För några år sedan lekte jag med tanken att Jugoslavien fortfarande var ett land, en enda nation och inte flera olika. Det handlade inte så mycket om krigen som skördat oskyldiga offer, eller om konflikterna som fått marken att skaka. Jag tänkte på fotbollen, på en smaskig startelva som aldrig blev.
Samir Handanovic hade stått i mål bakom Nemanja Vidic och Branislav Ivanovic. Luka Modric och Miralem Pjanic hade turats om att spelfördela, Edin Dzeko och Mario Mandzukic att hitta nät.
Det var bara en tanke. Verkligheten ser inte ut så.
Jugoslavien splittrades för länge sedan. En bit blev Serbien-Montenegro. 2006 klyvdes det statsförbundet, och Dejan Stankovic avslutade karriären med att ha spelat för tre olika länder i tre olika VM-slutspel.
I dag? Då hittar vi en handfull landslag med briljanta bollbegåvningar på varsin sida gränserna. Två av dem har tagit sig till VM.
Fotbollsfantaster är överens om att Kroatien kan gå långt, som en smygande skugga bakom glänsande giganter, men blickar man mot den serbiska startelvan finns starka män där också.
Nemanja Matic – majestätisk mittfältare i Manchester United.
Aleksandar Kolarov – evigt ung i den eviga staden.
Dusan Tadic, Southampton. Adem Ljajic, Torino. Aleksandar Prijovic, tidigare Djurgården.
En kvalitetskrona att hålla upp i sommarens solsken? Knappast utan juvelen, den som döpts till ”Sergej Milinkovic-Savic.”
*
Slavoljub Muslin famlade i förvirringens mörker. Han hade tagit sitt landslag till VM, men med taktiktavlan i handen satte han jublet i halsen. Kvalet hade avklarats. Ändå fick han sparken.
– Jag förde oss till Ryssland. Uppgiften slutfördes. Jag förstår ingenting.
Så vad var problemet?
– Ledningen och jag hade inte samma syn på hur laget ska se ut i VM.
Se ut? Formeras? Okej. Några påtryckningar uppifrån, utifrån?
– Sergejs agent, Mateja Kezman, förde en kamp mot mig i pressen. Han tryckte på att Sergej måste spela. Jag förstår att han tjänar en hacka om Sergej säljs för stora pengar, men jag föredrog andra spelare på den positionen.
När frågekaruseller snurrar på Balkan är svaren svåra att urskilja – men när förbundskapten Muslin talade om Milinkovic-Savic serverade han en bit av sanningstårtan till hungriga journalister.
Han förfogade över världens mest spännande serb, men hade inte slängt in honom i startelvan, knappt tagit ut honom i truppen. Skribenter och supportrar spände kritikens båge. Mateja Kezman också. Högt uppsatta serber i fotbollförbundet såg ner på Muslins laguttagningar, undrade varför direktiven var defensiva och speltiden obefintlig för Milinkovic-Savic. Till slut fick Muslin lämna.
Svårt att förstå? Ja – men också väldigt enkelt.
Föddes i Lleida
Länge har jag betraktat bollsparkare från Balkan som de mest mångsidiga, utrustade med en korsning av alla attribut. Inte bäst på allt, men bra på det mesta. Kvalitet och kvantitet.
Engelsmän har alltid haft fysiken och tyskarna disciplinen, italienarna defensiven och spanjorerna offensiven.
Serber? Bosnier? Kroater?
Tillräckligt tekniska, tillräckligt fysiska. Ganska snabba, ganska sluga. Lika bra framåt som bakåt. Hett temperament, ja, men visst är Luka Modric och – för all del – Zlatan Ibrahimovic nästan kompletta. Och har man bollen i blodet blir möjligheterna ännu större.
Sergej Milinkovic-Savic föddes den 27 februari 1995 i en katalansk del av Spanien. Pappa Nikola spelade fotboll i Lleida, mamma Milana var professionell basketspelare. När Nikola drog av sig fotbollsskorna flyttade han hem och la dem på en hylla i Serbien. Familjen följde med. Sergej började spela i Vojvodina och tog små, stabila steg i ungdomsakademin.
