Den välkända paraidrottaren Helene Ripa har vunnit guld på skidor i Sotji 2014 och slutade femma i sitt första Paralympics som kanotist i Rio 2016.

När hon var 14 år tvingades hon amputera nedre delen av höger ben på grund av cancer och sedan dess har hon under en lång karriär besegrat både sig själv och andra många gånger i flera olika idrottsgrenar.

Men trots det har det senaste året varit hennes tuffaste hittills.

– Jag har valt att inte berätta något offentligt tidigare. Men nu känner jag att det är dags. Folk kommer att undra när jag kommer till VM och inte kan prestera som förväntan, säger Ripa.

”Gjorde mig så rädd”

I november förra året slog smärtan till under ett träningsläger på Mallorca. Armarna värkte och känseln påverkades.

– Diskbråck i nacken är inget man tänker att man kan idrotta med. Bara tanken på att det kunde bli operation gjorde mig så rädd, säger Ripa.

Efter träningsuppehåll och rehab stod det efter några månader klart att ett ingrepp behövdes. Steloperationen av nacken genomfördes i mars och gick bra.

I juni var hon tillbaka i kanoten igen. Många värdefulla träningsmånader var förlorade. Men att kroppen svarade att den håller var ett ovärderligt besked.

– När jag satte mig i kanoten för första gången igen i juni hade jag ingen aning om hur min kropp skulle svara på träningen och om det skulle vara möjligt att fortsätta. Men det har fungerat bra. Bara det är helt fantastiskt. Min kropp kunde lika gärna ha sagt ”nej, nu är vi klara med det här”.

Slår ur underläge

När SVT träffar Ripa under kanotlandslagets VM-läger på Vaxholm utanför Stockholm gör hon sin första maxsatsning på tävlingsdistansen 200 meter. Mindre än två veckor återstår till VM.

– Ja, det blev ju inte alls som jag hade tänkt. Efter en jättefin säsong förra året med SM-guld, EM-guld och VM-guld gick jag in i den här vintersäsongen med högsta möjliga förväntningar om att det skulle bli ett riktigt bra tränings- och tävlingsår. Nu är det okej att mitt VM inte kommer att bli som jag hade förhoppningar om att det skulle bli.

– Det är en kamp mot klockan, kroppen och knoppen. Okej, jag kanske inte kommer att komma topp sex på VM och ta en av platserna till Tokyo. Jag kanske inte ens kommer att komma till final. Men jag har en kropp som fungerar. Jag kommer kunna träna mer. På vilken nivå är osäkert att säga men jag har till maj på mig att göra allt som står i min makt för att kanske ta en av de sista fyra platserna till Paralympics då.

I stället för att komma till VM och försvara ett guld är Ripa nu alltså i ett läge där hon slår ur underläge. Och det är precis då hon trivs som bäst.

– Det är lite så jag fungerar. Det är alltid lättare att komma underifrån och prestera än att försvara. I det här fallet var det så att jag skulle försvara. Men nu är jag åter tillbaka i att jag, i alla fall för mig själv, ska visa att det är möjligt.

Och medaljmålet i Tokyo består?

– Absolut.

... och medaljmålet för VM?

– Nej. Det gör det inte.

Men om medaljen skulle trilla in i Tokyo. Då är det här en bra ingrediens i den historien?

– Absolut, absolut, säger 47-åringen med ett leende, innan hon snabbt lägger till:

– Men först ska jag ta en kvalplats.