OS i Rio de Janeiro 2016. Jenny Fransson besegrar kanadensiskan Dorothy Erzsebet Yeats med 2–1 i bronsmatchen i 69-kilosklassen och tar en efterlängtad medalj, hennes första i olympiska sammanhang. Med bronspengen följde större uppmärksamhet. Genombrottet var ett faktum.

Men sedan blev det tyst.

Siktar på medalj

Förra året syntes Fransson inte till i de stora tävlingarna. En lårskada stoppade henne från att följa upp medaljsuccén i Brasilien.

– Skadan gjorde att det fick bli ett återhämtningsår i stället, säger hon.

– Men nu känns kroppen bara bra. Jag är i bra form och ser fram emot EM.

EM, ja. Mästerskapet i ryska Kaspijsk – en kuststad i Dagestan vid Kapiska havet – blir Franssons stora återkomst till den internationella brottningsscenen, och hennes målsättning är inte blygsam.

Fransson tävlar i 72-kilosklassen som avgörs på torsdag och fredag. Hon har imponerat under våren, och av experter har hon har målats ut som en av de allra klaraste guldkandidaterna.

– Jag brukar vara försiktig med att prata om guld, men jag hoppas komma därifrån med en medalj. Formen är som sagt bra. Jag har tävlat i små tävlingar, så nu hoppas jag verkligen att jag kan lyckas, säger hon.

OS i Tokyo stora målet

Jenny Fransson fyller 31 år i juli. Karriären har varit lång, men än ser hon inte något slut. OS i Tokyo 2020 hägrar vid horisonten.

– Tokyo-OS är det stora målet, så är det. Tävlingarna på vägen ser jag som delmål, säger hon och fortsätter:

– Jag tycker fortfarande att det är jätteroligt med brottning. Jag kan inte se mig själv tycka att det är tråkigt att brottas. Men det vore kanske annorlunda om jag vore dålig.