. Egentligen behöver vi alla få vila hjärnan med något som inte är på liv och död.  

Jag vill tacka bandyn för att den gav mig sinnesro i några timmar. Precis som den gjort så många gånger tidigare. För det är vad idrotten gör.  

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.