Kahnbergs vardagskamp – två år efter hjärnskakningen: ”Inte värt det”

Uppdaterad
Publicerad

I januari 2015 förändrades Frölunda-spelaren Magnus Kahnbergs liv. En hjärnskakning satte punkt för karriären – och ett normalt vardagsliv. ”Så som jag mår nu var det inte värt det” säger han till SVT Sport.

2011 åkte han på sin första hjärnskakning och blev borta från ishockeyn två månader. Den andra gav fysiska men som fortfarande hänger kvar efter nästan två år.

– Om jag jämför med såna jag pratat med som gått in i väggen rejält, så är det väldigt liknande symptom. Man klarar inte så mycket intryck helt enkelt. Ljus, ljud, möten med människor. Att gå och handla. Det tänker man inte på när man är frisk, men man ska göra många val, och det är väldigt mycket information som hjärnan ska ta in när man ska välja olika flingor. Det låter konstigt, men det tar hårt på krafterna.

– Mitt största problem är att titta ner, då blir jag yr och illamående på en gång.

Vill orka leka med barnen

Hans vardagsliv i dag handlar mycket om vila och planering, för att hushålla med de krafter han har. Målet är att de ska räcka till för familjen – han har två barn som han vill orka leka med.

– Den enklaste förklaringen är att varje människa har ett batteri som ska räcka hela dagen. När man har en skada som jag förmodligen har, hjärntrött av en smäll, så har man inte samma kapacitet. Du kanske har ett halvt laddat batteri när du vaknar på morgonen. Det laddas ur mycket fortare av allt du gör.

Du har fått betala ett högt pris. Har det varit värt det?

– Jag har haft en jättebra och härlig karriär men det är inte så lätt att svara ja på det. Så som jag mår nu var det inte värt det, liksom.

Du har två smågrabbar. Vill du att de ska spela hockey?

– Nej, det vill jag inte, om jag ska vara ärlig. Vill de ska de absolut få spela hockey. Men jag kommer kanske inte att pusha för det själv.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer