Arne Ljungqvist, i dag 86 år, hade börjat positionera sig som ledare i den svenska idrottsrörelsen när han råkade ut för sin första motgång. 

– Det var enda gången jag funderat på att avgå från ett ledaruppdrag. Jag blev utsatt för en kupp i en fråga som jag brann för. Men jag ångrade mig, tack och lov. Och senare fick jag ju säte i den internationella idrotten och kunde genomföra en del av det jag önskade, säger Ljungqvist i dag.

Det var när Ljungqvist blivit ledamot i Svenska Friidrottsförbundets styrelse (1971) och senare ordförande (1973-81) som han utsattes för attacken – från idrottsstjärnor i sitt eget förbund. Han hade börjat sitt tuffa arbete mot dopning som hade utvecklats till ett fuskträsk med rötter i östblocket och med dåvarande Östtyskland som en av de ledande nationerna.

Fick Ricky Bruch emot sig

En svensk friidrottstrupp var på väg till en tävling i Halle när diskusstjärnan Ricky Bruch plockade fram ett papper på vilket han ville att alla i laget skulle skriva på. Bruch ledde det som kunde liknas vid uppror mot en betydande ledare inom friidrotten, tillika medicinsk expert, patolog på Karolinska Institutet.

”Avgå Arne. Och lämna oss idrottsmän och kvinnor i fred, du borde försvara i stället för att angripa oss.” Ricky Bruch var en av dem som inte dolde att han använde de dopingpreparat som hade vunnit inträde på marknaden – det var dessutom tillåtet ett antal år in på 70-talet. Men Ljungqvist hade redan med kunskaper från sin profession ringt i larmklockorna.

– Idrott ska utövas av friska människor. Ingen ska peta i sig tabletter och annan dopningsörja för att förbättra sina prestationer. Jag hade läst om ”mystiska” resultat som diskuterades redan på 30-talet. Jag förstod med åren att det förekom missbruk av olika slag för att öka prestationen. Jag blev förvånad över tystnaden och blev besviken. Det verkade som om jag var den ende som förstod vad som höll på att hända, förvånad att ingen såg detta.

– Att knapra piller och använda olika stimulerande medel är inte bara fusk, det är rent livsfarligt för den enskilde individen. Detta får inte fortsätta, var min tes och efter vilken jag arbetat efter i drygt 45 år, berättar Arne Ljungqvist.

”Blev professorn som ingen ville ha”

Inte bara svenska idrottsstjärnor revolterade mot Ljungqvist. Även ett antal läkare invände mot korståget i dopningfrågan och skrev ett inlägg i facktidskriften Läkartidningen med budskapet: ”- – – Låt idrottsutövarna sköta sitt, lägg dig inte i hur de utövar sin idrott…”

En av de idrottsmän som skrev på avgångskravet av Ljungqvist var häcklöparstjärnan och trefaldige svenske mästaren på 100 meter häck, Rajne Söderberg, mångårig arrangör av DN-galan och i dag överläkare med verksamhet på två sjukhus i Skåne.

– Jag var i 20-årsåldern, ung och naiv den där gången. Det var inte så lätt att säga nej när den store Ricky Bruch kom ångande. Jag har haft många anledningar att ångra mitt beslut, säger Söderberg.

Så småningom hamnade Arne Ljungqvist på den internationella scenen med statusfyllda uppdrag. Men också där mötte han starkt motstånd – männen i de stora organisationerna och förbunden gillade inte svenskens agerande i dopningsfrågan. Ljungqvist blev helt enkelt ”professorn som ingen ville ha.”

Han fick också en annan titel: ”Dopningjägaren.”

Framgångsrik som höjdhoppare

Arne Ljungqvist, en prästson från Ockelbo och med en mamma som var en provinsialläkare från Söderköping, växte upp i Ålsten i Bromma, han föddes året innan Per Albin Hansson flyttade dit. Varför valde han den medicinska yrkesbanan?

– Det berodde i hög grad på några händelser under min skoltid. Jag hade två kamrater som dog i olika sjukdomar. Jag blev mycket tagen över deras öde. En av dem, Lars Ehn, ligger begravd på Bromma kyrkogård. Jag besöker graven en gång om året men det tror jag inte hans föräldrar visste om. Dessa händelser bidrog till att jag ville uträtta något värdefullt och bra inom det medicinska området. 

Ljungqvist var tidigt intresserad av idrott. Han var med om att bilda en idrottsförening i bostadsområdet, Ålstens idrottsförening. Han hade talang inom flera områden men blev mest framgångsrik i backhoppning och – framförallt – som höjdhoppare; trea i europaeliten i början av 50-talet med 2.01 i saxstil som bäst och olympier 1952. Därefter satte skador stopp för fortsatt aktiva karriär.

Han ägnade sig åt ledarskap med stora ambitioner. 

