Den 13 februari 2018 blev den bästa dagen i hennes skidliv.
Från kval och framåt ägde hon den olympiska sprinttävlingen i Pyeongchang på ett imponerande vis och hon sa efteråt att det aldrig känts så bra.
När hon lämnade tvåan Maiken Caspersen Falla mer än tre sekunder efter sig i finalen var det en uppvisning i Stina Nilsson-perfektion. Under kvartsfinal och semi hittade hon det vinnande sättet att ta sej an banan och de lite luriga förhållandena i yrsnön.
Till finalen hade hon funnit ut exakt när hon skulle stå bredvid spåret och staka,; när hon skulle kliva i det och diagonala; när hon skulle saxa; var hon skulle trycka.
Hon ägde varje meter av varje lopp hon åkte.
”Långt ifrån alla åkare har en plan – Stina har det alltid”
Långt ifrån alla åkare har en plan. Stina har det alltid. Den kan variera med dagsform och förhållanden. Den kan behöva korrigeras med kort varsel. Men hon gör ingenting av en slump. Det gäller både när hon kör sina lopp och när hon tränar.
Ta bara vinterns väg fram till OS-guldet. I början av december kom hon rejält på efterkälken och blev femma i sprinten i Lillehammer. Där började operation förändring.
- Hon satte sej ner och gjorde en lista på saker hon ville förändra och förbättra.
- Hon specialdesignade träningspass som skulle föra henne dit. Allt med OS i sikte. Och hon genomförde det hon föresatt sig.
Det finns en bild av att framför allt kvinnliga idrottare ofta är beroende av tränare som planerar och styr träningen. Inget kunde vara felaktigare när det gäller Stina.
I landslagstränaren Ole Morten Iversen verkar hon ha funnit en idealisk samarbetspartner. Stina gör sitt eget träningsprogram. Iversen synar och ställer kritiska kontrollfrågor. Har hon inte en bra motivering till varför hon ska träna ett visst pass så reviderar hon planen.
Lahtis – ett oläkt sår
Hon är sin egen projektledare och drivs av ett genuint intresse för hela träningsprocessen.
Genombrottet kom tidigt och karriären rymmer många stora framgångar trots att hon bara är 24 år. Men också ett misslyckande som är en viktig pusselbit i dagens succé. Hon var favorit att vinna guldet i VM i Lahtis ifjol men kraschade i semifinalen.
Utåt har hon sagt att det är glömt. Att det som hände i Lahtis stannar i Lahtis och hon har gått vidare. Att hon inte tänker på det. Att hon skakat av sig det. Sanningen är en annan.
När guldtårarna kom på prispallen idag – oväntat för henne själv – var det den jobbiga resan sedan VM som gjorde att fördämningarna brast.
Missen i Lahtis har varit ett sår som nu äntligen är läkt. Så kan också en drivkraft till förändring och förbättring se ut.
Nu är hon Guld-Stina. Och det är så välförtjänt. Att få följa den fortsatta resan för denna exceptionella idrottskvinna ska bli mycket spännande. Kan vi gissa att framgångarna i distansloppen på Tour de Ski förra vintern sporrar projektledare Nilsson till att utveckla de sidorna av sin skidåkning ännu mer framöver?
Det är inte säkert vi får veta om vi frågar. Hon är inte den som yppar en stavelse mer än hon har lust med till undrande journalister. Men en sak vet vi. Hon kommer att ha en plan. Och hon kan själv!