Krönika: Det mest nervkittlande jag upplevt

Uppdaterad
Publicerad

Jag har bevakat ett antal svenska OS-guld på plats, jag fick äran att ta emot Johan Olsson efter femmilsbragden i Val di Fiemme. Rent sportsligt finns självklart större upplevelser och magnituder än ett avancemang till en EM-final. Men sett till spänning. Och drama. Så finns det inget som slår denna semifinal. Det är det mest nervkittlande jag upplevt.

På pappret kändes det nästan kört innan matchen. OS-mästarna Danmark kom med alla nyckelspelare friska i sitt stjärnspäckade lag, från klubbar och med meriter som tillhör handbollens absoluta creme de la creme. Sverige däremot saknade plötsligt tre av sina ytternior och viktigaste spelare efter dubbla hjärnskakningar och en svullen hals.

Istället slänge professor Andrésson in en 27-åring från Hedemora (Arnesson) som håller till i tyska andraligan. Han flyttade även upp en kantspelare (Zachrisson) på nio meter, en kille som redan som kantspelare anses kortväxt, och på nio meter närmast pytteliten. Och på det en nyligen inkastad reserv (Östlund) från ett danskt(!) mittenlag som plötsligt fick starta i EM-semifinalen. Dessa spelare har troligen aldrig spelat en match tillsammans i den konstellationen, men det spelade ingen roll. De visste exakt vad de skulle göra – och de gjorde det fenomenalt!

I 58 minuter och 10 sekunder var det den perfekt genomförda matchen. Visst, en femmålsledning hade tappats men man hade vänt skutan igen och ledde 28-25 med knappa två minuter kvar. Det som sen utspelade sig är det galnaste jag upplevt i bevakning av svenska landslag. Snabb dansk reducering 28-26. Timeout Sverige – men bortkastat svensk anfall. Mål av Svan 28-27. 37 sek kvar. Sverige borde ändå bara kunna spela ut tiden. Men Jerry Tollbring (direkt från bänken där han tillbringat matchen) går för en hjälteroll och tar ett avslut med sex sekunder kvar – han missar. Danmark hinner kontra. Samtidigt som slutsignalen ljuder sätter Lasse Svan bollen i mål. 28-25 hade blivit 28-28 på 110 olyckliga sekunder. Ridå.

Orutinen på Sveriges young guns var så tydlig där och då. Danmarks rutinerade stjärnor, (eller Frankrikes, Spaniens, Tysklands, Norges eller Kroatiens för den delen) hade aldrig släppt en sådan ledning. Det borde inte Sverige gjort heller. Men man gjorde det – och man kom tillbaka, igen.

Förlängningen var en liten spegling av hela matchen. Sverige kopplade greppet, men Lauge och Hansen höll Danmark kvar i matchen med snabba repliker på svenskarnas mål. Med 2,30 kvar kommer ändå Hampus Wanne helt fri och Sverige kan gå upp i tremålsledning igen. Men Landin räddar. Och Mikkel Hansen reducerar snabbt. Mattias Zachrisson och Rasmus Lauge gör varsitt snabbt mål.

Med 40 sek kvar leder Sverige och har anfall. Då kliver han upp. Linus Arnesson, 27-åringen från Dalarna som höll på att tappa bort både sin handbollskarriär och mycket annat i livet när han hängde med fel sällskap och hade osunda vanor i Göteborg som 20-åring. Han som tagit den långa vägen och nu fått mästerskapsdebutera sent i karriären. Han sätter 35-33 och avgör matchen.

Denmna gången kommer inte danskarna ikapp. Sverige vinner dramat. Min puls har passerat max. Det har den på de flesta i jättearenan, även de som varken höll på Sverige eller Danmark.

Sverige skall spela EM-final på söndag efter att ha vunnit den mest nervkittlande match jag någonsin upplevt.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.