Tio minuter in i ett träningspass snappades han upp av Mateja Kezman, anfallaren som blivit agent, och Sergej hade siktet inställt på ett proffsliv utanför de serbiska gränserna.
Det svänger snabbt i den här sporten. Talang är inte tillräckligt, inte arv eller miljö heller. Det finns berättelser om hur supertalanger super bort talangen, om målvakter som blivit parkeringsvakter. Milinkovic-Savic tänkte inte bli den människan. 2013 åkte han i stället till Litauen och vann U19-EM med Serbien. Ett år senare var han klar för belgiska Genk – och sedan svängde det ännu snabbare.
Ångrade sig
Avtalet var färdigt, pusselbitarna på plats. Kalendern visade 25 juli 2015. Milinkovic-Savic skulle signera kontraktet, ta klivet från Genk till Fiorentina. Då ångrade han sig.
– Jag är ledsen… Jag kan inte.
Sportchefen Daniele Prade trodde inte sina öron. Han var centimeter från att ro affären i hamn, men här satt en mittfältstalang och bad om att få tänka ett varv till, ställa in läkarundersökningen för att bolla med sin flickvän.
– Det fungerar inte så i Fiorentina. Aldrig bönar och ber vi om att spelare ska komma hit, sa Prade.
Sedan gick han ut och mötte presskåren.
– Han är inte övertygad. Han tvekar. Vi kan inte vänta och rätta oss efter en 20-årig unge. Har du problem utanför planen tar vi ett steg tillbaka.
Dagen därpå åkte Milinkovic-Savic till den eviga staden. Framme i Rom skrev han på för Lazio, och frustrationsgrytan kokade i Fiorentina. Det viskades om att ynglingen hade varit muntligt överens med Lazio sedan länge, att han spelat ett dubbelspel där Fiorentina var förlorarna. Tre år senare konstaterar vi att det blev precis så.
Lazio är tillbaka i toppen och Milinkovic-Savic – vars första ligamål kom mot Fiorentina – har tagit Serie A med storm. Tillräckligt teknisk och fysisk? Ganska snabb och slug? Väldigt mycket av allt det där. Hett temperament, visst, men dynamisk och dominant både framåt och bakåt. Han regerar i luftens rike, vinner boll, dribblar, gör mål, ser så där kraftigt komplett ut att Manchester United sägs vara redo att betala en miljard kronor.
– Han har både kvalitet och kvantitet, sammanfattade Lazio-tränaren Simone Inzaghi i februari.
En månad senare tog nye förbundskaptenen Mladen Krstajic ut en landslagstrupp som skulle träningsspela mot Marocko och Nigeria. Milinkovic-Savic var inte med, men den här gången på grund av skada. Krstajic kommer inte lämna honom utanför VM-truppen, inte frysa ut honom när han glöder så här.
*
Det var länge sedan Jugoslavien var ett land, en enad nation snarare än flera olika. Därför ska vi inte leka med tanken, inte snickra ihop smaskiga startelvor i onödan.
I stället kastar vi blickar mot de serbiska spelarna, mot en kvalitetskrona som förbundskaptenen ska hålla upp i sommarens solsken. Den är full av ädelstenar.
Prijovic, som sköt Serbien till VM, är en pärla. Adem Ljajic blev inte så bra som alla trodde, men glittrar då och då. Det gör Dusan Tadic också. Milinkovic-Savic? Han är juvelen, en av italienska ligans bästa mittfältare, som kan bli ännu bättre och kanske bäst av alla.
I Serie A har han visat sin storhet, men ska man bli bäst i världen måste man glänsa när hela världen tittar på. Som i sommar. Som i ett VM. Det är inte bara en tanke. Det är så verkligheten ser ut.
– – -
SVT Sport räknade ner till VM med ett dokument varje söndag. Denna text publicerades första gången den 27 maj. Under faktarutan hittar du alla dokument.