– – –

Argentina återuppstår från de döda

Och där stod han i stormens öga, medveten om att hans landslagskarriär kunde definieras av den här matchen. Lionel Messi klev ut ur spelargången, in på det gröna fältet, med blicken fäst på en boll han bemästrar mer än någon annan. Argentina hade fått en sista chans och visste att Kroatien skulle tämja den isländska vulkanen, stoppa den från att få utbrott. Nu gällde det bara att göra sitt jobb – och då tog Messi fart.

En kvart in i matchen fick han en crossboll av Ever Banega, tog med sig den i steget och tryckte ifrån, lättade in bollen med högern och firade så innerligt att det brände i hjärtat. Nu höll ju Argentina på att ställa till det ändå och jag kan inte se hur man ska gå hela vägen, men om vi pratar minnesvärda moment från omgång tre är det svårt att glömma hur Messi och hans mannar återuppstod från de döda.

– – –

Gammal är äldst

När Essam El-Hadary gjorde landslagsdebut var Mohamed Salah tre år. Nu stod de på samma plan för en prestigematch mot Saudiarabien, och betraktarna visste inte vem man skulle titta på. Å ena sidan sprang Salah in 1-0 en bit in i första halvlek. Å andra sidan innebar El-Hadarys deltagande att han blev tidernas äldste spelare i ett VM. Det räckte inte så. Snart lyste han i rampljuset.

Den 45-årige målvakten gick åt rätt håll och räddade en saudisk straff. Lyriska lagkamrater störtade fram och klappade om honom, gammal var sannerligen äldst – men så snuvades El-Hadary på hjälterollen. Ny sekvens, ny straff, mål och i slutminuterna satte Saudiarabien 2-1. Egypten lämnade en turnering man redan slagits ut från. Intrycket? Det här var VM:s förmodligen sämsta lag, trots en storstjärna framåt och en rekordman bakåt.

– – –

Uruguayansk urkraft

Jag ryckte på axlarna. Sverige var inte med, Italien kom utan Totti, så varför inte hålla tummarna för Uruguay den här gången? VM 2010 var runt hörnet och Diego Forlan hade erövrat Europa League. Nu ledde han sitt landslag mot stjärnorna. I skuggan av de stora nationerna smög Uruguay in i slutsspelsskogen. De tog sig långt och längre, förlorade bronsmatchen mot Tyskland efter att Forlan slagit en frispark i ribban. De var bra då. De slutade fyra.

Uruguay är ett land med tre miljoner invånare, ett landslag där förbundskapten Tabarez gör sitt femte raka VM. Återigen har han traskat ner till fotbollsfabriken och nickat belåtet. Där har Luis Suarez och Edinson Cavani producerats för att spräcka nollor. Där finns Diego Godin och José Maria Gimenez, ett mittlås som ingen luckrat upp än, och där finns Lucas Torreira som grädde på mittfältsmoset. 3-0 mot Ryssland innebar full pott och noll insläppta. 2010 slutade Uruguay fyra. De var bra då. De är bättre nu.

– – –

Mästarnas förbannelse

I slutändan spelas fotboll på planen och inte framför staplar och cirklar, men någonstans måste man ta hänsyn till statistik – och statistik ger oss förbannelser. Fyra av fem regerande världsmästare på 2000-talet har åkt ut i gruppspelet. Jogi Löw visste det när Sydkorea väntade, men anade han att Tyskland skulle drabbas av samma förbannelse?

Timo Werner var usel, Mesut Özil rostig, Sami Khedira onödig. Närmast att göra mål var Mats Hummels, och när han satsade på att spräcka nollan framåt glömde han risken bakåt. Sydkorea sprang in två mål, det sista inprickat av Heung-Min Son efter att Manuel Neuer gått på utflykt, och plötsligt var tyskarna utslagna. Förvånande? Visst, men i slutändan spelas fotboll på planen och ingen kan påstå att Tyskland gjorde jobbet därute.

– – –

Kort avgörande

Hur man åker ut på värsta sätt? I sexton år har vi hänvisat till en Senegal-match – till Anders Svenssons stolpe ut och Henri Camaras stolpe in. Lagkaptenen hette Aliou Cissé och var jublande glad då. I år fick han sörja, men inte på grund av stolpar eller ribbträffar, snurrfinter eller insläppta mål i slutminuter. I stället åkte Senegal ut på grund av Fair Play.

I halvtid hade man 0-0 mot Colombia. Samtidigt var Japan mållösa mot Polen. Där och då var avancemanget klart, men så svängde pendeln och allt rasade. Yerry Mina nickade in 1-0 för Colombia, Polen tog ledningen på annat håll. Plötsligt var senegaleserna tvungna att göra mål, att krysta fram en kvittering. Det gick inte. Genom att ha dragit på sig fler gula kort än Japan är Senegal utslagna. Hur man åker ut på värsta sätt? Förmodligen så här.

