Tove Alexandersson ställdes mot andra världsmästare: Daniel Ståhl i den betydligt större friidrotten och stafettdamerna i den lilla men folkkära längdåkningen. Jag hade inte protesterat om någon av dem fått medaljen. Men Tove Alexandersson är minst lika ”rätt”.

Tove – ett fenomen

Hon är ett fenomen som dominerat sin sport i många år men ständigt fortsatt att utvecklas. Sin sport, förresten – hon är också världens bästa i skidorientering och nämnden föll för hennes totala dominans i två sporter.

För mig är det ett av hennes lopp som höjer sig över alla andra och definierar varför också en vinnare i en mindre sport kan sättas före dem från större idrotter: den överlägsna segern i långdistansen i VM.

Hon vann med över sex minuter och höll en fart som fick de mest luttrade kännare att häpna. Kanske var det ett av de främsta loppen som någonsin löpts i en orienteringsskog.

Spridd i många länder

Orienteringen är numera spridd till många länder och topplöpare kommer långt ifrån bara från Norden även om det är här sportens fundament finns.

Trots att få orienterare kan leva på sin sport är elitlöparna i inställning och insats de gör, i form av träning och livsföring, lika hängivna och ”professionella” som idrottare i andra uthållighetsidrotter med större resurser.

Sporten är komplex och innehåller en avsevärd del teknik och strategi kombinerad med stor uthållighet. Många orienterare är konkurrenskraftiga löpare också utan karta och kompass. Tove Alexandersson är en av världens bästa i bergslöpning och mycket talar för att det kommer att gå fort när hon i sommar tänker tävla på löparbanorna som en förberedelse för VM i sprint.

Den som dominerar den ”lilla” orienteringen på det vis Tove Alexandersson gör är helt enkelt en stor idrottare väl värd ett bragdguld.

Bragdguldet till Tove Alexandersson: ”Har presterat på alla viktiga tävlingar”