Det är egentligen inget konstigt. Vissa idrottare är mer populära än andra. Men oftast brukar det inte vara så tydligt som det blev i dag på Augusta. Från en plats snett till höger om den 18:e greenen fick jag höra många suckar när Reed satte den sista putten.

”Thats not what I hoped for”, säger en man spontant högt och klart.

Mannen förklarar sitt utrop när jag frågar honom

– De allra flesta här ville se Spieth lyckas med sin makalösa upphämtning sista dagen eller att Rickie Fowler skulle ta hem det. Eller att Rory McIlroy skulle lyckas att spela till sig sin Grand Slam, att vinna samtliga fyra majors. Han är otroligt populär, svarar han.

Om mannen talar för en majoritet går ju inte att säga säkert men att döma av hur det lät ute på banan under sista varvet måste man tro honom.

När de stora vita resultattavlorna som kantar Augustas fairways plötsligt ändras och publiken får veta hur det gått för ledarbollen, då kan man inte ta miste på de suckar  som hörs när det blir tydligt att Reed håller McIlroy stången där ute. När den röda siffran för nordirländaren ändras til ett högre tal, det vill säga att han gjort en birdie, då däremot jublas det i leden.

Eller när det precis innan den traditionella kavajceremonin där fjolårsmästaren Sergio Garcia skulle sätta på Patrick Reed sin gröna kavaj, och ett kompisgäng går förbi mig och säger högt:

”Can someone get him a jacket”

Hans kompis svarar....

”No, no one wants to give him a jacket”

Det är inte annat än att man tycker lite synd om Patrick Reed, som gjort en fantastisk golftävling. Rullat i birdies från omöjliga lägen och klarat den enorma pressen det innebär att försvara en ledning den sista dagen på Augusta.  Men idrotten är inte logisk. Att vinna är en sak, att bli omtyckt är en annan. Det blev väldigt tydligt här på Augusta idag.