Det går bra för Mikaela Laurén just nu. För fem månader sedan blev hon världsmästare och vann den tyngsta av boxningstitlar, WBC-bältet i lätt mellanvikt. Igår hade TV-serien om hennes liv, Den dömda världsmästaren, premiär på SVT Flow.
– Alla vill vara med när det går bra. Men när du ligger på botten försvinner vännerna. Då visar det sig verkligen vilka som är dina riktiga vänner.
De senaste åren har hon märkt av ett ökat stöd från allmänheten. Hon tycker att det är roligt att fler upptäcker henne. Men det inte är nu hon behöver stödet som mest.
– När det går bra så är man ju på toppen. Då behöver man inte så mycket stöd, då flyter allt på. Det är när man har motgångar man behöver stöd. För mig har det visat sig då, när jag verkligen har kämpat, vilka som finns där. Det är de människorna som verkligen betyder något för mig idag.
Uppbackningen kring Mikaela Laurén har sviktat genom åren. Efter att ha förvarat stora mängder anabola steroider i sin lägenhet dömdes hon 2005 till 14 månaders fängelse för grovt dopingbrott och grovt vapenbrott. Den dåvarande bästa vännen, Therese Alshammar, tog offentligt avstånd från henne. Och spekulationer kring huruvida den före detta elitsimmaren själv använt dopingpreparaten spred sig snabbt.
– Allmänheten dömde mig. Det har varit jobbigt. Man kan inte döma en person man inte känner för att man tror något om den, för att man har läst något.
Kan du förstå att folk fick den bilden av dig?
– Jo, men media kan ju vinkla väldigt fel tyvärr. Jag hade nog själv trott på det om det handlade om någon annan. Dagen jag åkte fast så sa jag direkt ”snälla gör ett dopingtest på mig” men det har aldrig nämnts att testet var negativt. Man vill ju ha rubriker.
Hon kan fortfarande springa på människor som tror att hon hade dopat sig. Men tvivel kring hennes elitsatsning har funnits med sedan 1996. Det var året hon slog svenskt rekord och var nominerad till OS i Atlanta av Svenska simförbundet, när Sveriges olympiska kommitté satte stopp för hennes resa. De trodde inte hennes tid skulle räcka. Och det beslutet satte griller i huvudet på henne.
– Det är 20 år sedan och det gör fortfarande ont i hjärtat när jag pratar om det. Jag vågade inte satsa efter det. Jag trodde inte på mig själv riktigt. Jag var rädd för att misslyckas för att det gjorde så otroligt ont.
Deras tvekan blev hennes, och det tog år innan hon hittade motivationen igen.
– Men till slut märkte jag att jag inte kunde ge upp. Jag var tvungen att ge det ens chans till. I grund och botten tror jag att jag är född krigare. Resignation är lika med döden. Jag ger inte upp.
Tränarens ord
Och just ”Resignation är lika med döden” var något Mikaela Lauréns tränare Anders Norling sa till henne som barn. Svåra ord för en då 13-årig tjej, men tränaren förklarade vad det betydde. Idag hänger meningen kvar som en påminnelse.
– Det är något som verkligen stannat med mig som jag tänker på väldigt väldigt ofta. Det är nog det som har betytt mest för mig och som har satt spår för vem jag är idag.
Förutom de fem ledorden finns det också människor i hennes omgivning som har hjälpt henne dit hon är idag. Som har hängt med genom topparna och dalarna i Mikaela Lauréns idrottskarriär.
– Min familj har varit mitt största stöd sedan tidig ålder. De har skjutsat mig till och från träningen, varit där på tävlingar hela tiden. Och alltid pushat och stöttat mig att bli bättre på det jag gör.
Vännerna idrottar
Och ”de riktiga vännerna” har också betytt mycket för Mikaela Lauréns sportsliga framgångar. De är till 95 procent idrottare själva, simmare och kampsportare som förstår att hhon måste sätta sporten först.
– Varje träning räknas. Jag har inte tid att gå och ta en fika hur som helst utan det finns vissa tidpunkter som man kan ha roligt. Man förstår varandra. Man har tagit motgångar ihop och framgångar ihop och man har liksom slitit ihop sida vid sida.