Arne gifte sig med Ulla, en tidig ungdomskärlek. De fick tre barn, köpte villa på 40-talet i stockholmsförorten Enebyberg. Arne bor kvar där fortfarande, Ulla förlorade han efter att hon drabbats av en svår och långvarig demenssjukdom.

”Att ta anabola steroider är fullständigt barockt”

Så småningom stod det klart, även internationellt, att dopningfrågan var en företeelse som måste åtgärdas. Flera ansåg att Arne Ljungqvists kompetens behövdes. 1975 blev han ledamot i Riksidrottsstyrelsen, året därpå valdes han in i internationella friidrottsförbundets styrelse. Och det kom nya moln på dopninghimlen – anabola steroider.

– Att ta anabola steroider för att ge en frisk människa ytterligare krafter är fullständigt barockt. Jag frågade mig vad de svenska friidrottarna, där missbruket redan fanns, sysslade med. Vi hade gjort en enkät och kände till vad som föregick.

Enkäten blev en internationellt bomb. Den publicerades i British Journal of Sports Medicin och blev en väckarklocka även hos pamparna i de stora internationella sporterna. 

Efter lång tids utredning fick Sverige 1991, som ett av de första länderna i Sverige, en särskild lagstiftning mot handel med och innehav av dopningpreparat. Det var en seger för Ljungqvists arbete.

Ljungqvist, som 1981 blev Internationella olympiska kommitténs medicinske expert och chef under flera år, bedrev ett hårt arbete i maktens kulisser. Han ville skapa ett globalt regelverk som skulle leda till fler kontroller, hårdare straff. Han var tvingad att få med sig framförallt två män – friidrottens (IAAF) hövding, italienaren Primo Nebiolo, och olympiska rörelsens, spanjoren Antonio Samaranch.

– Nebiolo var aldrig särskilt förtjust i mitt antidopningarbete, han menade att det betydde negativ publicitet för friidrotten. Han blev ordförande 1991 för den stora, mäktiga rörelsen och förstod att arbetet mot dopning inte gick att stoppa. Ben Johnson-skandalen i OS i Seoul fick honom övertygad att det vi höll på med var rätt. Också Samaranch svängde i debatten. Jag visste inte riktigt var jag hade honom men han och Nebiolo förenades i uppfattningen att kampen mot dopning måste gå vidare. Forskning, den medicinska utvecklingen, kontrollapparaterna gjorde hela tiden framsteg. Och de insåg att nya avslöjanden av fuskande idrottsmän belastade den idrott de representerade.

”Tomas-fallet var plågsamt”

Två motgångar på ”hemmaplan” kan stavas Linda Haglund och Tomas Johansson, sprinterdrottning (fyra på hundra meter i Moskva-OS 1980) respektive brottningssilver i OS 1984 och två år senare världsmästare. De fälldes båda för dopning. Linda avslöjades 1981, fälldes men nekade. Tomas erkände sitt dopningintag i Los Angeles 1984. Linda friades först av Svenska Friidrottsförbundet men fälldes av Internationella förbundet och avstängdes. Därmed tog hennes karriär slut. Tomas avstängdes 18 månader, blev världsmästare och tilldelades Bragdguldet 1986.

Arne Ljungqvist:

– Linda-fallet hade det goda med sig att vi fick ett regelverk som tydligt medförde: varje idrottsutövare är ansvarig för vad man stoppar i sig. Det blev en vattendelare i dopningfrågan men var naturligtvis en tragedi för Linda personligen eftersom hon ansåg sig oskyldig. Tomas-fallet var plågsamt för mig, jag satt i juryn som tilldelade honom Bragdguldet. Hur jag röstade kan var och en förstå.

Så småningom, 1999, bildades Wada, ”world antidopning agency”, på Arne Ljungqvist initiativ. Idrottsrörelsens hövdingar, presidenter och regeringschefer enades om en organisation som skulle utveckla och bedriva kampen mot dopning. Delvis har det blivit en framgång men Ljungqvist är ändå inte nöjd:

– Wada har gjort nytta men blev ändå inte vad jag önskade. Det saknas de ekonomiska resurser som behövs från olika nationer, sådana man utlovade från början. Men trots allt, som helhet blev det en tillgång mot det alltmer avancerade fusket.

”Gentekniken den stora utmaningen”

Framtiden?

– Vi har vunnit många slag. Vetenskapen och kontrollapparaterna mot dopningmissbruk har tagit stora kliv. Men den stora utmaningen inför framtiden är kanske gentekniken och de risker den öppnar för gendopning. Det är livsfarligt att utsätta sig för genterapi. Inför det perspektivet är jag orolig – fuskarna och risktagarna ligger ju alltid ett steg före, säger Arne Ljungqvist.

Numera är Arne Ljungqvist villebråd – experter, organisationer, läkare och idrottsledare hör ständigt av sig och vill ta del av hans erfarenheter och kunskaper. I dag är han ”professorn som alla vill ha”.