– – –

Marocko faller med flaggan i topp

Förra året tog jag färjan från Europa till Afrika, från Spanien till Marocko. Framme i Tanger möttes jag av doften av kryddor, av ettriga ynglingar som ville visa vägen till hotellet – och av en marockansk familj som pratade flytande spanska. De hade också tagit färjan över. Det är ju inte långt mellan Spanien och Marocko. Det har bara känts så när vi pratar fotboll.

Hela det här slutspelet har Marocko sprungit i motvind. De stopptidssänktes av Iran, borde ha vunnit mot Portugal, kom till matchen mot Spanien utslagna – men inte nedslagna. Två gånger om tog man ledningen. Två gånger om lyfte taket. I slutskedet, med hjälp av VAR, kvitterade Spanien till 2-2. Marockanerna rasade. De blev snuvade på en makalöst meriterande seger. Förmodligen var ilskan stor i Tanger också – men för en kväll var det inte långt mellan Spanien och Marocko när vi pratade fotboll.

– – –

Europeiskt sömnpiller

Anledningen till att VM slår EM stavas fotbollskulturer. Landslag från hela världen drabbar samman. Senegalesisk fart möter colombiansk teknik, peruansk frenesi möter… Ingenting mer. Peru är ju utslagna, och Peru är utslagna för att Frankrike och Danmark är vidare – och Frankrike och Danmark är vidare efter VM:s överlägset tråkigaste match.

Kanske var det naivt, men när gruppspelet närmade sig slutet hoppades man att ingen-mållös-match-sviten skulle hålla i sig. Nu såg vi fransmän och danskar som verkade vilja undvika Argentina, som struntade i att sporten också handlar om underhållning. Fotbollskulturer? Det här var två europeiska lag som möttes (det var Spanien-Portugal också, men de känns ju mer sydamerikanska) och båda var stabila, slipade och så oerhört tråkigt effektiva. Minnesvärt? Äh, bättre att glömma.

– – –

Blågula vinnare

Mexiko hade svept undan Tyskland, punkterat koreanska lungor och kom med sprudlande supportrar och spelglädje för att kryssa till sig en plats i åttondelen. Hur det gick? De brakade rätt in i en blågul mur, samlade ihop spillrorna av en krossad gruppseger och tackade Gud för att Tyskland förlorade. På andra sidan jublade Sverige. Utropstecknen var många. Frågetecknen fanns där, men spelade ingen större roll.

Varför oroa sig över Emil Forsbergs bleka insatser? Varför undra om Marcus Berg har glömt var målet ligger? Varför göra någonting annat än att tala om segern i en grupp där Tyskland slutade sist? Jo, i och för sig – därför att det vankas åttondel mot Schweiz och då ser vi helst att Forsberg spelar fram Berg och att Berg avgör matchen. Vi har väntat i tolv år på en åttondelsfinal. Vi har väntat dubbelt så länge på det här landslaget – en bunt blågula vinnare.

– – –

När drömmar dör

Det finns stunder när man målar upp scenarion, ser en mental bild av en matchsituation som är vacker för att den är osannolik. Alireza Beiranvand hade ju sina drömmar när han låg och sov på golvet i en pizzeria, men kunde han ens föreställa sig att stå öga mot öga med Cristiano Ronaldo i en avgörande VM-match några år senare?

Ronaldo har slagit 124 straffar i sin seniorkarriär. 104 har gått i mål. Den senaste har Beiranvand tagit, och arenan gungade när han gjorde det. Iran var vid liv och på övertid satte man kvitteringen. Ett ögonblick senare fick Saman Ghoddos bollen –  jo, inför VM målade jag upp ett scenario där han sänker Portugal – och spelade fram Mehdi Taremi. Taremi missade. Slutsignalen ljöd. Iran hade fallit, Taremi föll i tårar. Vissa drömmar är till för att uppfyllas. Andra inte.

– – –

En målning att älska

Belgien mot England? Den matchen skippar vi. Visst, vi tar med oss Adnan Januzajs pärla och att båda ville undvika den svåra sidan av slutspelsträdet, men det får stå i skuggan. I stället zoomar vi ut och blickar ner mot världens största land, mot en värdnation som gett oss ett smakfullt spektakel, en målning med betoning på mål.

VM 2018 kommer att bli ihågkommet som en turnering med ett positivt gruppspel. För första gången någonsin gjorde alla lag minst två mål, och bortsett från Frankrike-Danmark slutade ingen match 0-0. Det går att gnälla över VAR, det går att sätta sporten i ett större perspektiv och fråga sig om den blivit för stor för sitt eget bästa – men en gång vart fjärde år har vi rätt att bara njuta. Det har vi gjort i två veckor nu. Det ska vi göra i två veckor till.