Lika ofta som jag får frågan om inte Gustafsson ”är slut”, lika ofta möts jag av förvåning när jag berättar att han fortfarande är rankad tvåa i världen i lätt tungvikt. Faktum är att han aldrig har varit lägre än fyra sedan UFC införde rankingen i början av 2013.

Bara Daniel Cormier, den förre mästaren i lätt tungvikt och nuvarande mästaren i tungvikt, ligger före svensken. Mästarna i de respektive viktklasserna, i det här fallet Jon Jones, svävar ovanför rankingen så tekniskt sett borde man räkna Gustafsson som trea i världen, men tvåa bland utmanarna till bältet.

Lördagens match mot rutinerade Anthony Smith (fyra på rankingen) kommer att berätta mycket.

Den stora anledningen till varför Gustafsson fortfarande är så aktad i MMA-världen är att hans förluster har kommit mot eliten av eliten. Cormier och Jones ligger till exempel etta och tvåa på UFC:s lista över världens bästa fajters oavsett viktklass.

Nu måste han bevisa det

Även om Gustafsson har förlorat knappt mot legendarerna Jones och Cormier (i december var det dock klasskillnad) har den allmänna bilden varit att han kan slå alla andra.

Men nu behöver vi också se honom bevisa att han är den bäste i lätt tungvikt som inte heter Jones eller Cormier i efternamn.

Sedan starten av 2016 har Gustafsson bara gått tre matcher att jämföra med elva (!) för Anthony Smith.

En fjärde chans på mästarbältet är inte omöjlig, men då måste Gustafsson sannolikt vara mer aktiv, vinna flera matcher på raken och visa för UFC att han är bättre än de andra utmanarna.

Vill inte vara någon språngbräda

Det enda frågetecknet i min bok är om ”The Mauler” har motivationen att kämpa sig tillbaka till en ny titelmatch. Om han orkar resa sig efter tre misslyckade försök.

I den frågan kommer lördagens match att ge oss många viktiga svar.

Min känsla är att Gustafsson aldrig vill förvandlas till viktklassens språngbräda. Han vill inte bara delta, han vill vara bäst. Dagen då han själv känner att det inte längre är möjligt, det blir dagen då han lägger av.