Det fanns en tid när Sverige inte vann en enda medalj i VM.
Det hände 1997. Det hände igen senast ett VM hölls här i Österrike, 1999.
På damsidan var medaljer till Sverige under mer än tre årtionden sällsynta undantag.
Det känns väldigt avlägset idag.
Allt hängde på Kalla och Nilsson
När solen nu flödar generöst över ett Seefeld inbäddat i fluffigt vitt och vi räknar ner timmarna till VM-premiär är det en ny tid. Med 2000-talet kom sprinten och Charlotte Kalla banade väg för en damvåg som i vinter nått nya höjder.
Ifjol vann Charlotte Kalla och Stina Nilsson två individuella OS-medaljer var. Tillsammans blev de medaljörer i sprintstafett och bar upp silverlaget i stafetten. De svenska framgångarna vilade helt på deras axlar.
Nu är frågetecknen stora kring bådas form.
Sprudlande Stina
Stina var sprudlande glad och avspänd när hon mötte media – mot alla odds redo att tävla efter skadan från målgången i Otepää 19 januari. Men vad som hänt med formen under den månad hon har kämpat sig tillbaka medan konkurrenterna kunnat träna och tävla vet ingen.
Charlotte var mer samlad när hon konstaterade att hon kände en större osäkerhet på var hon står den här gången än när hon andra år lyckats vända formsvackor till formtoppar till mästerskapen. Tiden har varit knapp nu. Bara tre veckor sedan de tunga loppen på SM.
Bra även utan fixstjärnorna
Men det nya i år är att de svenska chanserna till framgång inte hänger på Kalla och Nilsson. Faktum är att även utan fixstjärnorna finns det mycket realistiska svenska medaljchanser i åtminstone fem av sex damlopp.
Ebba Andersson och Maja Dahlqvist verkar ha skaffat säsongskort till prispallen i vinter. Deras stabila toppnivå från november till februari gör dem till självklara medaljhopp. Och det finns fler. Till sprintstafetten är det nästan bara att blunda och peka för att formera ett mycket starkt lag.
Skulle dessutom Stina Nilsson och Charlotte Kalla vara så bra som de kan vara så kan VM i Seefeld bli hur kul som helst. Då är VM-rekordet från Falun på sex dammedaljer i fara!