Bronsmedaljen känner hon ingen glädje över.

– Det känns inte som att jag fick den, egentligen, för jag vill ha den känslan på mållinjen. Och ”jump jump” omkring med flagga. Men jag fick den två år senare, det var tråkigt. Men jag hoppas att jag kan få revansch nu, säger hon med tanke på EM i Berlin i sommar.

Hon är både arg och uppgiven över det hon upplever som oförmåga att stävja fusket. Enligt Isabellah Andersson är fortfarande alltför många på startlinjen inte rena.

”Måste göra mera”

– Allt måste komma fram. De måste göra mera. Det är mycket som krävs, det måste komma från ledarna själva. Det är mycket som måste göras, kanske även politiskt. Men det är inte lätt för Isabellah att göra det, det måste komma uppifrån.

Enligt henne handlar det mycket om korruption.

– Ja, så är det, det vet alla. Men de vill inte komma fram och säga det, folk blir rädda. Vi är rädda. Jag vill inte stå på startlinjen med någon som inte är ren. Det är det som gör mig ledsen. Varför ska jag göra det? Kanske blir jag knäckt. Jag vill inte ha dem där, de som jag vet fuskar. Men vad ska jag göra? Det krävs jättemycket.