Jublet som stiger från Nantes arena efter 70 spelade minuter är smittande och lätt att dras med i.

Mål, 1-0.

Detta är platsen där de gul-grön-svarta fansen får skrika ut både sin eufori och ilska. Många har laddat med öl förstås, men också med annat. Det är inte bara på planen som det finns gräs, om man säger så. Även i ciggen. Läktaren är lite av en frizon där många vågar leva ut mer, där det är lite högre i tak för vad man får göra – och skrika.

”Förbjunda orden sjungs som aldrig förr”

Under de senaste åren har politiken i Frankrike försökt krympa den här frizonen. Fotbollsfans får allt oftare restriktioner för hur de får röra sig, fyrverkerier har förbjudits, läktarna delas upp i mindre sektioner. Matcher läggs på tider som passar annonsörer bättre än publiken. Allt detta skaver hos de mest hängivna supportrarna. Och ovanpå detta kom påbudet att vissa ord och ramsor inte längre får sjungas.

Gissa vad som hände. Ja, de förbjudna orden sjöngs som aldrig förr.

Men de grova ramsorna och texterna på banderollerna riktades nu mot fotbollsligan, mot domarna och rentav mot regeringen. Förutom rena provokationer – ”vi knullar fotbollsligan i röven” – så har också frågor om dubbelmoral väckts. Hur har fotbollshöjdarna mage att jaga homofobi på läktarna när man samtidigt försöker sälja in fransk fotboll till folk med pengar i den homofoba staten Qatar?

”Aldrig tidigare har homofobi diskuterats så mycket”

I grund och botten handlar konflikten om vem fotbollen i dag tillhör, och vem som egentligen bestämmer vad som ska gälla på läktarna. Här pågår en svettig armbrytning mellan företagen som äger ligan och klubbarna och den hårdaste kärnan av supportrar.

Att vinna kampen genom förbud och avbrutna matcher har misslyckats. Men kanske var det ändå inte förgäves. För aldrig tidigare har homofobi diskuterats lika mycket i fransk fotboll som den här hösten.

REPORTAGE: Homofobi på franska fotbollsläktare: ”Förändring tar tid”