Hennes föregångare Leif Boork sitter hemma och twittrar. Han älskar offentligheten. Han vill göra sin åsikt hörd. Den ska fram. Till varje pris.

Som tränare var han principfast och bestämd. Fogade du dig inte så riskerade du att sättas åt sidan. Olikheterna är påtagliga.

Martinsen undviker rampljuset. Vill helst smyga med bakom kulisserna. Hon vill helst ge spelarna en andra, tredje och kanske fjärde chans. Hon vill resonera sig fram till en lösning. Vad känner du? Hur mår du? Kan vi göra det här tillsammans?

Ibland får jag intrycket att hon vill ge alla en enda stor och lång kram. Välkomna till en stor och lycklig familj. 

Egentligen, varför inte? Det blev ju inga resultat under Boorks tid som förbundskapten.

Damkronorna under hans ledning var inte ens nära att slåss om medaljer. Hans ämbete som ledare började dessutom med petningen av landets då bästa spelfördelare Tina Enström. För dåligt tränad var motiveringen när hon petades inför OS i Sotji. Därefter en öppen konflikt med landets bästa back Emma Eliasson som gav upp hockeyn. Dåvarande kaptenen Jenni Asserholt var till en början Boorks förlängda arm. Sen störtdök även denna relation.

Relations-byggande är något som Ylva Martinsen värnar om. Alla ska må bra för då blir det bra, på ett ungefär. Alla ska få vara sig själva. Olika är bra. Ett paradigmskifte med andra ord. Därmed inte sagt att det inte kommer att finnas ramar i årets upplaga av Damkronorna.

Tydligt ramverk men med konstnärlig frihet.

Oavsett så har laget fått leendet tillbaka.

Skrattet tillbaka. Alltid något att bygga på.

Men det ska levereras också. Annars blir det B (VM).