”Det fantastiska landslaget”. ”We love Azzurre”. ”Vilket vackert Italien”. Några azurblå blommor ur den massiva bukett av hyllningar som italienska tidningar och tv nu öser över det italienska damlandslaget.
Gazzetta dello Sport hade damlandslagets seger mot Jamaica på förstasidan – lika stort som ovanligt. RAI sänder alla Italiens matcher och tittarsiffrorna har slagit alla förväntningar med nära sju miljoner tittare på landslagets två första matcher, där man besegrat både Australien och Jamaica.
När jag stannar till vid tidningsbutiken på hörnet i mitt kvarter i Rom småler jag förvånat när jag ser en jubelbild på fotbollsdamerna även på förstasidan på veckotidningen Gente under rubriken ”Alla är galna i Le Azzurre”.
Allt har handlat om herrlandslaget
Det kan tyckas märkligt att förvånas över att landslaget får stor uppmärksamhet efter framgångsrika matcher i ett pågående VM. Men det är herrlandslaget Gli Azzurri allt brukar handla om, damlandslaget brukar få notiser och gäspningar, stundtals rentav hån. För trots att Italien är en av världens främsta fotbollsnationer har damfotbollen inte alls haft samma utveckling som i många andra europeiska länder.
Konservativa värderingar, en macho-kultur där män pratar sport och kvinnor är kuttersmycken i tv-sändningar och en motvilja hos många föräldrar, inte minst italienska mammor, mot att låta döttrarna spela fotboll har bromsat kvinnorna.
De senaste åren har ändå en gradvis förändring skett och italienska storklubbar är nu tvungna att ha minst ett flicklag. Juventus, Milan och Fiorentina är några av de anrika lag som satsar rejält även på damerna.
”Fotbollskvinnorna förtjänar förändring”
På plats under VM finns det italienska förbundets ordförande Gabriele Gravina. Han hyllar lagets insats och säger att Italiens fotbollskvinnor nu förtjänar förändring och rätten att bli proffs, att reglerna måste ändras, amatörstatusen bör tas bort så att även kvinnor kan leva ordentligt på sin fotboll i Italien och man kan locka fler utländska profiler till damernas serie A.
Jag skriver själv för Gazzetta dello Sport sen många år och vet därför hur svalt, för att inte säga iskallt, intresset för damfotboll brukar vara. Men när jag nu pratar med kollegorna på centralredaktionen i Milano råder fotbollsfeber, man har flera utsända i Frankrike och har precis publicerat ett stort reportage om förbundskapten Milena Bertolini under rubriken ”Drömmarnas kvinna”. En dubbeltydig rubrik som syftar både på Bertolinis framgång och personlighet men också på drömmen om VM-guld.
Många reportage i de italienska medierna kallar damernas fotboll för vacker och mer ärlig och positiv, man tillskriver den klassiskt kvinnliga attribut på ett sätt som man sällan gör i Sverige numera, på gott och ont.
Små flickor får nya idoler
Statstelevisionen RAI sänder ett stort reportage i kvällsnyheterna med måltjuven Barbara Bonanseas föräldrar. Pappan är flygrädd, så de bilar till Frankrike för att se matcherna. De italienska spelarna lyfts fram, står i fokus och små flickor får nya idoler, denna sjudande VM-sommar. Att Italien skulle ta sig till mästerskapet efter 20 års frånvaro tycktes först stort nog. Nu stiger förväntningarna och intresset på ett sätt som för inte länge sen skulle varit otänkbart.
Det italienska landslagets tekniska fotboll och starka sammanhållning under Milena Bertolinis skickliga styre kan nå långt. Det kan räcka med oavgjort mot Brasilien för att Italien ska vinna gruppen – men alla pratar bara om seger. Mina fönster står öppna mot den varma mörka Medelhavsnatten, sommaren har kommit och inför Italien-Brasilien har flera städer runt om i landet satt upp storbildsskärmar på torgen. Mitt i mörka rubriker om politiska strider och Italiens ekonomiska problem skänker fotbollsdamerna vardagsglädje, glömska, leenden och drömmar.
Och med varje seger, varje glädjefyllt målfirande, vinner man ny mark för framtiden.