Jacob Hård minns tio starka sportögonblick från åren som sportjournalist. Han har grävt i arkiven och gjort nya intervjuer. Dessa sportögonblick blir berättelser som sätts i nytt ljus.
I serien ”Hårds historier” blickar Anders Blomquist nu tillbaka på den historiska segern i Vasaloppet för 30 år sedan.
1988 hade Örjan Blomquist hunnit bli 30 år, Anders 27. Många trodde att de aldrig skulle lyckas vinna ett Vasalopp. Tre år i rad hade någon av dem kommit tvåa, slagen i spurten.
– Inombords hade jag landat i det här, det var inte säkert att det var det här året – men jag visste att jag hade precis alla verktyg som jag kunde skaffa mig för att vara med och slåss om segern, berättar Anders Blomquist.
Norrmannen Oddvar Brå kom loss själv en bit in i loppet – då inledde bröderna Blomquist en gemensam jakt.
– Vi kollade på varandra, några hundra meter till så har vi honom. ”Nu stöter vi”, och så flinade vi lite till varandra.
När bröderna insåg att de lyckats skaka av sig konkurrenterna började tankarna snurra.
– Det är nog första gången i mitt liv som jag känt att ”jag blir inte lycklig om jag vinner den här sprutstriden”, säger Anders Blomquist.
– För den känslan hos mig uppväger inte det som jag vet förstår skulle hända hos Örjan. Det skulle inte kännas bra att vinna den spurtstriden, och jag skulle hata att förlora den. Så då känns det så självklart att vi gör det här tillsammans. Jag frågar Örjan ”ska vi dela?”. Och så ser jag hans känsla, han har inte velat ställa den här frågan, axlarna sjunker ned och så ler han bara. Långt inne så känns det väldigt bra.
Örjan lever ju inte längre, han gick ju bort några år senare. I det perspektivet, hur ser du på det här idag?
– Jag är väldigt, väldigt glad och tacksam att vi gjorde som vi gjorde. En så fin person som jag tycker så mycket om, vi har så mycket annat som knyter oss samman som bröder, men just att vi gjorde den här saken som betydde så mycket för oss två på det sättet.